vid våra riksdagar. Det blir naturligtvis; en
småsak för en så durchdrifven bevisare af hvad
som helst, som den bekante skribenten i Mi-
nerva, att gå i land med hvad han lofvat; men
det långa dröjsmålet med detta stora arbete bör-
jar att oroa en och annan af det vördiga pre-
sterskapets vänner. Minerva har ju förklarat,
att ju högre det uppdrag är, som de mnärva-
rande betänkliga samhällsförhållanderna bjuda
Presteståndet att utföra, och ju vigtigare den
inflytelse är, som detta stånd är i tillfälle att
utöfva, desto angelägnare är det ock, att opinio-
nerna om ståndets handlingssätt icke missledas.
(Se Minerva för den 40 dennes.) Och hvilken
hisklig missledning har ej skett, då ståndets
pluralitet vid riksdagarne blifvit skildrad såsom
episkopal! Man hoppas derföre, att Minerva
ej längre uppskjuter att bevisa hvad hon ut-
lofvat, nemligen att Presteståndet icke står un-
der episkopal ledning, så att verlden icke längre
må sväfva i ovisshet om hvad den i förevaran-
de fråga har att rätta sig efter.
LITTERATUR.
Läsning i andliga ämnen, utgifven af C. IF.
af Wingård. Stockholm, OC. A. Bagges
förlag.
Af denna läsning her andra häftet utkommit
Det innehåller: Försoningsläran, poem al Frun-
zn; En predikan af Wingård på 17 söndagen
efter Trefsldighetsdagen, om sabbatens helgd;
Philip Melanchthons död, öfvers. från tyskan,
en vacker skildring af den store reformatorns
slut, hvilket var fridsamt, såsom hans sinne
och vandel: den ymniga och likväl spegelklara
floden gick sakta, åt alla sidor fruktbärande,
till sitt utlopp; Tankar af Augustinus; Ver-
ser vid invigningen af orgeln i Thorsvi kyrka
d. 46 Augusti 4846, författade af Börjesson,
sköna som orgelns adagio; Ljusets källa, ett
litet skäligen fosforistiskt poem, också af Bör-
jesson; samt slutligen en från tyskan öfversatt
uppsats emot Ljusvännerna, hvilken, såsom
den vigtigaste, bör något utförligare omnämnas.
Uti en not i början af förevarande afhand-
ling — eller filippik, ty den är på sina ställen
affsttad i ganska häftig ton — upplyses, att
Ljasvännerna, eller, såsom de ock kalla sig,
protestantiska vännerna, äro ett parti af Tysk-
lands rationalister, som genom större möten,
hvilka i Tyskland vore ovanliga, bemödat sig
att vinna till sina läror och sträfvanden me-
delklassen och det ringare folket. De jäfva be-
kännelseskrifternas förbindande kraft, sätta för-
nuftet och tidsandea öfver den heliga skrift,
neka arfsynden, Christi gudom, rättfärdiggörel-
sen genom tron o. s. v. Anförarne vore för-
nämligast presterne Ulich (nu kyrkoherde i
Magdeburg), Wislicenus (afsatt) och König (död
i Mars 1846). Tidningspressen fortplantar rö-
relsen och en stor mängd ströskrifter strida
för och emot. — Ännu är väl icke förhållan-
det detsamma hos oss; men kan blifva det
framdeles; märklig är redan likheten af de
tre personerna i prestdrägt och tidningarnes(?)
pbeteendeny. i
Förf, har trott sig finna, att de tyska ljus-
apostlarne strida för följande tvenne satser:
4) Bibeln är icke en gudomlig uppenbarelse
utan menniskoverk; 2) Christus är icke den
menniskoblifne, tillbedjansvärde enfödde sonen
af den lefvande Guden, utan ...
Under antagande, att dessa båda förnekelser
låte rättfärdiga och bevisa sig, skulle — efter
förf:s förmenande — verlden derigenom be-
röfvas de bibliska ideerna om Guds egenska-
per, Försynens tillvaro, englarne, syndafallet,
underverken, Christi förtjenst, himmel och hel-
vete, m. fl., hvilka förf. uppräknar. Han skil-
drar tröstlösheten af det menskliga samhällets
tillstånd, utan dessa idger. Men detta är ännu
icke allt. Är nemligen bibeln icke Guds ord,
bokstafligen Guds ord, så äro ock de Tio Bud-
orden menniskopåfund. Och äro de blott det,
så äro de utan all verkan på menniskornas
bjerta och lefverne,. Det skuile då icke mer
finnas en övertygelse om något moraliskt o-
rätt; ingen tygel på menniskans passioner och
begär, ingen räddning ur hennes undergång.
Säger ni: de borgerliga lagarne, så svarar förf.,
att dessa hafva blott så till vida och så myc-
ken verkan, som de anses för bestyrkta, och
på högre, guddomliga lagar grundade. Men sä-
ger ni: förnuftet, så frågar han genast: hvilket?
Och sedan: hvad är väl förnuftigare, än till-
fredsställandet af alla naturliga, d.ä. mennisko-
naturen tillhöriga behof, med andra ord, egen-
kärlekens tillfredsstätlande ?
En vacker motsägelse till den sist citerade s.
k. förnuftiga och egoistiska tankan framhåller
förf. sjelf på ett ställe i det föregående af sin
skrift, der ban säger:
All sjelfkär!ek till trots ligger hos alla men
niskor ett outsläckligt behof efter — motsat-
sen deraf — kärlek. Hvem skulle icke ger-
na hafva vänner? Hvem ville icke gerna gälla
något hes andra, älskas af dem? Hvem skulle
vilja hafva njutning och glädje, utan att kunna
dela den med andra? Och hvar fins ett land,
ett folk, der icke menniskor, andra till beh:g,
uppoffra sina krafter, sitt lugn, sitt lif och
gods ?