Belaia Tzerkof. En afdelning af Geismars korps
vänta dem på höjderna vid Ustinowka. Med ge-
väret på axel rycka soldaterne an emot kanonerna,
kartescherna sönderslita deras leder, Hippolyt Mura-
wief stupar, Sergius såras, rytteriet tränger dem från
alla sidor, de sträcka vapen.
En sträng undersökning egde rum i S:t Peters-
burg; Storfursten Michael tog sjelf del deri. En
mängd personer blefvo häktade på den minsta miss-
tanka, deras papper genomsöktes med ängslan. I
brist på handlingar stödde man sig på yttranden,
fällda kanske för tio år tillbaka, och som endast
oredigt qvarstannat i talarens liksom i åhörarens
minne. Förutsatt, att icke kanhända förtalet gifvit
en falsk tydning åt de anklagades yttranden, kan
man antaga att fruktan förmått några bland dem
att ang andra, för att bemantla egna förseelser.
Deras uppgifter blefvo förändrade, vanställde; i be-
traktande af omständigheternas vigt, tog man sin
tillflykt till utomordentliga mått och steg; man an-
vände persvasionsmedel, hotelser, skrämskott; man
belade de olyckliga med kedjor, under hvilkastyngd
de dignade. Man lät somliga tillstå orimligheter,
och andra underteckna uppdiktade påståenden. Man
förvirrade tiderna och data liksom händelserna. Om-
som öfverdref man de anklagades handlingar, eller
beslöjade deras uppsåt och yttranden. Rädslan
har stora ögon, säger Ryssen, och undersöknings-
kommissionen förvandlar obetydliga tilldragelser till
förskräckliga missdåd, under det att hon söker ned-
sätta de sammansvurna i allmänna opinionen. Hon
angriper deras personliga värde, betviflar deras mod,
öfverhcpar dem med de gröfsta smädelser, diktar
på dem hädelser, förhånar deras politiska åsigter,
och framställer dessa än såsom menniskokärlek, än
såsom hroitsliga tilltag. Man behöfver blott gran-
ska anklagelseakten, för att öfvertyga sig om de
motsägelser och orimligheter den innehåller, och om
den fullkomliga bristen på bevis. Det kunde icke
2 om ett försvar; de sammansvurna hade
.endast fördomsfulla anklagare och hofviska domare,
men inga försvarare. Jakuschkin hade erbjudit sig
att mörda Kejsaren. När? År 4817. Men han
gaf efter för Vliesens och Sergius Murawiefs för-
nuftiga föreställningar. Vid en sammankomst i Kiew,
år 1823, kunde förslaget att utrota den kejserliga
familjen icke genomdrifvas, såsom anklagelseakten
sjelf säger; Sergius Murawief förklarade sig bestämdt
emot furstemord. Bestuschef-Rumin har motarbe-
tat denna åsigt i ett bref till Juschinsky. Ett an-
nat bref, som han skall hafva utfärdat till det hem-
liga sällskapet i Polen, och hvari han fordrade Con-
stantins död, har aldrig blifvit afsändt. I Babruisk
skulle man, så hette det, bemäktiga sig Kejsarens
person. Ivar är beviset att denna plan kantrade
mot omöjligheten att utföra den, och icke mot de
delaktigas beslut? Jusuk utropade: om lotten att
mörda Kejsaren träffade honom, skulle han ta lifvet
af sig sic Nikita Murawief ville blott Propag-
andan; planen att; förgöra den kejserliga familjen
ansåg han omensklig och overkställbar. Mathias
Murawief antyder i ett bref till sin bror, Sergius,
af d. 3 November 4824 omöjligheten af hvarje om-
hvälfning. Jakubowitsch ville, säger man, hämnas
på Alexander, och mörda honom, men han har till-
bakavisat denna beskyllning, och ransakningen har
uppdagat, att de öfriga medlemmarne sökt förhin-
dra utförandet af denna hotelse, som blott var ett
skryt. Ifvad Nicolaus mördande beträffar, så låter
undersökaingskommissionen Jakubowitsch sjelf säga:
jag har ett godt hjerta, och kan icke med kall
blod blifsa mördare,. — När A. Bestuschef — äf-
venledes biott enligt ett rykte — uttalade den me-
ning, att man kunde intränga i slottet, utropade
Batinkof: ,Gud bevare derifrån! — Skall man sätta
tro till undersökningen, så har Kahowsky meddelat
sin medsammansvurne Rylejef planen till Constan-
tins mördande, men Bestuschef och Stenchel hafva
bestridt det.
Angifvelsen för furstemord lemnas å sido, låtom
oss öfvergå till planen att upprätta en republik.
Ryleje sade, att en republik vore en dårskap; han
ville ha en inskränkt monarki, ehuru det i monar-
kier icke kunna finnas stora karaktärer. Han till-
erkände sällskapet rättigheten att införa en ny sa-
kernas ordning blott under medverkan af national-
representanter. Batinkof sade till och med, att re-
dan kyrkobönerna för den kejserliga familjen i Ryss-
land gjorde en republik omöjlig.
Således blef endast planen för en konstitution öf-
rig. Men hvem hade icke den tiden sysselsatt sig
med dylikt? Det fanns då ingen tänkande man,
som icke hade haft ett utkast till en statsförfattning
i fickan, pulpeten eller- hufvudet. Kejsar Alexander
hade tre sådana; den af Nowosilzof, af Speranski
och af Mardwinof. N
Dessutom tänkte man icke med våld införa denna
konstitution, som icke fanns till, — ty efter kom-
missionens bestämda yttrande, kunde utkast utan
sammanhang, utan grundval icke få namn af planer.
Man ville undvika all blodsutgjutelse, och man var
öfvertygad att Kejsaren skulle gifva en statsförfatt-
ning och dertill inkalla kommitterade. I denna af-
sigt hade man begifvit sig till platsen framför slottet.
Efter mer än fem månaders arbete hade under-
sökningskommissionen slutat ransakningen. För att!
afgöra de anklagades öde, hade Kejsaren inrättat en
öfverdomstol, som var sammansatt af de tre stats-
kropparne, statsrådet, senaten och synoden. Man
adjungerade åt dem äfven militärer och borgerliga
embetsmän. Denna domstol förklarade, att samtliga!
421 anklagade voro förfallne till dödsstraff enligt lag;)
men åberopade sig på den kejserliga mildheten, och!
indelade de anklagade ielfva klasser, med undantag
af fem personer, hvilka, i anseende till den oerhör-
da storleken af deras förbrytelse, derifrån uteslötos.
Dessa fem voro Pestel, Rylejef, Sergius Murawief,
Bestuschef-Rumin och Kahowsky; de blefvo dömda
att styckas i fyra delar. Trettioen af första klassen
dömdes till halshuggning, den andra klassen till bor-
gerlig död, den tredje till tvångsarbete på lifstid.
Den sista klassen skulle tjena i armen, dock med
bibehållande af deras adliga rättigheter.
Kejsaren förvandlade dessa straff. De fem till för-
styckning fällde olycklige blefvo hängda. Man skym-
fade dem ti!l och med genom dödssättet. Den för-
sta klassen fick tvångsarbete för lifstiden. De öfri-
ges straff mildrades i proportion.
Den 41323 Juli egde afrättningen rum på fästnin-
gens glacis. De lifdömde öfvervoro en timmas tid
förberedelserna till exekutionen. De andra gingo,
efter ordningen, omkring galgarna; man afbröt de-
ras värjor öfver deras bufvuden och kastade deras
epauletter och ordnar i elden. För Rylejef, Mura-
wief och Bestuchef-Rumin brusto snarorna. Man
frågade Nicolaus hvad man borde göra: Hänga dem
för andra gången, blef svaret — och man förde de
TEESE TESEN AE
TR