HSAISKILIUA IUVjlÄlDe felt SA VATAUv od Av IVA mycket reta engelsmännens motsträfvighet, och derigenom skada ett nyligen så ifrigt bearbetadt förbund, som framdeles, vid en. möjlig utvidgning af de preussiska gränserna. emot hafvet och vid en kraftyttring från Frankrikes sida, skulle vara oumbärligt, samt måhända äfven, efter en nödtvungen brytning med Ryssiland, ersätta den ryska alliansen? (Den preussiska politiken skulle gerna se sig populär i England; derföre frukter den äfven, framför allt; anfall från engelska pressen). Eller söker Iman, bakom handelsfrihets-principens rygg, skydd för den oförsvarliga och misstänkta brist på kraft att handla, som man, af politiska eller andra bevekelsegrunder, ådagalagtvid ryska igränsen? — Så mycket är i alla händelser säIkert, att, om tullföreningen blott hade en fransk lgräns, skul!e Preussen, i handelsoch iullfråIgor, icke eftersträfva anseendet af för stor eiItergift och feihetsanda. Frinkrike, såsom sätet för principenligt folkI välde, är, äfven om 4806 irs krig m. m. lemnas åt glömskan, vida mer förbatligt för PreusIsen, än, under hvilka förhållanden som helst, lEngland skulle vara, hvars konservativa förThållanden, med deras aristokratiska elementer, man trodde sig kunna i nödfall betrakta såsom lett försoningsmedel, utan att betänka att, ehuru sjelfva statsinrättningarnes politiska intressen Ikunna i vissa fall öfverensstämma, är dock såI dant ieke händelsen med de uti desamma verkande elementer, synnerligast der dessa äro af så skiljaktig natur, som uti England och Preussen. Har Preussen för öfrigt verkligen de tyska lafsigter med tullföreningen, som det föregifver, så måste det afstå från ledningen af densamma loch söka i dess ställe organisera en tysk centraltullstyrelse. Det förstås af sig sjelf, aut denna centralstyrelses åtgärder måste stå under I folkorganernes inflytande, och således icke, enligt närvarande method, dess förhandlingar inIsvepas i hemlighetsfullt mörker. Det är desslutom de öfriga förbundsstaternas sak, för hvilka Idet preussiska tullbeskyddet redan börjat blifva Itryckande, att bevaka sina intressen och arbeta Iför uppnåendet af ofvan antydda mil. I 5:0 Protestantismen. Denna tjenar såsom I preussiska inflytandets sista reserv-vapen och Preussen skulle snarare förafskeda sin stående arm af soldater, än sin knäböjande här af prester, med hvilkas bjelp det spelar rollen af laprotestantismens på fasta landet beskyddaren. Dock har det icke nöjt sig blott med att vara beskyddare, utan äfven uppträdt som missionär för afsigt att kunna försäkra sig om inre ban på hvarje själ, som den eröfrar åt densamma. (Det är icke ensamt Rom, som gör den Högste till värfvare.) Uti detta sträfvande har imedlertid det protestantiska värfvarnitet, trots all slughet, förifrat sig, och ryckt katolikerna så nära in på lifvet, att dessa blifvit afundsjuka och fiendtliga. Det var otvifvelsktigt Kölneruppträdet, som bibringade berlinerpolitiken den öfvertygelsen, att det vore alltför vådligt att. på det gamla sättet, fortsätta den började striden, mot två femtedelar af statens befolkning. I Hade katholska befolkningen bestått af några få tusenden, så skulle man lårgt för detta vetat I medel att blifva densamma qvitt. Men det stora antalet nödgade till reträtt. För att så Imycket möjligt undanrödja alla misstankar om elaka afsigter, beträdde man nu utan omsvep den alldeles motsatta vägen. Man förunnade Ikatolicismen fullkomlig frihet (ehuruväl t. ex. det af Rhenska landtdagen afslagna strafflagsförslaget återigen lät befara understuckna planer), och inrymde åt densamma en sjelfständighet, som den Jända dittills hade saknat. Om den preussiska politiken kunnat upphöja sig till den grundsatsen: att man måste lemna sanningen och villfarelson åt sig sjelfva och deras kämpar, derest man ville förhjelpa den ena till seger, den andra till nederlag: så skulle man, bakom liberaliteten mot katholicismen, kunna söka den storartade planen, att Jåta densamma splittra och upplösa sig sjelf, genom sina egna öfverdrifter. Man skulle kunna tänka att samma politik kommit till den öfvertygelsen, att det religiösa mörkret blott då blir rätt hårdnackadt försvaradt, här man kan åberopa våldet och I proselytmakeriet såsom dess fiende. Men att ) Berliner-statsmännen skulle hafva hyst sådana åsigter, då de togo katholicismen under armarnz, till och med uii den heliga rockens helgeIdom, kan man ej tilltro dem, efter anställd jemförelse mellan de öfriga profven på deras linsigter och nit för sanningens befrämjande. Vida större anledning är för handen att, bskom den nya politiken mot katholicismen, varsna endast fruktan och måhända försöket att, genom efterlåtenhet, försona densamma med den protestantiska makten. Dock, driffjedrarne för denna politik må hafva varit hvilka som helst, dess resultat var något ovanligt. Liksom den politiska absolutismen blir mera tryckande i sitt motvärn, än Ii sjelfva anfallet, liksom densamma, när den nalkas sitt slut, plär sammanrafsa sina sista återstående krafter, till den råaste despotism: så se vi iöfsen den religiösa absolulismen — hvarunder vi här inbegripa katholicismen, då den har sin undergång för ögonen — med fördubblade krafter sätta i verksamhet alla upptänkliga medel till andligt förtryck, för att åtminstone 1 någon mån fördrja det oundvikliga ödet. : — Gesällen hr Sv. Trägårdh har begärt rum i tidningen för följande: Tidningen Hermoder J4 32 innehåller en artikel med öfverskrift Skyddsföreningen, hvilken börjas med en latinsk fras af följande innehåll: de rebus variis et nonullis aliis,, hvilket, fritt öfversatt, vill säga: skälm som ger bättre än han har, och hvar är sin gåfva lik, sad käringen, då hon gaf hofman en spik. — Bättre gjorde Hermoder, då han talar om eller för en lära, genom hvars inflytande det baftl: DN — me AA pe EPA UN V AA 3 Am AA mm ÖV AD UA RAA OM mm —ÅA ÅR VR PF UR CO ER äg RA fär I EA KR ER Ar rv FK CD JR OJ) Kr