den stora fördelen, att nästan öfverallt vara just lagom vackert. Det ger åt betraktaren ett angenämt intryck al trefnad, oftare än någon svindlande förtjusning; folk i allmänhet kan stå ut med ait se derpå, utan att hissna. Det är ingenting obegripligt: det är just i ett sådant land, tycker en hederlig man, som man kan vilja bygga sitt hem och lefva för en tarflig lycka. Har ni varit vid ? Men det är detsamma — nog af, någonstädes här i vårt vackra Sverige, i en af de mest bördiga provinserna, ligger en större insjö, beströdd med små lummiga holmar och omgifven af de täckaste stränder. Detta allt, och dertill kanske äfven ett godt fiske, har narrat menniskorna att härikring slå fast sina bopålar mera nära hvarandra, än som vanligtvis på landet är fallet. Vid sjöns norra ända ser man ett åldrigt herresäte höja sitt höga, brutna tak öfver massiva murar. Hundraåriga ekar stå ordnade, som en honnörsvakt, på tvenne leder framför förstugudörren, och under de lugna sommarnätterna kan man höra, ända långt ut på de zaflägsnaste holmarne, när tornklockan — hvilken, sedan tornet icke mera finnes till, fått sin plats på en af husets spetsiga gaflar — räknar timmarne med sin rena malmstämma. Detta är Stålnäs, den Stålbrandska familjens fideikommiss. Om man vidare låter ögat följa den bugtade stranden, möter blicken ofta skymten af större och miadre menniskoboningar, hvilka, likasom drifna al ett visst koketteri, täfla att få spegla sina mer eller mindre moderna former i den vackra insjöns klara spegel. På vestra sidan, midt inne i en liten vik, ligger, nästan alldeles nere vid stranden, och omgifvet af lummiga björkar, ett rödmåladt, envånings träbus. Detta lilla anspråkslösa hus ser visserligen icke mycket ut för verldens ögon; men nu, en lugn, herrlig Juli-afton, stiger röken så trefligt upp