den stora fördelen, att nästan öfverallt vara just
lagom vackert. Det ger åt betraktaren ett an-
genämt intryck al trefnad, oftare än någon
svindlande förtjusning; folk i allmänhet kan stå
ut med ait se derpå, utan att hissna. Det är
ingenting obegripligt: det är just i ett sådant
land, tycker en hederlig man, som man kan
vilja bygga sitt hem och lefva för en tarflig
lycka.
Har ni varit vid ? Men det är detsam-
ma — nog af, någonstädes här i vårt vackra
Sverige, i en af de mest bördiga provinserna,
ligger en större insjö, beströdd med små lum-
miga holmar och omgifven af de täckaste strän-
der. Detta allt, och dertill kanske äfven ett
godt fiske, har narrat menniskorna att härikring
slå fast sina bopålar mera nära hvarandra, än
som vanligtvis på landet är fallet. Vid sjöns
norra ända ser man ett åldrigt herresäte höja
sitt höga, brutna tak öfver massiva murar.
Hundraåriga ekar stå ordnade, som en honnörs-
vakt, på tvenne leder framför förstugudörren,
och under de lugna sommarnätterna kan man
höra, ända långt ut på de zaflägsnaste holmar-
ne, när tornklockan — hvilken, sedan tornet
icke mera finnes till, fått sin plats på en af
husets spetsiga gaflar — räknar timmarne med
sin rena malmstämma. Detta är Stålnäs, den
Stålbrandska familjens fideikommiss.
Om man vidare låter ögat följa den bugtade
stranden, möter blicken ofta skymten af större
och miadre menniskoboningar, hvilka, likasom
drifna al ett visst koketteri, täfla att få spegla
sina mer eller mindre moderna former i den
vackra insjöns klara spegel. På vestra sidan,
midt inne i en liten vik, ligger, nästan allde-
les nere vid stranden, och omgifvet af lummi-
ga björkar, ett rödmåladt, envånings träbus.
Detta lilla anspråkslösa hus ser visserligen icke
mycket ut för verldens ögon; men nu, en lugn,
herrlig Juli-afton, stiger röken så trefligt upp