HSAISKILIUA IUVjlÄlDe felt SA VATAUv od Av IVA
mycket reta engelsmännens motsträfvighet, och
derigenom skada ett nyligen så ifrigt bearbe-
tadt förbund, som framdeles, vid en. möjlig ut-
vidgning af de preussiska gränserna. emot haf-
vet och vid en kraftyttring från Frankrikes si-
da, skulle vara oumbärligt, samt måhända äf-
ven, efter en nödtvungen brytning med Ryss-
iland, ersätta den ryska alliansen? (Den preus-
siska politiken skulle gerna se sig populär i
England; derföre frukter den äfven, framför
allt; anfall från engelska pressen). Eller söker
Iman, bakom handelsfrihets-principens rygg, skydd
för den oförsvarliga och misstänkta brist på
kraft att handla, som man, af politiska eller
andra bevekelsegrunder, ådagalagt- vid ryska
igränsen? — Så mycket är i alla händelser sä-
Ikert, att, om tullföreningen blott hade en fransk
lgräns, skul!e Preussen, i handels- och iullfrå-
Igor, icke eftersträfva anseendet af för stor ei-
Itergift och feihetsanda.
Frinkrike, såsom sätet för principenligt folk-
I välde, är, äfven om 4806 irs krig m. m. lem-
nas åt glömskan, vida mer förbatligt för Preus-
Isen, än, under hvilka förhållanden som helst,
lEngland skulle vara, hvars konservativa för-
Thållanden, med deras aristokratiska elementer,
man trodde sig kunna i nödfall betrakta såsom
lett försoningsmedel, utan att betänka att, ehuru
sjelfva statsinrättningarnes politiska intressen
Ikunna i vissa fall öfverensstämma, är dock så-
I dant ieke händelsen med de uti desamma ver-
kande elementer, synnerligast der dessa äro af
så skiljaktig natur, som uti England och Preussen.
Har Preussen för öfrigt verkligen de tyska
lafsigter med tullföreningen, som det föregifver,
så måste det afstå från ledningen af densamma
loch söka i dess ställe organisera en tysk cen-
traltullstyrelse. Det förstås af sig sjelf, aut
denna centralstyrelses åtgärder måste stå under
I folkorganernes inflytande, och således icke, en-
ligt närvarande method, dess förhandlingar in-
Isvepas i hemlighetsfullt mörker. Det är dess-
lutom de öfriga förbundsstaternas sak, för hvilka
Idet preussiska tullbeskyddet redan börjat blifva
Itryckande, att bevaka sina intressen och arbeta
Iför uppnåendet af ofvan antydda mil.
I 5:0 Protestantismen. Denna tjenar såsom
I preussiska inflytandets sista reserv-vapen och
Preussen skulle snarare förafskeda sin stående
arm af soldater, än sin knäböjande här af
prester, med hvilkas bjelp det spelar rollen af
laprotestantismens på fasta landet beskyddaren.
Dock har det icke nöjt sig blott med att vara
beskyddare, utan äfven uppträdt som missionär
för afsigt att kunna försäkra sig om inre ban
på hvarje själ, som den eröfrar åt densamma.
(Det är icke ensamt Rom, som gör den Högste
till värfvare.) Uti detta sträfvande har imed-
lertid det protestantiska värfvarnitet, trots all
slughet, förifrat sig, och ryckt katolikerna så
nära in på lifvet, att dessa blifvit afundsjuka
och fiendtliga. Det var otvifvelsktigt Kölner-
uppträdet, som bibringade berlinerpolitiken den
öfvertygelsen, att det vore alltför vådligt att.
på det gamla sättet, fortsätta den började stri-
den, mot två femtedelar af statens befolkning.
I Hade katholska befolkningen bestått af några få
tusenden, så skulle man lårgt för detta vetat
I medel att blifva densamma qvitt. Men det
stora antalet nödgade till reträtt. För att så
Imycket möjligt undanrödja alla misstankar om
elaka afsigter, beträdde man nu utan omsvep
den alldeles motsatta vägen. Man förunnade
Ikatolicismen fullkomlig frihet (ehuruväl t. ex. det
af Rhenska landtdagen afslagna strafflagsförslaget
återigen lät befara understuckna planer), och in-
rymde åt densamma en sjelfständighet, som den
Jända dittills hade saknat. Om den preussiska po-
litiken kunnat upphöja sig till den grundsatsen:
att man måste lemna sanningen och villfarel-
son åt sig sjelfva och deras kämpar, derest
man ville förhjelpa den ena till seger, den an-
dra till nederlag: så skulle man, bakom libe-
raliteten mot katholicismen, kunna söka den
storartade planen, att Jåta densamma splittra
och upplösa sig sjelf, genom sina egna öfver-
drifter. Man skulle kunna tänka att samma
politik kommit till den öfvertygelsen, att det
religiösa mörkret blott då blir rätt hårdnackadt
försvaradt, här man kan åberopa våldet och
I proselytmakeriet såsom dess fiende. Men att
) Berliner-statsmännen skulle hafva hyst sådana
åsigter, då de togo katholicismen under armar-
nz, till och med uii den heliga rockens helge-
Idom, kan man ej tilltro dem, efter anställd
jemförelse mellan de öfriga profven på deras
linsigter och nit för sanningens befrämjande.
Vida större anledning är för handen att, bskom
den nya politiken mot katholicismen, varsna
endast fruktan och måhända försöket att, ge-
nom efterlåtenhet, försona densamma med den
protestantiska makten.
Dock, driffjedrarne för denna politik må haf-
va varit hvilka som helst, dess resultat var
något ovanligt. Liksom den politiska absolu-
tismen blir mera tryckande i sitt motvärn, än
Ii sjelfva anfallet, liksom densamma, när den
nalkas sitt slut, plär sammanrafsa sina sista
återstående krafter, till den råaste despotism:
så se vi iöfsen den religiösa absolulismen —
hvarunder vi här inbegripa katholicismen, då
den har sin undergång för ögonen — med för-
dubblade krafter sätta i verksamhet alla upp-
tänkliga medel till andligt förtryck, för att åt-
minstone 1 någon mån fördrja det oundvikliga
ödet. :
— Gesällen hr Sv. Trägårdh har begärt rum
i tidningen för följande:
Tidningen Hermoder J4 32 innehåller en artikel
med öfverskrift Skyddsföreningen, hvilken börjas
med en latinsk fras af följande innehåll: de rebus
variis et nonullis aliis,, hvilket, fritt öfversatt, vill
säga: skälm som ger bättre än han har, och hvar är
sin gåfva lik, sad käringen, då hon gaf hofman en spik.
— Bättre gjorde Hermoder, då han talar om eller
för en lära, genom hvars inflytande det baftl:
DN — me AA pe EPA UN V
AA 3 Am AA mm ÖV AD UA
RAA
OM mm —- ÅA - ÅR VR PF UR CO - ER äg RA fär I EA KR ER Ar rv FK CD JR OJ) Kr