DE SEDNASTE HÄNDELSERNE I ROM, SKILDRADE I SAMMANHANG. 20 (Slut fr. thorsdagsbl.) Jåsningen i sinngna tilltog imedleriid ansenligt i staden; underrättelserna om händelserna i Parma och Lucca, om hvilka hittills blott rykten spridt sig, behandlades i flygskrifter och med den högsta öfverdrift; öfverallt på murarne sig man annonser om dylika skrifter, bredvid poemer till påfvens ära. På samma gång begagnade den talrika skaran af hyrkuskar villervallan inom polisen, för att företaga ett anfall på deras i neapolitanska området födda kamrater. Alla neapolitanske hyrkuskar rycktes ned från kuskbockarne, alla herskaper tvungos att föraskeda sin mneapolitanska betjening. Sedermera lyckades det väl polisen, att arrestera omkring 50 af hufvudmännen för detta Oväsen; men fö:jande dagen begåfvo sig de öfrige till fängelset för att befria dem, som sutto inspärrade. Militär, med laddade gevär, måste rycka fram och skingra hopen. — Imedlertid cirku!erade bland husägarne och stadens invånare en petition till påfven om nationalgardeoch municipal-författning, hvilken petition inom några timmar räknade, såsom det säges, 6000 underskrifter. Det var icke härmed afsigten, att på något sätt hämma regentens verksamhet, utan fastmera att skaffa honom fred för de motståndare, som omgåfvo honom. Påfven förklarade, att ban skulle mottaga en deputation, med furstarne Borghese och Torlonia i spetsen; men redan innan dess utkom det efterlängtade dekretet om nationalgarde för Rom, och löfte om en municipalförfattning. Jubiet blef allmänt; hvar och en skyndade att låta anteckna sig ull tjenstgöring i nationalgardet, bos de särskilte kommissarierne i distrikten, bland hvilka, jemte romerska furstar, äfven Cicerovachio befann sig. Under den sistnämndes ordförandeskap föranstaltades en stor allmän måltid för folket, på fältet på andra siden Ponte molle; hans och andra taloares framställn ngar vid tillfället uppmanade tiil lugn och ordning, och i synnerhet att icke begå några våldsamheter emot judarne. Så syntes allt tekna sig till lugn. Till och med den annars så omtyckte kardinslstatssekreteraren Gizzis afgång gjorde föga intryck, då man snart erfor att påfvens kusin, kardinal Ferretti, trädde i hans ställe, en krattfull man, som man pistår vara djupt öfvertygad em nödvändigbeten af reform, och som under sin förvaltning af legationen Pesaro-Urbino förvärfvat sig den största vördnad och kärlek just för dessa sina tänkesätt. Påifven emottogs nu, hvart han visade sig, med fördubblad enthusiasm; man ville anmärka, att han sig friskare och till och med gladare ut. På samma gång träffades de största förberedelser, att högtidligen fira årsdagen af amnestien. En kolossal staty af påfven, visserligen blott af gips och papp, fördes för detta ändamål liksom 1itriumf genom Corso till Piz2zza del Popolo, och uppställdes, för att stråla i glinsande ljus den 47 om aftonen. Den 45, aftonen efter sedan kardinal Ferretti anländt (med möda kunde man hindra folket att spänna bhästärne från hans vagn och draga honom i triumf) hette det plötsligen, att en stor reaktionär sammansvärjning blifvit upptäckt; anslag på murarne, hvilka dock sedermera borttogos, nämnde till och med hufvudmännens namn; ett sednare anslag talade om Österrike, Neapel, Modena och hertiginnan af Parma. De orimlligaste rykten voro i omlopp, och troddes. Vid festen till amnestiens firande skulle beväpnade mördare öfverfalla folket, som var samladt för att beskåda fyrverkeriet; ifrån Monte Picecco skulle brinnande eldkulor kastas ned på folket; gensdarmernes anförare, hette det, voro med i komplotten, och skulle hugga in på messorna, och genom kullvräkandet af hyrvagnarne skulle man spärra alla utgångar. De följande dagarne skulle slagtandet fortsättas, alla liberale, deras hustrur och barn mördas, deras hus plundras, och Lambruschini slutligen utropes till påfve. Hvad tror ej ett folk, som kommit i jäsning? Men det goda hade dessa rykten med sig, att nationalgardet inom ett par timmar blef organiseradt, besatte vakterna, utskickade patruller, och förekom alla allvarsammare oroligheter. Man såg prinsar stå skiltvakt på gatorna, såsom simpla soldater. Guvernören sades vara hufvudman för sammansvärjningen; hans bastiga bortresa synes antyda, att han icke är utan skuld. I hans ställe utnämndes en allmänt omtyckt advokat till vice-guvernör. Det gjorde ett fördelaktigt intryck, alt på detta sätt se den vigtiga polisministersplatsen besatt med en lekman, om äfven blott tillsvidare. En förordning af regeringen inställde den för amnestiens firande tillämnade festen. De följande dagarne spanade man efter dem, som beskylldes för att vara inne i komplotten; först sökte folket få fast dem, men sedan det nya nationalgardet. I synnerhet förföljde man de minga förstadsboarne från Faenza, hvilka de sednare dagarne kommit till Rom. Sedan länge voro desse kände för att vara påfven Gregorius synnerligen tillgifne, och hade under hans regering tjent bland de piåflige frivillige; desse skulle nu i Rom utföra mordanslaget; med guvernörens tillhjelp skola de, utan pass, hafva kommit till Rom, adresserade till riddaren Minardi, fordom en öfver-spion. Också skola verkligen omkring 430 af dessa mennichar hafva hlifvit arresterade. Måndacven d 40