I MACON.
(Slut fr. gårdagsbl.)
För några år sedan yttrade jag från tribunen!
ett ord, som gjort sin rund kring verlden, som
tusen gånger återkommit till mig genom pres-
sens eko. Jag sade en gång: Frankrike bör-
jar ledsna. I dag säger jag: Frankrike bör-l
jar bedröfvaso. Hvem af oss känner ej bos sig
sjelf sanningen häraf; hvem af oss har ej sin!
del af den allmänna bedröfvelsen. (Ja, ja, alla,
alla.) En förborgad sjukdom tärer i djupet afl
de renaste sinnen! man hviskar sedan någon
tid halfbögt till hvarandra, hvarje Medboig..;
som möler en annan, frågar honom med oro:
det hvilar moln på hvarje panna — moln från
Hvilka utgå åskor för statsmännen och ibland
äfven stormar. (Bravol) Ja, man hviskar tilll
hvarandra: Äro väl tiderna säkra? Denna fred,
är det. verkligen en fred? Denna ordning, är
det verkligen ordning? Kan man med trygg-
phet ölverlemna sig åt njutning, emellan tvenne
stormar? Hafva vi en regering, som står i
hbarmeni med våra id2r? Är icke reger ngen,
i stället att vara en stor och helig xission af
upplysning och praktisk morsl, af allmän dygd,
af patriotism, en stor industri? Sinnet för
materialism och köpenskap, månne det ej sla-
;it an på medlemmar af styrelsen? Befinna vi
os3 ej iett medelklassens regentskap, lika fullt
med agiotage, dagliga utpressningar och skan-
daler, som regentskapet i Palais-Royal på sin
ptid? Känner man en ära i, eller en förödmju-
pkelse, att lefva i dessa tider? Aro vi icke en
gåta för oss sjelfve och folken? Och bvad blir
lösen till denna gåta? Blir det en komplett
återgång till mörkret, under väldet af alla de
föråldrade iderne? Blir det en ny revoluticn,
icke mera förnuftets, utan vansionets, en öf-
versvämning af ett uppretadt folkvälde, som
susdergräfver alla samhällets grundvalar, stat,
familj, äganderätt? (Nej! nej!) Blir det må-
hända snarare ett förfall småningem, ett slags
prevolutionens Capua, i hvilket en nation sjun-
ker ned ur armarne af en korrumperad makt
i armarne på en despotisk, och insomnar i
ett materiellt välstånd, för alt uppvakna iin-
pvasionen? (Liflig rörelse.)
Ja, detta hviskar man hvarandra sakta iöra,
och det är detta som i de Fransyska sällskaps-
kretsarne spricer dysterhet öfver anletena. Men,
denna dysterhet, den utgör de gode medbor-
garnes glädje, ty den visar att Frankrike kän-
ner sitt onda, att det lider cch rodnar deröf-
ver, och att det skall sluta med att besegra
det. Denna dystcrhet, veten j väl hvad den i
grunden är? Det ör kontrasten emeilan landets
ider, och landets handlingssätt. Det är mot-
sägelsen i allt emellan Frankrikes grundsatser
och des; bandlingar, det är det offteiella skrym-
terist emellan dess ord och dess tankar; det
är samvetsagget öfver dess svaghet i opinionen
och dess affall från ideer, som förföljer det.
Välan! dessa samtal inom lyckta dörrar, äro
tecken att landets samvete icke är lugnt, alt
pånyttfödelsens dag icke är långt borta. Och
hvad göres oss nu behoi? Jo, en vilja! Haf-
ven en vilja, och j skolen böja eder styrelse,
utan att behöfva krossa den. Inom de fria
samhällena kunna förändringar med styrelserna
ske, utan att öfverskrida konstitutiorens gränser.
Hvarföre hafven j väl samlats här? Hvar-
före hafven j i så stort cch sördnadsbjudande
an!al, så föga enligt med våra seder, lemnat
edra aflägsna städer, edra byar, edra affärer,
edra nöjen, för att omgifva en man utan makt,
men som j haden en ning om, att han i sin
själ sympathiserade med eder? (Det var för
eder skull.) Nej, det var icke för min skull.
Hvem är väl jag? En enkel och anspråkslös
medborgare, -som icke ens inför större delen
af eder bar den förtjensten, att väcka en van-
lig nyfikenhet, en man, som j alla kännen, som
är född bland eder, som uppvuxit och inträdt
i det allmänna lifvet bland eder, som hvarken
genom sin börd, silt ioflytande eller sina vär-
digheter i samhället. eller genom lysande tjen-
ster, gjorda åt fiderneslandet, har något an-
språk att kunna sarla omkring sig dessa folk-
ma sor, som trängas kring en stor medborgare.
(Ni är det. Ni är det för oss.) Nej, jag kän-
ner mig sjelf, jag gör mig inga illusioner, jag
finner icke hos mig orsaken till denna ärofulia
samling af tusentals gäster och åskådare. Det
var nog för eder att en flägt af dessa föryng-
rande sanningar, som innehålla lif och ära, gått
öfver mina läppar, för att j skullen vilja bevisa
organen för dessa sanningar en ära, som i sjelfva
verket endast tillhörer dem, edra grundsatser
och edra förhoppningar. (Lifligt bifall.)
Jo, jag upprepar det, det är ett symptom al
den allmänna andans pånyttfödelse, det är eit
symptom, ait reaktion.n börjat emot affellet
ifrån 4789 års grundsatser. Och hvem vet om
ej denna imposanta opinionsyttring en dag blir
en af data, en af utgångspunkterna för denna
reakticn. (Ja, j2, låtom oss hoppas dei.)
Imedlerud mina herrar, görom oss inga öf-
verdrifna förboppningar. Denna reaktion blir
icke en d.g; verk. Länge skola tvenne partier
af motsatta politista läror fianar, såväl hos css,
som i det öfriga Europa. Det skall finnas män,
som söga, och till och med vekligen tro det,
att förnuftet icke är annat ön en olycksal:g vills
hos fulken, som leder dem till b.ådjup och
anarki; alt fördomsarne äro de odödliga grund-
vslarna för s-mbällsinrättningsarac, alt vanorna
äro menniskosligtets ledband, att .religionsfrihe-
ten, religionsbekännelsernas cceh sstalernas ömse-
sidiga beroende, den politiska friheten, jemn
om RATTEN