dödsstraffets afskffande eller mera sällsyntare; användande, såsom en bestämd och konstant orsak till ökade brott; det är nu en gång för alla något, som folk har fått i sitt hufvud och som det fordras tid och stigande upplysning till, för att småningom bringa ur deras föres!ällningssätt; frågan har for öfrigt för längesedan blifvit föremål för menniskovännens och de djupsinnigaste tänkares undersökning, den är alltså i goda händer och man bör tro att den icke numera någonsin göres till en smaksak rätt och slätt, En annen fråga, hvarmed man deremot icke synes vara fullt lika på det rena, är den om fångars bebandiing, cch man har nyligen sctt eljest aktning.värda tenderser, till folje af ett eller annat insmuget missförstånd, vilja göra sig. gällande i och tör en öfverduvift af filantropi härutinnan, som svårligen skulle kunna leda till ett önskadt resultat för samhället i dess helbet och omfattning. Min skjutsbonde, som ingslunda var någon filosof, gud vet om ens fiantrop, räsonnerade i denna sak,som mig syntes, ganska fö:nuftigt, då han menade att man egentligen begynte i galen ända, då man sörjde med så ojemforligt mycket intresse för dem, som redan vore brottslingar, emedan man ännu hade nästan allt opjordt för sådane, som genom fattigdom, brist pa arbete, sjukdom, o0.l s. Vv. stode på frestelsens tiöskel, men dock ännu icke gripit till brottet som sin sista utväg. Han citerade ett exempel, som verkligen förefaller mig ytterst betvcknande i detta afseende, och som jag derför efter honom anförer med hans egna ord. Hvad skall man till exempel göra — yttrade ban — med slika personer, som en min kusin der hemma, en fattig stackare med busiru och barn på ett litet torp, som knseppast kan föda en, mindre sex, sjul Såden har, som Herren vet, kostat 30 rdr i vår, arbetsförtjenst är på denna orten knappare än någon annorstides... Nu är der en annan af socknens barn, som kommit hem från Malmö fästving, der han mått så bra, att han ordentligt längtar dit igen. Den andre, kusinen min, har lockats sf hans berättelser om fästringslifvets fördelar, och de ba nu öppet förklarat, begge två, att pom de än skola aldrig det, så skola de till Malmö fastning. Deita är ett factum. Bonden berättade mig saken helt naift och frågade mig om råd. Hvad skulle jag svara, jag faltig fan, medan hela stora och lärda sällskaper lägga sina hufvuden tillsammans om brotwslingars förbttrins, i. stälet för .broitslingars förekommande! Det förra är vackert och ädelt, men månne icke dock det sednare är det. vigtigare, det mest pres anta? Den svenska brottmålsstatistiken före er en påfallande numerär af brott inom Blekinge lilla provins. Man skyller på folkets obindiga karakter och v:lda vanor. Dot må vara att blekingsbonden är något häftig i sitt lynne och något hardhändt, när han slår till, men man skall emedtertid akta sig för att u:tala en förkastel:edom öfver en nation, kollektift tagen. Det ligger hos blekingsbonden äfven mycket godt, säsom alltid är fallet med en liflig, uppväckt, rörlig folkstam; det är en inielligent race, med anlag för mycket dugtigt och d.gligt, och det behöfdes kanske blott att leda dessa anlag åt riktiga båll, för att bär hafva en af de bästa stammar inom landet. Men man förbiser hvad armodet gör, hur långt demoralisationen går, en gång lemnad åt sig sjel;; det är icke celler, som här först och främst behofvas, utan uwillälle till arbete, mycket arbete, emedan blekingsboen är af naturen sådan, att han icke gerna låter sig svälta ihjel, som en hund, utan heldre tager för att lefva, då han icke längre kan förtjena det. Jag vet at de finnas, so:n från standspunkten af sitt sorglösa förmakslif finna den uthungrande, men talmodiga dygden vara mera i sin ordning; men det torde i längden blifva svårt att bestrida att ju icke det andra innebär något rent menskligt, fastän et olyckligt, och detta rent menskliga är och blir likväl alltid nagot, som måste på sitt vis respesteras. Dessa reflexioner voro mitt sista in!ryck af den vackra, men försummade proviusen. få 7 — 09 900200 uns Y