Belaia Tzerkof. En afdelning af Geismars korps vänta dem på höjderna vid Ustinowka. Med geväret på axel rycka soldaterne an emot kanonerna, kartescherna sönderslita deras leder, Hippolyt Murawief stupar, Sergius såras, rytteriet tränger dem från alla sidor, de sträcka vapen. En sträng undersökning egde rum i S:t Petersburg; Storfursten Michael tog sjelf del deri. En mängd personer blefvo häktade på den minsta misstanka, deras papper genomsöktes med ängslan. I brist på handlingar stödde man sig på yttranden, fällda kanske för tio år tillbaka, och som endast oredigt qvarstannat i talarens liksom i åhörarens minne. Förutsatt, att icke kanhända förtalet gifvit en falsk tydning åt de anklagades yttranden, kan man antaga att fruktan förmått några bland dem att ang andra, för att bemantla egna förseelser. Deras uppgifter blefvo förändrade, vanställde; i betraktande af omständigheternas vigt, tog man sin tillflykt till utomordentliga mått och steg; man använde persvasionsmedel, hotelser, skrämskott; man belade de olyckliga med kedjor, under hvilkastyngd de dignade. Man lät somliga tillstå orimligheter, och andra underteckna uppdiktade påståenden. Man förvirrade tiderna och data liksom händelserna. Omsom öfverdref man de anklagades handlingar, eller beslöjade deras uppsåt och yttranden. Rädslan har stora ögon, säger Ryssen, och undersökningskommissionen förvandlar obetydliga tilldragelser till förskräckliga missdåd, under det att hon söker nedsätta de sammansvurna i allmänna opinionen. Hon angriper deras personliga värde, betviflar deras mod, öfverhcpar dem med de gröfsta smädelser, diktar på dem hädelser, förhånar deras politiska åsigter, och framställer dessa än såsom menniskokärlek, än såsom hroitsliga tilltag. Man behöfver blott granska anklagelseakten, för att öfvertyga sig om de motsägelser och orimligheter den innehåller, och om den fullkomliga bristen på bevis. Det kunde icke 2 om ett försvar; de sammansvurna hade .endast fördomsfulla anklagare och hofviska domare, men inga försvarare. Jakuschkin hade erbjudit sig att mörda Kejsaren. När? År 4817. Men han gaf efter för Vliesens och Sergius Murawiefs förnuftiga föreställningar. Vid en sammankomst i Kiew, år 1823, kunde förslaget att utrota den kejserliga familjen icke genomdrifvas, såsom anklagelseakten sjelf säger; Sergius Murawief förklarade sig bestämdt emot furstemord. Bestuschef-Rumin har motarbetat denna åsigt i ett bref till Juschinsky. Ett annat bref, som han skall hafva utfärdat till det hemliga sällskapet i Polen, och hvari han fordrade Constantins död, har aldrig blifvit afsändt. I Babruisk skulle man, så hette det, bemäktiga sig Kejsarens person. Ivar är beviset att denna plan kantrade mot omöjligheten att utföra den, och icke mot de delaktigas beslut? Jusuk utropade: om lotten att mörda Kejsaren träffade honom, skulle han ta lifvet af sig sic Nikita Murawief ville blott Propagandan; planen att; förgöra den kejserliga familjen ansåg han omensklig och overkställbar. Mathias Murawief antyder i ett bref till sin bror, Sergius, af d. 3 November 4824 omöjligheten af hvarje omhvälfning. Jakubowitsch ville, säger man, hämnas på Alexander, och mörda honom, men han har tillbakavisat denna beskyllning, och ransakningen har uppdagat, att de öfriga medlemmarne sökt förhindra utförandet af denna hotelse, som blott var ett skryt. Ifvad Nicolaus mördande beträffar, så låter undersökaingskommissionen Jakubowitsch sjelf säga: jag har ett godt hjerta, och kan icke med kall blod blifsa mördare,. — När A. Bestuschef — äfvenledes biott enligt ett rykte — uttalade den mening, att man kunde intränga i slottet, utropade Batinkof: ,Gud bevare derifrån! — Skall man sätta tro till undersökningen, så har Kahowsky meddelat sin medsammansvurne Rylejef planen till Constantins mördande, men Bestuschef och Stenchel hafva bestridt det. Angifvelsen för furstemord lemnas å sido, låtom oss öfvergå till planen att upprätta en republik. Ryleje sade, att en republik vore en dårskap; han ville ha en inskränkt monarki, ehuru det i monarkier icke kunna finnas stora karaktärer. Han tillerkände sällskapet rättigheten att införa en ny sakernas ordning blott under medverkan af nationalrepresentanter. Batinkof sade till och med, att redan kyrkobönerna för den kejserliga familjen i Ryssland gjorde en republik omöjlig. Således blef endast planen för en konstitution öfrig. Men hvem hade icke den tiden sysselsatt sig med dylikt? Det fanns då ingen tänkande man, som icke hade haft ett utkast till en statsförfattning i fickan, pulpeten ellerhufvudet. Kejsar Alexander hade tre sådana; den af Nowosilzof, af Speranski och af Mardwinof. N Dessutom tänkte man icke med våld införa denna konstitution, som icke fanns till, — ty efter kommissionens bestämda yttrande, kunde utkast utan sammanhang, utan grundval icke få namn af planer. Man ville undvika all blodsutgjutelse, och man var öfvertygad att Kejsaren skulle gifva en statsförfattning och dertill inkalla kommitterade. I denna afsigt hade man begifvit sig till platsen framför slottet. Efter mer än fem månaders arbete hade undersökningskommissionen slutat ransakningen. För att! afgöra de anklagades öde, hade Kejsaren inrättat en öfverdomstol, som var sammansatt af de tre statskropparne, statsrådet, senaten och synoden. Man adjungerade åt dem äfven militärer och borgerliga embetsmän. Denna domstol förklarade, att samtliga! 421 anklagade voro förfallne till dödsstraff enligt lag;) men åberopade sig på den kejserliga mildheten, och! indelade de anklagade ielfva klasser, med undantag af fem personer, hvilka, i anseende till den oerhörda storleken af deras förbrytelse, derifrån uteslötos. Dessa fem voro Pestel, Rylejef, Sergius Murawief, Bestuschef-Rumin och Kahowsky; de blefvo dömda att styckas i fyra delar. Trettioen af första klassen dömdes till halshuggning, den andra klassen till borgerlig död, den tredje till tvångsarbete på lifstid. Den sista klassen skulle tjena i armen, dock med bibehållande af deras adliga rättigheter. Kejsaren förvandlade dessa straff. De fem till förstyckning fällde olycklige blefvo hängda. Man skymfade dem ti!l och med genom dödssättet. Den första klassen fick tvångsarbete för lifstiden. De öfriges straff mildrades i proportion. Den 41323 Juli egde afrättningen rum på fästningens glacis. De lifdömde öfvervoro en timmas tid förberedelserna till exekutionen. De andra gingo, efter ordningen, omkring galgarna; man afbröt deras värjor öfver deras bufvuden och kastade deras epauletter och ordnar i elden. För Rylejef, Murawief och Bestuchef-Rumin brusto snarorna. Man frågade Nicolaus hvad man borde göra: Hänga dem för andra gången, blef svaret — och man förde de TEESE TESEN AE TR