DE SEDNASTE HÄNDELSERNE I ROM,
SKILDRADE I SAMMANHANG.
20 (Slut fr. thorsdagsbl.)
Jåsningen i sinngna tilltog imedleriid ansen-
ligt i staden; underrättelserna om händelserna i
Parma och Lucca, om hvilka hittills blott ryk-
ten spridt sig, behandlades i flygskrifter och
med den högsta öfverdrift; öfverallt på murar-
ne sig man annonser om dylika skrifter, bred-
vid poemer till påfvens ära. På samma gång
begagnade den talrika skaran af hyrkuskar vil-
lervallan inom polisen, för att företaga ett an-
fall på deras i neapolitanska området födda
kamrater. Alla neapolitanske hyrkuskar ryck-
tes ned från kuskbockarne, alla herskaper tvun-
gos att föraskeda sin mneapolitanska betjening.
Sedermera lyckades det väl polisen, att arre-
stera omkring 50 af hufvudmännen för detta
Oväsen; men fö:jande dagen begåfvo sig de öf-
rige till fängelset för att befria dem, som sutto
inspärrade. Militär, med laddade gevär, måste
rycka fram och skingra hopen. — Imedlertid
cirku!erade bland husägarne och stadens invå-
nare en petition till påfven om nationalgarde-
och municipal-författning, hvilken petition inom
några timmar räknade, såsom det säges, 6000
underskrifter. Det var icke härmed afsigten,
att på något sätt hämma regentens verksam-
het, utan fastmera att skaffa honom fred för de
motståndare, som omgåfvo honom. Påfven för-
klarade, att ban skulle mottaga en deputation,
med furstarne Borghese och Torlonia i spetsen;
men redan innan dess utkom det efterlängtade
dekretet om nationalgarde för Rom, och löfte
om en municipalförfattning. Jubiet blef all-
mänt; hvar och en skyndade att låta anteckna
sig ull tjenstgöring i nationalgardet, bos de sär-
skilte kommissarierne i distrikten, bland hvil-
ka, jemte romerska furstar, äfven Cicerovachio
befann sig. Under den sistnämndes ordförande-
skap föranstaltades en stor allmän måltid för
folket, på fältet på andra siden Ponte molle;
hans och andra taloares framställn ngar vid till-
fället uppmanade tiil lugn och ordning, och i
synnerhet att icke begå några våldsamheter e-
mot judarne.
Så syntes allt tekna sig till lugn. Till och
med den annars så omtyckte kardinslstatssek-
reteraren Gizzis afgång gjorde föga intryck, då
man snart erfor att påfvens kusin, kardinal Fer-
retti, trädde i hans ställe, en krattfull man,
som man pistår vara djupt öfvertygad em nöd-
vändigbeten af reform, och som under sin för-
valtning af legationen Pesaro-Urbino förvärfvat
sig den största vördnad och kärlek just för
dessa sina tänkesätt. Påifven emottogs nu,
hvart han visade sig, med fördubblad enthu-
siasm; man ville anmärka, att han sig friskare
och till och med gladare ut. På samma gång
träffades de största förberedelser, att högtidligen
fira årsdagen af amnestien. En kolossal staty
af påfven, visserligen blott af gips och papp,
fördes för detta ändamål liksom 1itriumf genom
Corso till Piz2zza del Popolo, och uppställdes,
för att stråla i glinsande ljus den 47 om afto-
nen. Den 45, aftonen efter sedan kardinal Fer-
retti anländt (med möda kunde man hindra fol-
ket att spänna bhästärne från hans vagn och
draga honom i triumf) hette det plötsligen, att
en stor reaktionär sammansvärjning blifvit upp-
täckt; anslag på murarne, hvilka dock seder-
mera borttogos, nämnde till och med hufvud-
männens namn; ett sednare anslag talade om
Österrike, Neapel, Modena och hertiginnan af
Parma. De orimlligaste rykten voro i omlopp,
och troddes. Vid festen till amnestiens firande
skulle beväpnade mördare öfverfalla folket, som
var samladt för att beskåda fyrverkeriet; ifrån
Monte Picecco skulle brinnande eldkulor kastas
ned på folket; gensdarmernes anförare, hette
det, voro med i komplotten, och skulle hugga
in på messorna, och genom kullvräkandet af
hyrvagnarne skulle man spärra alla utgångar.
De följande dagarne skulle slagtandet fortsättas,
alla liberale, deras hustrur och barn mördas,
deras hus plundras, och Lambruschini slutligen
utropes till påfve. Hvad tror ej ett folk, som
kommit i jäsning? Men det goda hade dessa
rykten med sig, att nationalgardet inom ett par
timmar blef organiseradt, besatte vakterna, ut-
skickade patruller, och förekom alla allvarsam-
mare oroligheter. Man såg prinsar stå skilt-
vakt på gatorna, såsom simpla soldater. Gu-
vernören sades vara hufvudman för samman-
svärjningen; hans bastiga bortresa synes anty-
da, att han icke är utan skuld. I hans ställe
utnämndes en allmänt omtyckt advokat till
vice-guvernör. Det gjorde ett fördelaktigt in-
tryck, alt på detta sätt se den vigtiga polismi-
nistersplatsen besatt med en lekman, om äfven
blott tillsvidare. En förordning af regeringen
inställde den för amnestiens firande tillämnade
festen. -
De följande dagarne spanade man efter dem,
som beskylldes för att vara inne i komplotten;
först sökte folket få fast dem, men sedan det
nya nationalgardet. I synnerhet förföljde man
de minga förstadsboarne från Faenza, hvilka de
sednare dagarne kommit till Rom. Sedan län-
ge voro desse kände för att vara påfven Gre-
gorius synnerligen tillgifne, och hade under
hans regering tjent bland de piåflige frivillige;
desse skulle nu i Rom utföra mordanslaget;
med guvernörens tillhjelp skola de, utan pass,
hafva kommit till Rom, adresserade till ridda-
ren Minardi, fordom en öfver-spion. Också
skola verkligen omkring 430 af dessa menni-
char hafva hlifvit arresterade. Måndacven d 40