Frankrike är stadgadt; Europa är lugnt; menniskorna äro icke mera desamma, men samma anda liivar dock ännu den tänkande verlden; desamma orden, uttalade af äfven de svagaste Organer, komma ännu samma fibrer att darra i allas hjertan — äfven bos barnen af dem, som fallit i striden mellan de motsalta åsigterna. Om ailt detta är en national-galenskap, så medgifvom åtminstone att paroxymen är lingvarig och ideen är fix, och ait denna revolutionsdårskap en dag ganska väl låter sig förliknas vid denna korsets dårskap, som varat 2009 ir, underzräft den gamla verlden, lärt herrar och trälar det nya namnet bröder, och som förnyat altaren, välden, lagar och institutioner. Nej! arnat var franska revolutionen. Icke är det lampna msteri2lla intressen gifvet, att frambringa dylika verkningar. Menniskoslägtet har en ideel rigtning — hvad än dess belackare derom må säga. Det rör sig stundom för interessen, men det är blott då ideer fattas det, eller då, såsom nu, det felar sjelf mot ideerna. Menniskoslägtet är ideelt, och det är just dess ära, — religionern2, revolutionerna, martyrerna, äro ingenting annat än begreppens andliga krafi, soin protesterar mot materialismen! (Ja, det är sant.) Revolutionen var uppkomsten af ett begrepp, eller rättare af en grupp utaf begrepp, som voro nya för verlden. J kännen dessa begrepp; ven läst deras första lärare: Fenelon i que, Montesquieu i Esprit des Lois, J. ussan i le Contrat Social. Det är d-ssa böcker. som ingåfvo den första tringtan efter en ny s-kernas ordning, en trängtan som då hystes af alia klasser, al dem som hade att förlora, I:ksom dem som hade att vinna, d2 privilegierade så väl som de undertryckta, adeln och presierskapet så väl som folket, ty dessa gudomliga sanningars inverkan gjorde då, så att säga, hela verlden rättvis, ointresserad, ädelmodig såsom sanningen sjelt. Talaren sade sig hafva ämnat genomgå revolutions-historiens serskilda phaser och deraf hemta lirdomar och ljus: men omständigheterna gjorde det omöjligt, natten trängde på, blåsten bortförda orden. Fan öfvergick derföre på en gång till den tid, då denna revolution, utmattad af sina ansträngning :r, försvagad af anarkien och blodsutgjutelsen, af trötthet och misströsten kasade sig i en ärelysten krigares srmar, hvilkens storhet och tjorster hon erkånce; tv den ära, som man förskoffar åt ett folks vapen, är en tionst. Men krigarens civila styrelse var icke, i talarens tanka, annat än kontra-revolutionens regering. Han forifor: Ifrån denna dag, ifrån den 48 Brumaire, börjar en reaktion emct de populära principerna, som icke slutas förr än med kejsardömets fal. Man kan säga, att Carl den Stores anda, besvuren fram ur medeltiden, återlifvas i honom. Men denna anda är en fortsatt anachronism. Det är den flydda tidens anda, icke folkens nuvarand:, icke framtidens. Det är disciplinens, men ej samhällets anda. Då man tager bort svärdets glans, som betäcker allt detta, förvånas man öfver det småaktiga och falska i de soceisla uppfattningarna, som dölja sig under -denra stora ära; och uti drabbningarnes hjelte kan man ej afhålla sig från att igenkänna i allt det böga snillet, men kontra-revolutionens anda. Sjelfva restaurationen, som visserligen icke kunde medföra personliga sympathier för våra principer, var närmare 1789 års liberala principer. Men det är i politiken lättare att underkufva sina fiender, än att segra öfver sina vänner. J sen det sjelfve i dag. (Ja, ja!) Restaura:ionen, hänförd af sina vänners öfverdrifter, kastade sig sjelf utför sin forntids brant. Och nu, hvar äro vi väl? (Stor uppmärksamhe!). Frukten icke, att jag skall låta den historiska sanningen nedstiga ifrån sin högtidliga och opartiska höjd, för att deraf göra et: partivspen. Vi äro i historien; låtom oss icke nedgå derifrån. Men betraktom likväl på hvilka afstånd vi blifvit slungade från våra principer genom dessa reaktioner — icke endast genom styrelsens reaktion — den är kanske den minst farliga — men genom opinionernas, som sedan trettio år i Frankrike förgår sig mot sig sjeif. Den första lärosatsen, som revolutionens filosofi ville göra gällande i verlden, var freden. Att utslicka det ena folkets hat mot det andra, att göra folken till bröder, det är det mål hvartill vi gå. Vi hafve fred. Talaren ansåg