vid våra riksdagar. Det blir naturligtvis; en småsak för en så durchdrifven bevisare af hvad som helst, som den bekante skribenten i Minerva, att gå i land med hvad han lofvat; men det långa dröjsmålet med detta stora arbete börjar att oroa en och annan af det vördiga presterskapets vänner. Minerva har ju förklarat, att ju högre det uppdrag är, som de mnärvarande betänkliga samhällsförhållanderna bjuda Presteståndet att utföra, och ju vigtigare den inflytelse är, som detta stånd är i tillfälle att utöfva, desto angelägnare är det ock, att opinionerna om ståndets handlingssätt icke missledas. (Se Minerva för den 40 dennes.) Och hvilken hisklig missledning har ej skett, då ståndets pluralitet vid riksdagarne blifvit skildrad såsom episkopal! Man hoppas derföre, att Minerva ej längre uppskjuter att bevisa hvad hon utlofvat, nemligen att Presteståndet icke står under episkopal ledning, så att verlden icke längre må sväfva i ovisshet om hvad den i förevarande fråga har att rätta sig efter. LITTERATUR. Läsning i andliga ämnen, utgifven af C. IF. af Wingård. Stockholm, OC. A. Bagges förlag. Af denna läsning her andra häftet utkommit Det innehåller: Försoningsläran, poem al Frunzn; En predikan af Wingård på 17 söndagen efter Trefsldighetsdagen, om sabbatens helgd; Philip Melanchthons död, öfvers. från tyskan, en vacker skildring af den store reformatorns slut, hvilket var fridsamt, såsom hans sinne och vandel: den ymniga och likväl spegelklara floden gick sakta, åt alla sidor fruktbärande, till sitt utlopp; Tankar af Augustinus; Verser vid invigningen af orgeln i Thorsvi kyrka d. 46 Augusti 4846, författade af Börjesson, sköna som orgelns adagio; Ljusets källa, ett litet skäligen fosforistiskt poem, också af Börjesson; samt slutligen en från tyskan öfversatt uppsats emot Ljusvännerna, hvilken, såsom den vigtigaste, bör något utförligare omnämnas. Uti en not i början af förevarande afhandling — eller filippik, ty den är på sina ställen affsttad i ganska häftig ton — upplyses, att Ljasvännerna, eller, såsom de ock kalla sig, protestantiska vännerna, äro ett parti af Tysklands rationalister, som genom större möten, hvilka i Tyskland vore ovanliga, bemödat sig att vinna till sina läror och sträfvanden medelklassen och det ringare folket. De jäfva bekännelseskrifternas förbindande kraft, sätta förnuftet och tidsandea öfver den heliga skrift, neka arfsynden, Christi gudom, rättfärdiggörelsen genom tron o. s. v. Anförarne vore förnämligast presterne Ulich (nu kyrkoherde i Magdeburg), Wislicenus (afsatt) och König (död i Mars 1846). Tidningspressen fortplantar rörelsen och en stor mängd ströskrifter strida för och emot. — Ännu är väl icke förhållandet detsamma hos oss; men kan blifva det framdeles; märklig är redan likheten af de tre personerna i prestdrägt och tidningarnes(?) pbeteendeny. i Förf, har trott sig finna, att de tyska ljusapostlarne strida för följande tvenne satser: 4) Bibeln är icke en gudomlig uppenbarelse utan menniskoverk; 2) Christus är icke den menniskoblifne, tillbedjansvärde enfödde sonen af den lefvande Guden, utan ... Under antagande, att dessa båda förnekelser låte rättfärdiga och bevisa sig, skulle — efter förf:s förmenande — verlden derigenom beröfvas de bibliska ideerna om Guds egenskaper, Försynens tillvaro, englarne, syndafallet, underverken, Christi förtjenst, himmel och helvete, m. fl., hvilka förf. uppräknar. Han skildrar tröstlösheten af det menskliga samhällets tillstånd, utan dessa idger. Men detta är ännu icke allt. Är nemligen bibeln icke Guds ord, bokstafligen Guds ord, så äro ock de Tio Budorden menniskopåfund. Och äro de blott det, så äro de utan all verkan på menniskornas bjerta och lefverne,. Det skuile då icke mer finnas en övertygelse om något moraliskt orätt; ingen tygel på menniskans passioner och begär, ingen räddning ur hennes undergång. Säger ni: de borgerliga lagarne, så svarar förf., att dessa hafva blott så till vida och så mycken verkan, som de anses för bestyrkta, och på högre, guddomliga lagar grundade. Men säger ni: förnuftet, så frågar han genast: hvilket? Och sedan: hvad är väl förnuftigare, än tillfredsställandet af alla naturliga, d.ä. menniskonaturen tillhöriga behof, med andra ord, egenkärlekens tillfredsstätlande ? En vacker motsägelse till den sist citerade s. k. förnuftiga och egoistiska tankan framhåller förf. sjelf på ett ställe i det föregående af sin skrift, der ban säger: All sjelfkär!ek till trots ligger hos alla men niskor ett outsläckligt behof efter — motsatsen deraf — kärlek. Hvem skulle icke gerna hafva vänner? Hvem ville icke gerna gälla något hes andra, älskas af dem? Hvem skulle vilja hafva njutning och glädje, utan att kunna dela den med andra? Och hvar fins ett land, ett folk, der icke menniskor, andra till beh:g, uppoffra sina krafter, sitt lugn, sitt lif och gods ?