I detsamma drages uppmärksamheten åt et annat håll, genom en högljud stämma, från ct motsatt hörn af salongen. Alarmet uppväcke af en allbotande Dulkamara, som med de am plaste loford öfverhopar sina droguer, hvilk han till allmänheten utbjuder. För en ring: penning kan man af honom erhålla de förträff ligaste piller, den märkvärdigaste Wunder Essens, och i sina stora rocktfickor bär har ett helt apothek: Evighets-Elexir,, Kärleks drycker, Presence despritr, Spiritus rector Gammal, väl konserverad Romersk dygd samt Broddar för hofmän, och Björkris til menniskoslägtets förädling, m. m., m. m. Återigen ljuder från orchestern en glad hän rifvande, Strauservåls. Det ligger trolleri dessa toner, och hvem kan väl emotstå dem! Endast de, som hafva snö öfver hjessan — el ler liktornar på fötterna. Alla andra drifva bort, bort utan sans, i svindlande ringar, oc! sjelfva Kometqvastarnas Kusinn svingar on med en pudrad skönhet... En stund härefter synes en dyster figur, med långa, skyndsamma steg, passera genom rummet Det är Den vandrande Juden. Såväl kosty men som masken äro särdeles väl lyckade, och hvar och en igenkänner en lefvande bild a Sues mästerliga teckning. Den långväga vandringsmannen stannar och stödjer sig, nästar dignande af trötthet, mot sin långa staf, hvarunder han utför en rörande monolog, full a! bjertgripande klagan och bitter ånger. Med de innerligaste böner begär han slutligen grafvens afundsvärda ro; men i detsamma höres, liksom från höjden, af en obeveklig stämma de befallande orden: Gå! — gål — gåls beledsagade af en hotfullt bullrande åska, och den arme juden börjar åter sin tröstlösa, eviga vandring Rollen gifves med känsla och talang, som väcker ett odeladt intresse. Bland dem, som med välbehag lyssna til den dystre skepnadens poetiska utgjutelser är