var åter ett rof för sina stridiga känslor. Med skyndsamhet svepte han sin kappa ikring sig och ilade ut pi gatan. Hela hans lugn var nu förbi, och utan öfverläggning fattade han det föga hedrande beslutet, att smygande följa sin vän på afstånd för alt utspionera hans vägar. Natten var kall. Blåsten dref de fallande snöflingorna i en vild och yr dans, och månan gömde sig emellanåt bakom ogenomträngliga moln, liksom han icke egde hjerta att skåda allt jordens elände. Selim följde, trogen som skuggan, sin väns fotspår genom gatorna, och allt häftigare slogo pulsarne, allt mer förvillade sig tankarne i yra fantasier, ju närmare färden nalkades det hus, som grefve Stålbrand bebodde — och de kommo allt närmare. Snart voro de framme vid detta, för ögonblicket så märkvärdiga hus. Selim nästan darrade af fruktan — men, gudskelof! Wiftenberg ilade förbi — dock, död och afgrund! — han vänder om igen, han stannar, ban går flera slag fram och åter — och just utanför detta samma hus — Selim smög tätt intill en portgång på motsatta sidan af gatan. Så förflöt mer äu en qvart timmas tid, och för Selim var hvarje sekund ett nytt qval. — Nu syntes ljus i ett hitintills mörkt fönster af våningen. I detsamma närmade sig Wiftenberg tätt derinunder och hvisslade med skarpt ljud en kort och egen melodi. Åter försvann ljuset; men några ögonblick derefter öppnades förstugsdörren med varsamhet — och Wiftenberg skyndade in. Det skulle allt vara bra roligt, att, om blott för en enda natt, få vara i månens ställe — att få, som han, med klara, fria blickar, skåda ner öfver jorden, ungefärligen så som vi från en opera-loge ser ett maskeraddivertissement. Ack, hvilka intressants upptäckter skulle man