Dr PAM DM MAX EUR 20 DTA
som helst.
PREUSSEN OCH TYSKLAND.
(Forts. fr. J2 496.)
Sammanfatta vi nu allt hvad här ofvan blifvit
anfördt, så följer deraf:
4:0 Den preussiska politiken är afgjordt och
oåterkalleligt emot hvarje författning, som gil-
ver folket något välde öfver henne; och att
hoppas på ett frivilligt medgifvande af en dy-
lik författning, är den största dårskap.
. 2:o Hon handlar enligt denna naturliga ve-
dervilja, icke blott i kraft af sin oinskränkta
Tegeringsprincip, i och för sig, utan hufvudsak-
ligast raed hänseende till sina planer på ett öf-
vervälde.
3:0 Preussiska folket kan och bör icke dela
denna politik, emedan det derigenom skall be-
gå förräderi, dels emot förnuftet och sina egna
naturliga rättigheter, dels emot det öfriga Tysk-
land.
4:0 Det måste således allt klarare och be-
stämdare falla i ögat, att mellan den preussi-
ska politikens regeringsprincip och folkets tän-
kesätt råder en oförenlig divergens, som endast
genom folkopinionens afgjorda seger kan erhålla
en tillfredsställande konvergerande rigtning.
5:o Derefter uppstår frågan: Hvilka äro de
bästa medlen, att — utan anlitande af en stats-
hvälfning, som i nödfall alltid kommer af sig
sjelf — förskaffa folkprincipen seger? Denna
fråga skall nu sysselsätta oss.
Liksom den preussiska politiken blifvit till-
vitad moraliska verkningar, så är det äfven ge-
nom verkningar: af moralisk natur, som hon, å
sin sida, röner det största intrånget. Liksom
förut hennes militäriska makt isynnerhet gjort
sig gällande genom skenet: så betjenar hon sig
äfven nu af ett moraliskt sken, för att vinna
sina ändamål. Men hon skall erfara samma
öde, som förut drabbade hennes militärstyrka,
om blott folkviljan manar henne till en mora-
lisk batalj vid Jena. Hon håller sig nu uppe,
å ena sidan genom skenet, samt å andra sidan
genom den feghet, som icke vågar ställa detta
sken på prof. Ett egentligt stöd hos folket fe-
las henne alldeles, men hon har gifvit detta
folk en sådan uppfostran, att det, till en del,
ännu sjelf inbillar sig att det understöder henne.
Så väl preussarnes, som öfverhufvud tyskar-
nes värsta fiende är deras blinda undersåtliga
tro. En verklig religiös kult, som inpräglades
hos dem genom en neslig upptuktan, kastar
dem obetingadt till despotismens fötter; och de
hembära densamma sin slafviska hyllning, äf-
ven då de trampas i stoftet; alldeles som om
man ville betyga sin tacksamhet för en af
barmhertighet utkastad almosa. Den enkla,
dagsklara sanningen: alt regeringen är till för
folket, icke folket för regeringen, och att följ-
aktligen äfven — med förbigående af allt an-
nat — det är folket som är berättigadt att
bära vittnesbörd om regeringen, men icke re-
geringen om folket: — redan denna oafvisliga
sanning begripa de icke, skulle den än uppdu-
kas för dem, såsom dagligt bröd. De hållasig
dervid: att de måste tigg2, när det gäller deras
dyrbaraste, deras heligaste rättigheter; att de
måste tända smickrets rökoffer, om de drista i
all underdånighet göra en föreställning; att de
måste visa tacksamhet derföre att man förun-
nat dem fortfarande existens; att de måste
krypa, om man icke ens hugnar dem med en
nådig blick!
Att det kunde i verkligheten gifvas ett mnå-
got, som vi vilja kalla folkets onåd, folkets
missnöje: derom hafva de lika litet en aning,
som de synas sväfva i okunnigbet om tillvaron
af en folkrätt. Denna nationalandans och man-
nakraftens förnedring råder hos alla klasser; så
väl hos folkombuden, som hos undersåtarne; så
bland skrifställare, som bland folkförsvarare.
Vill någon uttala ett frimodigt ord, eller före-
taga en manlig handling, så strandar i alla hän-
delser hans beslutsamhet mot den undersåtliga
lydnaden. Det är här icke fråga om, att den
betänkliga lagstiftningen — som är ämnad att
vårda loyaliteten — skulle blifva lättsinnig!
trotsad och den manliga äran riskera en pröf-
vokurs i häktet: det handlar här icke så myc-
ket om ett görande, som fastmer om elttlåtan-
de — om ett stumt språk, en passiv bevisning,
en stillatigande, men allvarlig ärlighet; korteli-
gen: en begränsning, en inskränkning af den al-
lertropligtigste underdånighet, hvilken skändar
och brännmärker ett folk, som äger ordnade
samfundslagar och följaktligen äfven en helig
rätt att äska lag, i stället för godtycke. Ty
folket står alltid under lagens beskydd och be-
höfver lika litet tigga om sin rätt, som tacka
derför.
Det frivilligt dragna ok af förnedring, hvar-
om här är fråga, visar sig icke blott hos indivi-
dernas företaganden — den uteblifver icke hel-
ler vid uppträdandet i massa. Jag öfvergår här
det motbjudande kapitlet om hurraskränet
LK —s FT 10 Fr