sidan af hufvudet och vid örat hade han fått ett!
slag, hvilket kunde skönjas, ehuru något sår icke!
syntes. Ur högra örat flöt blod och materia. An-
ders Nilsson egde nu icke förmåga att tala, men I
på eftermiddagen sedan ådern blifvit öppnad, och
iglar honom åsatta, blef han redigare, och bad Gud
hjelpa sig. l
På fråga om hvem utöfvat våldet mot honom,
nämnde han namnet Jöns, men någon sammanhän-
gande berättelse om tilldragelsen förmådde han ej
lemna. Både före låkarens besök och derefter ba-
dades Anders Nilsson med ättika och kallt vatten,
men förblef alltjemt uti sitt svaga tillstånd. Besvä-
rades af ständiga kräkningar. Afled klockan 12 på
natten till den 44 i samma månad. Vid hemgå-
endet från Jemsunda söndagsaftonen hade han i sitt
sällskap haft drängarne Mattis Andersson i Mölle-
ryd och Håkan Svensson i Jemsunda. Desse hade
omtalat, att de under vandringen, omkring klockan
7, varseblifvit 4 eller ö personer i förväg, hvilka
vid deras annalkande afbrutit gärdesgårdsstakar och
kastat stenar dervid en träffat Anders Nilsson i huf-
vudet, så att han genast omkullföll på vägen samt
blef sanslös, och skulle Jöns Mattsson varit en af
dem, som deltagit i stenkastningen. Någon ovän-
skap emellan den slagne och Jöns hade ej ägt rum,
ej eller den förre vid tillfället varit öfverlastad, lik-
som han i allmänhet icke varit böjd för fylleri eller
öfvermod.
Ofvanstående berättelse afgafs inför Medelstads
Häradsrätt. Med lutadt hufvud och tårfyllda ögon
afhördes den af Jöns Mattsson, som förklarade, att
han visst icke haft något ondt i sinnet mot Anders
Nilsson. Samme söndagsafton hade Jöns- varit i
handgemäng med smederne Anders och Gustaf Svan-
beck i Jemsunda samt derefter supit bränvin hos
Ola Ingesson derstädes. På hemvägen derifrån såg
han och hans sällskap trenne perssner kommande
efter dem och trodde de dem vara Svanbeckarne
och deras sällskap. Till följd häraf tog Jöns den
sten, hvarmed han redan på förhand försett sig, och
hvilken var temligen stor samt kantig åt ena sidan.
Denne slungade han mot de ankommande, men vän-
de sig i detsamma om, så att han icke såg, om
den träffade eller ej. Emedlertid föll en af de an-
kommande omkull och blef liggande på vägen. Vid
efterseande befanns det vara Anders Nilsson, som
uti sitt sällskap hade Mattis Andersson och Håkan
Svensson. Jöns ångrade genast gerningen och vid-
gick att han begått den, så mycket heldre som han
icke förmärkt att flere än han voro försedde med
och kastade stenar. Efter olyckshändelsen hörde
han likväl nämnas, att drängen Anders Olsson i
Höfvalunda äfven skall gjort det. Annu flere drän-
gar hade för öfrigt vid tillfället varit uti Jöns säll-
skap.
Ett vittne berättade att Svanbeckarne och drän-
gen Carl Gustafsson ifrågavarande afton, med eld-
bränder försedda, utkommit från ett hus i Jemsun-
da och med dem slagit ikring sig så att vittnets
sällskap skingrats och hade sedermera Jöns liksom
en annan deribland sagt att de fått svåra slag. Se-
dermera uppfriskade man kuraget med bränvin och
då man åter befann sig ute, hördes personer kom-
ma, talande, på vägen från samma håll, deråt Svan-
beckarne gått. Man beslöt då att möta dem. Vitt-
net gick först, mötte Mattis Andersson och tackade
honom för sist. I detsamma erhöll Anders Nilsson
ett doft slag, så att han föll framstupa på vägen
och blef liggande sanslös. Alla skockade sig nu
kring den slagne och beklagade det skedda.
Tit vittne hade vid tillfället: hört någon yttra:
Nu komma de tillbaka. Trenne personer syntes
härvid på afstånd. Då de kommo närmare föll en
af dem framstupa på vägen för ett doft slag.
Ett annat vittne hade hört en dräng vid namn
Anders Olsson, sedan Anders Nilsson fallit, yttra att
denne endast gycklade och hade skälmstycke för sig,
hvarföre han borde hafva mera stryk.
Mattis Andersson berättade att två eller tre ste-
nar vid tillfället kastats, dervid vittnet yttrat: så
skolen j icke göra. Sedan Anders Nilsson blifvit
inburen i Ola Ingessons bus, inkom Jöns Mattsson
och yttrade: Intet kunnen j säga, att det var jag,
som slog honom, men straxt derpå började han grå-
ta. Den slagne var tyst; blott då Håkan Nilsson
baddade honom vid tinningen, yttrade han: Nu
är det braf, Håkan lille.n
Härads- och Hofrätterne hafva dömt Jöns till
halshuggning. Målet är för närvarande hemställd!
till Kongl. Maj:t.
AE a TREA mA ÅÅ VETRTERNRT