bästa. Den klagoskrift emot guvernören i Rom, som lemnades utan afseende (den kunde svårigen vinna något sådant, då den med åsidosättande af all skicklighetskänsla och skyldig vördnad för påfven öfverlemnades till honom, under det man nästan med våld stannade hans hästar, då ban återvände från Subiaco); den Neapolitanske markisen Dragonettis, en af liberalismens anförare, beslutade förvisning från Rom, hvilken dock uppsköts; slutligen, ministerens inrättande på det sättet, att endast några förändringar i särskilta personers embetsverksamhet, jemte större kontroller, infördes, då man deremot ännu för tidigt väntade, att åtminstone några platser skulle gifvas åt lekmän — allt detta bidrog att uppreta sinnesstämningen, icke emot påfven, men väl emot kardinalkollegium och alla dem, som man annars 2nsåg för anhängare af det reaktionära partiet. Vivatropen för påfven lydde nu merendels: ,Lefve Pius IX ensam! — Arsdagen af påfvens val, d. 17 Juni, förflöt under allmänt jubel; tusende drogo, med fanor i spetsen och; med det af Bologna, såsom tecken af broderskap, staden Rom förärade baner, till Quirinalen, för att efter afsjungandet af en högtidlig! korsång emottaga påfvens välsignelse. Om aftonen var staden på det präktigaste illumine-! rad, och gatorna hvimlade af gående, såsom här är vanligt vid alla högtidligheter, utan ringaste oordning. Dagen derpå förbjöd ett edikt af statssekreteraren alla vidare högtidligheter, med. undantag af de redan tillåtna, d. v. s. de, som blifvit förberedda för firandet af årsdagen af amnestien; tillika innehöll detta edikt en kort öfversigt af allt, hvad påfven under året gjort för sina undersåtare, och lofvade lugnt fortgående på denna bana, men inom de gränser, som statens väsen gjorde nödvändiga. Deita öppna språk behagade icke helt och hållet de liberale; man såg deri å nyo det retrograda partiets inflytande. Man omtalade att påfven ofta hade konferenser med kardinal Lambruscbini, hvilken anses såsom hufvudman för sistnämnda parti, och visserligen måste han ej stå illa hos påfven, då kardinalen fått behålla sina höga andliga förvaltningsfunktioner, äfven sedan de verldsliga blifvit honom fråntagna; man sade. att jesuiterne började vinna inflytande på påfven. Desto mera högljudda blefvo de röster, som yrkade upprättandet af ett nationalgarde och återställandet af Roms municipalförfattning, båda delarne, sade man, åsyftade af pålfvens men förbehållna åt framtiden, eller ock såsom andra påstodo, tillintetgjorda genom oppositionen. På samma gång lupo rykten att den älskade regentens helsotillstånd var betänkligt, att han tycktes nästan duka under för de beständiga striderna; man sade att han alltjemnt på sina knän bad om döden, för att blifva förlossad från sin svåra ställning; ja, man talade om en zabdikationsplan af honom — alitsammans utan tvifvel ogrundade rykten, men som dock ökade den allmänna oron. Hurusom undertiden påfvens regering dock sökte att fortgå på sin bana, derom vittnar den plan, som i dessa dagar på allvar var i fråga, nemligen att förskaffa judarne någon lättnad i deras belägenhet, genom utvidgandet af den terräng, inom hvilken de få bo. För närvarande äro de inskränkta till Ghetto, och befinna sig i den bedröfligaste belägenhet. Denna menniskcälskande, påfven så värdiga, afsigt stötte dock å ena sidan emot de religiösa fördomarne från medeltiden, och å andra sidan emot det lägre folkets intressen; äfven judarne sjelfve uppförde sig oförsigtigt. En rik ledamot af deras församling skall för en bod i Corso, som var att hyra för 300 scudi, genast bjudit 600, och likväl hvarken var det eller är det afsigten, att tillåta dem välja sig bostäder öfverallt i staden. Det lägre folket ville imedlertid icke veta af några slags koncessioner; judar, som gingo utom Ghetto, misshandlades, ja, hopar bildade sig, som ville sätta den i brand. Det lyckades för en man af folket, Angelo Brunetti, hos sina likar bekant under namn af Cicerovachio, att genom ett tal till hopen afbålla den från detta missdåd. Det har behagat en tidningskorrespondent, att skymfa denne hedersman, såsom en gemen menniska ur pöbelhopen, och det torde derföre ej vara ur vägen, att här yttra några ord om honom. Visserligen är han ej annat än åkare till yrket, men genom flit och redlighet har han skaffat sig en betydande rörelse, och åtnjuter det bästa rykte. Han är en liflig beundrare af påfven, har användt stora penningsummor såsom bidrag till de fester, hvilka blifvit firade till hans ära, och dem han till en del föranledt, såsom uppresandet af triumfbågen d. 8 Sept. förlidet år, och det är temligen bekant hvad det vill säga för en Romare äf lägre sånden, att göra utgifter för anROAT TIER SET ET APA PCP SKANE ST MENN ET