var åter ett rof för sina stridiga känslor. Med
skyndsamhet svepte han sin kappa ikring sig
och ilade ut pi gatan. Hela hans lugn var nu
förbi, och utan öfverläggning fattade han det
föga hedrande beslutet, att smygande följa sin
vän på afstånd för alt utspionera hans vägar.
Natten var kall. Blåsten dref de fallande
snöflingorna i en vild och yr dans, och månan
gömde sig emellanåt bakom ogenomträngliga
moln, liksom han icke egde hjerta att skåda
allt jordens elände.
Selim följde, trogen som skuggan, sin väns
fotspår genom gatorna, och allt häftigare slogo
pulsarne, allt mer förvillade sig tankarne i yra
fantasier, ju närmare färden nalkades det hus,
som grefve Stålbrand bebodde — och de kom-
mo allt närmare.
Snart voro de framme vid detta, för ögon-
blicket så märkvärdiga hus. Selim nästan dar-
rade af fruktan — men, gudskelof! Wiftenberg
ilade förbi — dock, död och afgrund! — han
vänder om igen, han stannar, ban går flera slag
fram och åter — och just utanför detta samma
hus — Selim smög tätt intill en portgång på
motsatta sidan af gatan.
Så förflöt mer äu en qvart timmas tid, och
för Selim var hvarje sekund ett nytt qval. —
Nu syntes ljus i ett hitintills mörkt fönster af
våningen. I detsamma närmade sig Wiftenberg
tätt derinunder och hvisslade med skarpt ljud
en kort och egen melodi. Åter försvann lju-
set; men några ögonblick derefter öppnades
förstugsdörren med varsamhet — och Wiften-
berg skyndade in.
Det skulle allt vara bra roligt, att, om blott
för en enda natt, få vara i månens ställe —
att få, som han, med klara, fria blickar, skåda
ner öfver jorden, ungefärligen så som vi från
en opera-loge ser ett maskeraddivertissement.
Ack, hvilka intressants upptäckter skulle man