pHetre Jesus bjelp mig! Enkan Lundgren blef då ett ögonblick sanslös af förskräckelse och kom först till medvetande, då Christina, ännu i mörkret uppkröp i sängen till. enkan Lundgren och gömde. sig under täcket. Ljuset upptändes derefter ånyo, dervid en af de tre -karlarne uthoppade genom fönstret. På enkan Lundgrens derefter framställde fråga: Hvad i Guds namn vill ni,, svarade en af karlarne: vi äro gossar från Mark och vilja ha pengar. — Det ska ni få,, genmälde enkan Lundgren, endast J ären beskedlige. En af karlarne hade en yxa i hand och den andra en stor tjock dagg, hvilken han lade ifrån sig på ett bord. Den, som hade yxan, framgick till sängen och hotade enkan: Lundgren till lifvet, med yxan i högsta bugg, derest hon icke framtoge pengarne. Hon bad dem då taga nycklarne, som hängde på en nyckelhake och taga allt hvad de ville. De togo då nycklarne och öppnade först en i sängkammaren stående chiffonier. Innanför klaffen i en mindre låda lågo omkring 6 rdr rgs. Desse togo de först, och derefter omkring 24 rdr rgs, som lågo i skåpet innanföre klaffen. Då de blifvit missnöjde med dessa ringa belopp, yttrade en af karlarne: Här skall vara mer pengar, här ska vara 40,000 rdr banko, och den, som hade yxan, hotade enkan ånyo till lifvet, under det en af dem, som stodo utanför fönstret, under hiskliga svordomar uppmanade de innevarande att hugga ihjäl kärringen. Enkan Lundgren yttrade då: I hafven sjelfve nycklarne och kunna taga allt hvad som finns. De öppnade derpå ett skåp, som stod ofvanpå chiffonieren, der silfret förvarades Detta nedplockades af den ene och bars af den andra till fönstret, der det af de utanför stående emottogs. Efter förnyade frågor efter pengar och hotelser till lifvet, uppmanade enkan Lundgren de båda karlarne, att söka i förmaket. De förfogade sig då dit och öppnade först en der stående chiffonier, der de endast funno konfekt och bakelser, som voro qvarlefvor efter mannens begrafning. Detta började de i god ro äta upp och lemnade ut deraf åt de utevarande. De öppnade derpå en äfven i förmaket stående byrå, der enkan Lundgren hade sina penningar förvarade. I öfversta lådan hade hon nyss förut inlagt en bundt, innehållande 50 rdr banko och en dito på femtio rdr rgs, båda sammanlagde inom ett papper. Desse pengar påhittades först, och enkan Lundgren, som visste att hon hade mer pengar liggande under några negligeer i medlersta lådan, bad dem nu, för att vända uppmärksamheten från desse pengar, att icke röra vid eller skada hennes negligeer, emedan de icke kunde betjena sig af desse. Den, som hade yxan, upptog då en mössa och påtog sig den samt gick af och an, under ett hemskt gyckel speglande sig, såsom om allt varit en lek. Slutligen påträffade denne person de under negligeerne gömde pengarne, och enkan Lundgren yttrade då: Nu har ni fått mer pengar än J kunnen räkna och i kunnen nu begifva eder hän, men dessförinnan kunnen J taga eder ett glas punch. En af karlarne framtog då, efter enkan Lundgrens anvisning, en butelj punsch, derefter de, i anledning af ett tecken med en pipa utanför, hastade ut genom: fönstret, medtagande punchbouteljen, äfvensom en bränvinsflaska och en silfversupbålle. Ingen af karlarne var färgad i ansigtet. De voro båda af medelmåttig växt, klädde, den ene i en vrängd korttröja, med svart plyshatt, och den andre, i en ljusgrå kort frisrock, med fickor frampå samt svart felbhatt förklarande enkan Lundgren sedermera att hon, af vid domstolenunder ransåkningen närvarande tilltalade, bestämdt igenkände Johannes Nilsson, såsom den, hvilken innevar i rummet och hotade henne med yxan; men han hade då polisonger. Örfrige personer hade enkan icke igenkänt. Så snart rånarne begifvit sig bort, hade enkan Lundgren genast skickat sina drängar till gästgifvaregården Wedum, der de för gästgifvaren Jonas Jacobsson omtalat hvad som händt. Denne hade ifrån sitt bränneri omkring midnatt hört flere karlröster på landsvägen samt slitningen af en släda, som kördes förbi. En timma sednare kommo till honom bonden från Häggatorp med underrättelse om der passerade rån. -Genast anade gästgifvaren, att det varit rånarne, som farit förbi och skickade straxt bud på ett par grannar; i sällskap med en af dem begaf sig gästgifvaren genast till rånarnes förföljande, sedan de begge stigit till häst. De redo i sporrstreck åt samma håll, som rånarne hörts begifva sig. Vid förstå korsväg märkte de på spåren, som de efter kärran och släden tydligt kunde följa i snön, att de, som de förföljde, tagit vägen åt Alingsås. De fortsatte derefter ridten förbi Noltorps gästgifvaregård, alltjemnt följande spåren, tills de vid Ribbingsbergs herregård, 5 V, fjerdingsväg från Wedum hunno upp en släda och en kärra, hvilka åkdon, efter hvad man då tydligen förnam, lemnat de spår, man följt från Wedum. På kärran åkte två personer och på slädan två isär iet, hvarjemte en tredje karl stod bakpå mederna, så att de voro inalles fem. De åkande syntes på allt sätt påskynda hästarne, men-desse voro upptröttnade, så att det ej gick undan. De ridande redo tätt intill de åkande och hörde tydligen silfyer skramla uti kärran, hvarifrån äfven ljudet af en e— Liten derernenmn nee ——————— AAA