hans usla föda... den var tom, han hade sjelf kullslagit
den. Han, som af naturen var utmärkt snygg, vämjdes,
under sjelfva hungerns raseri, alt vidröra det smutsiga
kärlet.
Och sådant har jag ätit i så lång tid! utropade han
med fasa.
Vid dessa ord, som röjde förnuftets återkomst, tillsade
vaktmästaren en person, som följt honom ner, alt genast
skynda efter doktorn.
Hu! jag fryser! ropade B:rg; jag fryser!
Karlen kastade åt honom ett skynke.
Ni kan svepa in er i det här så längel
Ordet svepa verkade på syndaren, som Jjudet af en
domsbasun.
En isande köld for igenom alla hans lemmar och in-
trängde ul! bjertat... Du skall dö! skallade det i hans öra.
Förskräckelsen förlamade honom, fasan återlifvade ho-
nom, han såg helvetet öppna sig under sina fötter.
Läkaren hörde på afstånd hans rop om räddning, och
trodde i början, att vansinnet ännu höll den uslingen i sina
fjettrar; men snart insåg ban, att åtankan af begångna brott
och fruktan för döden plågade honom.
Olyckligel sade doktorn, få ögonblick af lifvet återstå
dig; bed Gudl
Bedija Gudl.... Ser ni inte djeflarne, som nalkas min
säng! Ser ni inte Albert .... Johanna.... deras son?....
Hull... Adelheim, Adelheim, vänta... din stund kommer
snart ... här nere, under mina fötter, är ditt rum beredt!
Hvarje ögoublick ökades hans raseri, ej vansinnets, utan
förtviflans.
Likaren lät lossa den kedja, som fästade honom vid
väggen, på det han, så I:nge han ännu andades, måtte åt-
miusione kunna bjuda till att undfly de demoner, hans
onda samvete frammanat...
Vinden for tjutande fram och hven i fängelsets dörrar
och gångar... regnet piskade fönsterrutor och murar...
Hör, hur de sjunga! hör, hur deskrika instämde han.
Annu en timme iäckte denna dödstamp.
De sår, han med naglarne tillfogade sig, trodde han
vara afgrundsandarnes verk; den varma blod, som flöt ur
dem, brände honom som eld.
Omsiter nediöll han utmaltad, under ett häfugt skri...
Du dansar, Adelheim ... hal du dansar... i helvetetl,
Han talade ej mer och snart var han ej mera till.
Adelheim stod vid sin förtrollande Aglaös sida. Hon
skulle just börja en figur mot sin vis-å-vis-kavaljer, och
Adelheim låtsade vilja tillbakahålla henne med en kyss på
hennes arm...
Då tyckte han sig höra silt namn med ett skri af för-
tviflan nämnas; perplex stirrar han framför sig, och släp-