Den rike brukspatron Wäsström stod skyddande framför henne. Grefven erhöll del af testamentet, och deri stod uttryckligt, att, i händelse af henne3 dotters död, som troligtvis ej vore långt aflägsen, skulle till förmyndare för dottersonen utses grefve e och brukspatron Wäsström, tilldess barnet uppnått myndiga år. Adelbeims harm var lika gränslös, som den var vanmäktig. : Sedan Charlottes affårer voro ordnade, lemnade hon, tillika med sina vänner, hufvudstaden. Hennes svaga helsa nekade henne att hafva egen hushållning; hon inackorderade sig hos Wäsströms. Vintern var förfluten och sommaren kom åter med blommor, glädje och ljus. Charlottes helsa tycktes förbättrad, och hon talade just om en resa till Stockholm, för att få se sin son, då Gustaf ropade ut Albertina. Kort derefter inkommo de båda. Mina älskade vänner! började Charlotte, edra blickar äro så oroliga ... hvad har bändt? För Guds skull, säg! Ovissheten är det värsta af alla qval. Har Adelheim gifvit min son en annan mor?) Nej , svarade Albertina; det älskvärda barnet behöfver ej frukta någon styfmor ... Han är då död? frågade Charlotte och bleknade. Gustaf framlade ett bref från sin med-förmyndare, grefve e. Bokstäfverna sammanflöto för hennes ögon, men hon borttorkade tårarna hastigt ..Hvarföre gråter jag? Gud, o Gud! jag tackar dig, som ryckt honom hädan, innan ännu någon sorg, någon last fläckat hans själ! Hans möte skall göra mig döden lätt och Jjuf, och jag behölver ej frukta att efterlemna ett moderlöst barn. Läs ... huru dog han? Herr brukspatron! Grefven och kammarherrn Antoine Adelheims och bans frånskilda hustrus son, Antoine Adelheim, dog i går af en vådlig händelse. Gossen skulle, åtföljd af en batjent, besöka sin faster. Just när de veko af åt torget, nedföll en taksten och krossade barnets hufvud. Det dog i ögonblicket. Grefven älskade uppriktigt sin son, han var otröstlig. Som mitt förmynderskap na är öndamålslöst, anhåller jag om att i era händer få öfverlemna räkenskaperna m. m. Med hennes barns död brast det sista band, som fasthöll benne vid lifvet. i Alberlina var numera hennes enda arfvinge, och så mycket angelägnare ansåg Gustaf det vara att ej gifva anledning till den misstankan, alt hon i deras hus skulle hafva blifvit vårdslösad. Både han och Albertina sökte öfvertala henne att flytta in till staden, der hon kunde njuta beständig läkarevård.