UJ VILL, 0 ULL DSÄUVIIL SIURTORTLIISDL) MAMe OM KLASSVAL. Man har af åskilliga bland de reservationer, som åtföljt representationskommitteens betänkande, och hvilka stått att läsa i Aftonbladet, inhemtat det nit, hvarmed en del reservanter, i synnerhet grefve Hamilton och friherre Akerbhjelm, kämpat för hvad man kallar klass-val, och hvilka i sig sjelfva ingenting annat utgöra än en modifierad repetition (eller hvad Minerva skulle kalla uppkok) på ståndsval. Vi tillåta oss att i dag med några ord återkomma till detta ämne. I sjelfva verket qvarstå alldeles samma gravamina emot klassvalsgrundsatsen, som emot ståndsprincipen. Stånden äro i grunden ingenting annat än klasser: och klasser å sin sida ingenting annat än ett slags stånd. Samma skråanda, eller begäret att på riksdagen arbeta för sitt stånds intresse, till undertryckande af de öfriges och med åsidosättande, så vidt möjligt, af fäderneslandets allmänna fördel; samma slags känsla, att det till och med utgör en pligt för riksdagsmannen, att tala och rösta partiskt, nemligen ur ståndets synpunkt; allt detta, och annat, som man med skäl beklagar, måste ovilkorligen lika mycket, på enahanda sätt och med samma förderfliga följder vidhänga klassvalssystemet. Visserligen erbjuda sig några formellaolikheter; det nekas ej. Men hvar och en betviflar, att dessa olikheter röra och kunna röra annat än ytan af det onda. Ehuru, säger man, riksdagsmännen endast väljas klassvis, men, uppkomne i riksförsamlingen, der ej sitta och öfverlägga i klasser (d. v. s. i parceller af stånd), utan gemensamt (åtminstone så mycket som kan ske, då de samlas på två kamrar); så medtager likväl hvarje medlem növändigtvis känslan af att det är en viss klass som utseti honom och sändt honom, hvarföre han, såsom ombud för denna, har att i riksförsamlingen bevaka den klassens bästa framför och till förfång (om möjligt) för andra klassers bästa, samt alltid med ett visst åsido-ättande af fäderneslandets allmänna välfärd. Man må säga allt hvad man behagar; man må anföra exempel på enskilde undantag af riksdagsmän, hvilka redan nu, eburu inom ståndskategorien, uppfatta sitt kall ur en högre parlamentarisk synpunkt, och således lossa sig ur ståndsnitets, ståndshatets, ståndsintressets bojor, hvarföre man ock kan hafva ett slags hopp om att finna lika fosterländskt sinnade individer bland riksförsamlingsledamöter, utsedda klassvis: sådant kommer dock på denna mark alltid att utgöra undantag. Det måste blifva exceptionellt till följe af principen sjelf, hvilket är det vigtiga man har att härvid taga i betraktande. Ty mången, utsedd af klass, skall alltid och just derföre hålla det för sin samvetspligt, att tala, rösta och i riksdagsväg handla ur klass-synpunkt företrädesvis, men ur fosterlandets synpunkt blott i andra rummet: hvilket borde vara tvärtom. Att likväl för närvarande inlåta oss i någon längre diskussion till vederläggande af klassvalssystemet, anse vi öfverflödigt, dels då i de offentliga organerna detta ämne så ofta och genomfördt blifvit afhandladt; dels derföre; att vi hysa den öfvertygelsen, att man i Sverige allmänt tagit sitt parti i denna fråga. Det är ingen som ej begriper, att klassvalsgrunden med ståndssystemets alla olägenheter förenar en ännu högre grad af svårighet i utförandet, genom en vida större mängd nästan oundvikliga invecklingar. Att personer ännu finnas, som rösta derför, kommer således, enligt vårt förmenande, ej af öfvertygelse om klassvalssystemets företräde i och för sig sjelf framför de Samfällda Valens; utan endast af berömlig håg att söka förmedla stridiga politiska elementer och bringa dem till en komposition. En bemedling, ehuru af något annan art, försökte äfven de s. k. Reformvännerna; och med hvad följd, vet man. , Man bör icke misskänna nitet, som kan ligga till grund för dessa jemkningsförsök; men man får väl å andra sidan ej heller alldeles blunda för möjligheten, att unler detta nit torde dölja sig en icke så liten portion af håg, att på ett eller annat sätt, unler någon så vidt möjligt dold form, qvarhålla gamla undantagsförmåner och folkstridiga privilegier. När härtill kommer, att jemkningsprojekterna, äfven på den rena grund, som vi gerna vilja förutsätta öfverallt, dock aldrig ledt till någonting annat än missnöje på båda sidorna; återstår ej annat, än att förkasta dem, och i stället med all kraft omfatta sådana förslag, som med verklig värme kunna biträdas af fosterlandets samtlige trogne vänner. Vi mena uldeles icke radikala förslag i den meningen, Itt de vore för tidehvarfvet overkställbara; men