Dr PAM DM MAX EUR 20 DTA som helst. PREUSSEN OCH TYSKLAND. (Forts. fr. J2 496.) Sammanfatta vi nu allt hvad här ofvan blifvit anfördt, så följer deraf: 4:0 Den preussiska politiken är afgjordt och oåterkalleligt emot hvarje författning, som gilver folket något välde öfver henne; och att hoppas på ett frivilligt medgifvande af en dylik författning, är den största dårskap. . 2:o Hon handlar enligt denna naturliga vedervilja, icke blott i kraft af sin oinskränkta Tegeringsprincip, i och för sig, utan hufvudsakligast raed hänseende till sina planer på ett öfvervälde. 3:0 Preussiska folket kan och bör icke dela denna politik, emedan det derigenom skall begå förräderi, dels emot förnuftet och sina egna naturliga rättigheter, dels emot det öfriga Tyskland. 4:0 Det måste således allt klarare och bestämdare falla i ögat, att mellan den preussiska politikens regeringsprincip och folkets tänkesätt råder en oförenlig divergens, som endast genom folkopinionens afgjorda seger kan erhålla en tillfredsställande konvergerande rigtning. 5:o Derefter uppstår frågan: Hvilka äro de bästa medlen, att — utan anlitande af en statshvälfning, som i nödfall alltid kommer af sig sjelf — förskaffa folkprincipen seger? Denna fråga skall nu sysselsätta oss. Liksom den preussiska politiken blifvit tillvitad moraliska verkningar, så är det äfven genom verkningar: af moralisk natur, som hon, å sin sida, röner det största intrånget. Liksom förut hennes militäriska makt isynnerhet gjort sig gällande genom skenet: så betjenar hon sig äfven nu af ett moraliskt sken, för att vinna sina ändamål. Men hon skall erfara samma öde, som förut drabbade hennes militärstyrka, om blott folkviljan manar henne till en moralisk batalj vid Jena. Hon håller sig nu uppe, å ena sidan genom skenet, samt å andra sidan genom den feghet, som icke vågar ställa detta sken på prof. Ett egentligt stöd hos folket felas henne alldeles, men hon har gifvit detta folk en sådan uppfostran, att det, till en del, ännu sjelf inbillar sig att det understöder henne. Så väl preussarnes, som öfverhufvud tyskarnes värsta fiende är deras blinda undersåtliga tro. En verklig religiös kult, som inpräglades hos dem genom en neslig upptuktan, kastar dem obetingadt till despotismens fötter; och de hembära densamma sin slafviska hyllning, äfven då de trampas i stoftet; alldeles som om man ville betyga sin tacksamhet för en af barmhertighet utkastad almosa. Den enkla, dagsklara sanningen: alt regeringen är till för folket, icke folket för regeringen, och att följaktligen äfven — med förbigående af allt annat — det är folket som är berättigadt att bära vittnesbörd om regeringen, men icke regeringen om folket: — redan denna oafvisliga sanning begripa de icke, skulle den än uppdukas för dem, såsom dagligt bröd. De hållasig dervid: att de måste tigg2, när det gäller deras dyrbaraste, deras heligaste rättigheter; att de måste tända smickrets rökoffer, om de drista i all underdånighet göra en föreställning; att de måste visa tacksamhet derföre att man förunnat dem fortfarande existens; att de måste krypa, om man icke ens hugnar dem med en nådig blick! Att det kunde i verkligheten gifvas ett mnågot, som vi vilja kalla folkets onåd, folkets missnöje: derom hafva de lika litet en aning, som de synas sväfva i okunnigbet om tillvaron af en folkrätt. Denna nationalandans och mannakraftens förnedring råder hos alla klasser; så väl hos folkombuden, som hos undersåtarne; så bland skrifställare, som bland folkförsvarare. Vill någon uttala ett frimodigt ord, eller företaga en manlig handling, så strandar i alla händelser hans beslutsamhet mot den undersåtliga lydnaden. Det är här icke fråga om, att den betänkliga lagstiftningen — som är ämnad att vårda loyaliteten — skulle blifva lättsinnig! trotsad och den manliga äran riskera en pröfvokurs i häktet: det handlar här icke så mycket om ett görande, som fastmer om elttlåtande — om ett stumt språk, en passiv bevisning, en stillatigande, men allvarlig ärlighet; korteligen: en begränsning, en inskränkning af den allertropligtigste underdånighet, hvilken skändar och brännmärker ett folk, som äger ordnade samfundslagar och följaktligen äfven en helig rätt att äska lag, i stället för godtycke. Ty folket står alltid under lagens beskydd och behöfver lika litet tigga om sin rätt, som tacka derför. Det frivilligt dragna ok af förnedring, hvarom här är fråga, visar sig icke blott hos individernas företaganden — den uteblifver icke heller vid uppträdandet i massa. Jag öfvergår här det motbjudande kapitlet om hurraskränet LK —s FT 10 Fr