pHetre Jesus bjelp mig! Enkan Lundgren blef då
ett ögonblick sanslös af förskräckelse och kom först
till medvetande, då Christina, ännu i mörkret upp-
kröp i sängen till. enkan Lundgren och gömde. sig
under täcket. Ljuset upptändes derefter ånyo, der-
vid en af de tre -karlarne uthoppade genom fönstret.
På enkan Lundgrens derefter framställde fråga: Hvad
i Guds namn vill ni,, svarade en af karlarne: vi
äro gossar från Mark och vilja ha pengar. — Det
ska ni få,, genmälde enkan Lundgren, endast J
ären beskedlige. En af karlarne hade en yxa i
hand och den andra en stor tjock dagg, hvilken
han lade ifrån sig på ett bord. Den, som hade
yxan, framgick till sängen och hotade enkan: Lund-
gren till lifvet, med yxan i högsta bugg, derest hon
icke framtoge pengarne. Hon bad dem då taga
nycklarne, som hängde på en nyckelhake och taga
allt hvad de ville. De togo då nycklarne och öpp-
nade först en i sängkammaren stående chiffonier.
Innanför klaffen i en mindre låda lågo omkring 6
rdr rgs. Desse togo de först, och derefter omkring
24 rdr rgs, som lågo i skåpet innanföre klaffen. Då
de blifvit missnöjde med dessa ringa belopp, yttrade
en af karlarne: Här skall vara mer pengar, här
ska vara 40,000 rdr banko, och den, som hade
yxan, hotade enkan ånyo till lifvet, under det en
af dem, som stodo utanför fönstret, under hiskliga
svordomar uppmanade de innevarande att hugga
ihjäl kärringen. Enkan Lundgren yttrade då: I
hafven sjelfve nycklarne och kunna taga allt hvad som
finns. De öppnade derpå ett skåp, som stod ofvanpå
chiffonieren, der silfret förvarades Detta nedploc-
kades af den ene och bars af den andra till fönstret,
der det af de utanför stående emottogs. Efter för-
nyade frågor efter pengar och hotelser till lifvet,
uppmanade enkan Lundgren de båda karlarne, att
söka i förmaket. De förfogade sig då dit och öpp-
nade först en der stående chiffonier, der de endast
funno konfekt och bakelser, som voro qvarlefvor
efter mannens begrafning. Detta började de i god
ro äta upp och lemnade ut deraf åt de utevarande.
De öppnade derpå en äfven i förmaket stående byrå,
der enkan Lundgren hade sina penningar förvarade.
I öfversta lådan hade hon nyss förut inlagt en bundt,
innehållande 50 rdr banko och en dito på femtio rdr
rgs, båda sammanlagde inom ett papper. Desse pen-
gar påhittades först, och enkan Lundgren, som visste
att hon hade mer pengar liggande under några neg-
ligeer i medlersta lådan, bad dem nu, för att vända
uppmärksamheten från desse pengar, att icke röra
vid eller skada hennes negligeer, emedan de icke
kunde betjena sig af desse. Den, som hade yxan,
upptog då en mössa och påtog sig den samt gick
af och an, under ett hemskt gyckel speglande sig,
såsom om allt varit en lek. Slutligen påträffade
denne person de under negligeerne gömde pengarne,
och enkan Lundgren yttrade då: Nu har ni fått
mer pengar än J kunnen räkna och i kunnen nu
begifva eder hän, men dessförinnan kunnen J taga
eder ett glas punch. En af karlarne framtog då,
efter enkan Lundgrens anvisning, en butelj punsch,
derefter de, i anledning af ett tecken med en pipa
utanför, hastade ut genom: fönstret, medtagande
punchbouteljen, äfvensom en bränvinsflaska och en
silfversupbålle. Ingen af karlarne var färgad i an-
sigtet. De voro båda af medelmåttig växt, klädde,
den ene i en vrängd korttröja, med svart plyshatt,
och den andre, i en ljusgrå kort frisrock, med fickor
frampå samt svart felbhatt förklarande enkan Lund-
gren sedermera att hon, af vid domstolen- under
ransåkningen närvarande tilltalade, bestämdt igen-
kände Johannes Nilsson, såsom den, hvilken inne-
var i rummet och hotade henne med yxan; men
han hade då polisonger. Örfrige personer hade enkan
icke igenkänt. Så snart rånarne begifvit sig bort,
hade enkan Lundgren genast skickat sina drängar
till gästgifvaregården Wedum, der de för gästgif-
varen Jonas Jacobsson omtalat hvad som händt.
Denne hade ifrån sitt bränneri omkring midnatt
hört flere karlröster på landsvägen samt slitningen
af en släda, som kördes förbi. En timma sednare
kommo till honom bonden från Häggatorp med un-
derrättelse om der passerade rån. -Genast anade
gästgifvaren, att det varit rånarne, som farit förbi
och skickade straxt bud på ett par grannar; i säll-
skap med en af dem begaf sig gästgifvaren genast
till rånarnes förföljande, sedan de begge stigit till
häst. De redo i sporrstreck åt samma håll, som
rånarne hörts begifva sig. Vid förstå korsväg märkte
de på spåren, som de efter kärran och släden tyd-
ligt kunde följa i snön, att de, som de förföljde, ta-
git vägen åt Alingsås. De fortsatte derefter ridten
förbi Noltorps gästgifvaregård, alltjemnt följande spå-
ren, tills de vid Ribbingsbergs herregård, 5 V, fjer-
dingsväg från Wedum hunno upp en släda och en
kärra, hvilka åkdon, efter hvad man då tydligen
förnam, lemnat de spår, man följt från Wedum.
På kärran åkte två personer och på slädan två isär
iet, hvarjemte en tredje karl stod bakpå mederna,
så att de voro inalles fem. De åkande syntes på
allt sätt påskynda hästarne, men-desse voro upp-
tröttnade, så att det ej gick undan. De ridande
redo tätt intill de åkande och hörde tydligen silfyer
skramla uti kärran, hvarifrån äfven ljudet af en
e— Liten derernenmn nee ——————— AAA