hans usla föda... den var tom, han hade sjelf kullslagit den. Han, som af naturen var utmärkt snygg, vämjdes, under sjelfva hungerns raseri, alt vidröra det smutsiga kärlet. Och sådant har jag ätit i så lång tid! utropade han med fasa. Vid dessa ord, som röjde förnuftets återkomst, tillsade vaktmästaren en person, som följt honom ner, alt genast skynda efter doktorn. Hu! jag fryser! ropade B:rg; jag fryser! Karlen kastade åt honom ett skynke. Ni kan svepa in er i det här så längel Ordet svepa verkade på syndaren, som Jjudet af en domsbasun. En isande köld for igenom alla hans lemmar och inträngde ul! bjertat... Du skall dö! skallade det i hans öra. Förskräckelsen förlamade honom, fasan återlifvade honom, han såg helvetet öppna sig under sina fötter. Läkaren hörde på afstånd hans rop om räddning, och trodde i början, att vansinnet ännu höll den uslingen i sina fjettrar; men snart insåg ban, att åtankan af begångna brott och fruktan för döden plågade honom. Olyckligel sade doktorn, få ögonblick af lifvet återstå dig; bed Gudl Bedija Gudl.... Ser ni inte djeflarne, som nalkas min säng! Ser ni inte Albert .... Johanna.... deras son?.... Hull... Adelheim, Adelheim, vänta... din stund kommer snart ... här nere, under mina fötter, är ditt rum beredt! Hvarje ögoublick ökades hans raseri, ej vansinnets, utan förtviflans. Likaren lät lossa den kedja, som fästade honom vid väggen, på det han, så I:nge han ännu andades, måtte åtmiusione kunna bjuda till att undfly de demoner, hans onda samvete frammanat... Vinden for tjutande fram och hven i fängelsets dörrar och gångar... regnet piskade fönsterrutor och murar... Hör, hur de sjunga! hör, hur deskrika instämde han. Annu en timme iäckte denna dödstamp. De sår, han med naglarne tillfogade sig, trodde han vara afgrundsandarnes verk; den varma blod, som flöt ur dem, brände honom som eld. Omsiter nediöll han utmaltad, under ett häfugt skri... Du dansar, Adelheim ... hal du dansar... i helvetetl, Han talade ej mer och snart var han ej mera till. Adelheim stod vid sin förtrollande Aglaös sida. Hon skulle just börja en figur mot sin vis-å-vis-kavaljer, och Adelheim låtsade vilja tillbakahålla henne med en kyss på hennes arm... Då tyckte han sig höra silt namn med ett skri af förtviflan nämnas; perplex stirrar han framför sig, och släp