lat vist, som konung David! säges kejsarinnar
hafva yttrat efter afhörandet. Lugnt svarade
kejsaren: Nar David talade så vist, hade har
redan slagit ihjel Goliath; men min svåger
tycks ha glömt att hans Goliath lefver ännu
— Kejsaren anses härmed ha syftat på libe-
ralismen. Var det så, då egde svaret sin full-
komliga riktighet; den kristliga staten med
ständer och oförminskad envåldsmakt kan o-
möjligen trifvas i längden, när folkets sund:
förstånd höjer sig jettelikt uppom den. Mer
huru denne Goliath skall slås ibjel, förstår åt
minstone icke jag. Måhända dock att en de
af det nedanstående röjer drömmarne om medlen
Fastän man tager alldeles för gifvet att er
ny riksdag blir oundviklig inom två år, torde
vi dessförinnan hafva att genomgå en reaktion
hvars begynnelse redan visar sig genom alla
handa förebåd; till en början mest genom de
stränga sättet att begagna censuren mot all:
frisinnade meningars framträdande från tryck
pressen. Samtidigt härmed förunnas åt sty
relsens tidningsorganer en nästan obegränsat
fribet att efter behag skymfa liberala blad, mär
och ideer. Ett mönster på slafsinnets firdig
het att begagna detta slag Saturnalier lemna:
den i Köln vid Rhen utkommande Rheinischt
Beobachter,, till hvilken, såsom svagare för
sök, sluta sig Zeitung för Preussen, Oier
zeitung, och åtskilliga andra. Alla dessa Da
vidsungar skulle likväl ej mäkta stå på sina egn:
ben, framför den store Goliath, utan fremmandt
stöd. Men i trots af allt understöd, blir dera:
verkan ingen; emedan knappast någon läsel
dem, om icke för att stundom betrakta hvad
man på deras sida förer i skölden, och emedar
säkerl:gen alldeles ingen blir af dem gjord til
proselyt. — Till d. 4 Oktober väntar man häl
i Berlin en ny konservaltif tidning, som skal
utgifvas af ultrapartiet bland riksständerna. Eu
antal deputerade af denna färg, med furst Rad.
zivill i spetsen, bar sammanskjutit förlagsmed:
len — den förre landtmarskalken furst von Salms-
Liech, grefve Finkenstein, b:rne von Werdeck.
v. Bismark-Schönbausen, v. Wedell, v. Man-
teuffel — kort sagdt eliten bland de konservative
Regeringen har naturligtvis ingenting alls emot
företaget, åt hvilket hon redan räckt hjelpsam
hand genom erbjudandet af ett annars här i
landet icke så lätt utverkadt tillståndsbref, som
hon beviljar eller vägrar efter godtycke. Of-
verbibliotekarien Pertz skall blifva tidningens
hufvudredaktör, och det redan tryckta pro-
grammet har för några dagar sedan blifvit med-
deladt åt la haute volee och corps diploma-
tique. Det innehåller en mängd tomma fraser
af längesedan utnött slag, och bebådar åt tid-
ningen samma öde, som träffat så många al
hennes äldre syskon: att kosta mycket pennin-
gar, föga läsas, om ej kanske af en del ibland
partiet sjelf, och att sålunda sakna påräknad
verkan just der den är ämnad att verka före-
trädesvis, nemligen utom detsamma. Intressant
är imedlertid att det är landtdagen, som fram-
kallat denna tidning. Men lika bedröfligt som
karakteristiskt är deremot, alt styrelsen öfvar
så liten rättvisa, att medan hon tillåter de ser-
vila utgifva så många tidningar de behaga, ja
understödjer dem, så vägrar hon utgifningstill-
stånd åt hvarje frisinnad fraktion, om än så
sansad, bevakar de redan utkommande bladen
af denna färg genom den strängaste censur,
och hotar dem, oaktadt censuren, med till-
ståndsbrefvets förlust, så snart deras blotta ton
på något sätt misshagar. Alla de många ryk-
tena om mildring i detta förtryck och censu-
rens afskaffande, komma sannolikt, så vidt man
för närvarande kan skåda, att på lång tid för-
blifva blotta rykten.
Ransakningen med polackarne, den första som
här hållits inför öppna dörrar, följes naturligt-
vis med ofantligt interesse, både till följd af
denna nyhet och sjelfva målets natur, samt de
anklagades personlighet. Den kommer således
att skänka en liflig omvexling, i vår huf-
vudstads annars så tröga sommariugn. — En
annan företeelse, som genom en särskild om-
ständighet väckt mer uppseende än den sjelf
skulle kunnat åstadkomma, var en i sista vec-
kan af Juli här firad s-kularfest för Preussens
,Skyttgillen, om hvilka 420 gillen, från lika
så många städer, hade förenat sig, Hela till-
oss NERE TES