bn Ra nn STR uti sina händer, sällan med långvarig framgång blifvit begagnad. Förhållandet har dessutom icke nåsgon tilläv; lighet i Sverige, der, äfven om en ministerstyr vore införd, de adliga slägternas be4ydliga antal svulle göra det omöjligt att, under de i 37 S kk. FP. föreskrifna vilkor, genom utnämnan.det af nya adelsmän, motverka ett inom ståndet förut någorlunda allmänt rådande tänkesätt. Det stöd, konungamakicna hos oss eger uti adelns närvarande represenlawonsrätt, är derföre i ringa mån att söka uti Konungens rätt att adla, — hvaraf utöfningen tvertom utsör ett oundvikligt samt derföre ock i grundlagen sändet tillförsäkradt vilkor för dess lif, anseende och genom tiderna fortfarande bestånd, förvissande j al hela fofket, au hvad det inom sig eger u:märkt, ej af ståndsgränserna afskäres från epresentativnsrält, — utan hufvudsakligen deri, att den upplysning och politiska bildning, hvilka ståndets förmögenhet och den sjelfskrifna representationsrätten medföra, samt den uppmaning till fosterländsk verksamhet, ssm ligger i medvetandet att ega en derpå grundad företrädesrätt, försäkra en upplyst och kraftfull styrelse, att den hos Sveriges adel skall finna uniterstöd. Af ej alldeles lika, men dock närbeslägtad ärvt är den styrka konungamakten hemtar af presteståndets representationsrätt. En ersättning för hvad den:sa makt skulle förlora, om adeln och presterskap:t upphörde att i representationen framträda såsom politiska korporationer, kan således omöjligen visnas genom en Konungen medgifven rätt, att nämns en tredjedel af den ena kammarens ledamöter, uten blott, ätminstone till en del, derisenom, att i denna kammare försäkras inträde åt den upplysniag och fosterlandskärlek, som hos adeln och presteständet måste hafva utgjort konungamaktens stöd, — men då förfaller också i hufvudsablig måtto det an:ira skäl, som för Konungens utnämningsrätt blifvit af pluraliteten anfördt, ty att alla de, som möjiizen förtjena folkets förtroende, skulle erhålla en plats inom representationen, är i ingen händelse tänkbart. Efter detta upptagande af hvad pluraliteten till stöd för sin äsigt anfört, återstår mig blott att för egen del yttia, dec jag anser Konungens rätt attl) nämna representanter i den ena kammaren betänk-j lig: för Kow yå-mukten, som bör stå upphöjd öfver folkets ivom representationen uppstående meningsstrider, :uen, genom de ar Konungen utsedda representanterna, till dem neddrages: för KammaTen, som möjligen derigenom förlorar anseendet af att vara fviksets representant, och hvars anseende ohjelpligen skulle nedsättas, om Konungens rätt i en framtid icke nog samvetsgrant utöfvades; för Folket, hvars lycka bvilar på en stark Konungamakts samverkan med en sant, således äfven till sitt ursprung, obervende representation. 6. En anmärkning, som kan rigtas mot nästan alla de förslag, hvika hitvills åsyftat avt i Svenska representationen införa de samfäldta-valen, är, att de vidhålla sin grundsats, så länge dess fö:jder äro behagliga och gynnande för dem, man tror sig kunna viuna, men öfvergifva den, så snart eu motstånd från deras sida är att förmoda, utan afseende på huruvida ett sådant afsteg också är för det allmänna nytvigt. Ett sådant förhållande äger rum vid stadgandet i 6, att alla städer, som hafva egen jurisdiction, välja afskiljda från landet. Något annat skäl härtill har jag icke hört anföras, än att de mindre städernas representanter sannolikt icke på annat vilkor skola bifalla något förslag. Detta, jemföråt med den för samma ändamål uppgjorda röstberäkningen, som lägger, åtminstone i de aldra flesta städer, den afgörande rösträtten i näringsidkarnes händer, skulle, om det vore grundadt, vittna, att de mindre städernas representanter vilja för egen del fortfarande åtnjuta Kklass-valenst fördelar, men i öfrigt gerna öfverlemna alla andra intressens bevakande åt de samfäldta valens slump — ett förhållande, som intet berättigar mig att förutsätta. Skulle det ock emot förmodan äga rum, kan sådant likväl icke öfvertyga mig, att det ofvannämnda starigandet i och för sig är nyttigt och tiktigt, utan framstår det tvertom för mig såsom en ganska väsendtlig brist i kommittens förslag. Mina skäl för denna åsigt äro hufvudsakligen trenne: 4:0 De mindre städernas innevånare utgöras till största delen af näringsidkande borgerskap. Dess förmögenhet är visserligen svår att utröna, emedan den rörliga förmögenheten kan bedömas endast efter Beviliniogen, grundande sig på näringsidkarnes egna uppgifter, hvilka åter utan tvekan kunna sägas i allmänhet vara stridande mot sanna förhållandet och vida lägre än deras verkliga inkomst. : Beviset är, att om denna varit så låg, som den blifvit uppgifven, de näringsidkande klasserna längesedan skulle hafva gått under, i följd af det stora missförhållandet emellan lefnadskostnad och inkomst. Sjelfva deras fortfarande tillvaro är således ett ojäfaktigt vittnesbörd mot uppgifternas riktighet. Så mycket vet man dock, att Sverige icke äger ett. förmöget Borgare-stånd. Individer göra undantag, men äro ej flera, än att de lätt kunna räknas i de: större städerna och äro allmänt kända i de mindre. Dessa de mindre städernas öde i en ej aflägsen framtid är lätt att förutse. Deras svaga lif har hittills varit uppebållet genom näringstvång, och skall sannolikt med detta slockna, hvarefter det blir ännu mindre ändamålsenligt, om en afskiljd och betydlig representationsrätt är åt deras lika fåtaliga, som i allmänhet. föga bemedlade befolkning i Grundlagen förvarad, så länge de blott förmå underhålla egen jurisdiction. — 2:o Då ej hvarje stad kan erhålla en serskild riksdagsman, har det blifvit nödvändigt ati sammanslå flera af de mindre städerna till ett val-distrikt, och kommitteens förslag i denna del torde vara så godt, som något annat. Med tillämpningen deraf försvinner imedlertid all gemensamhet, hvarje föreningsband, till och med den lokala förbinde!sen mellan större delen af dem, hvilka gemensamt skola utse en representant; ty hvilket märkbart band förenar väl borgaren i Lidköping med husägaren i Askersund; universitetsläraren i Upsala med borgaren i Enköping eller Waxholm, 0. s. v.? under förutsättning att, enligt hvad alla val-lagar erkänna, kärleken till ett gemensamt fädernesland vid detta tillfälle icke ensam kan utgöra föreningslänken. Någon allmän bekantskap mellan de väijande eller kännedom af de till riksdagsmän tjenligaste kan naturligtvis icke vara att förvänta inom distrikt så stora, som t. ex. städerna i länen norr om Gefleborgs. omfattande hela kusten från Sundsvall till Haparanda, på en sträcka af 74 mils långd; koappt mellan Helsingborg och Kongsbacka, Kongelf och Åmål, o. s. v. Då innevånarne i de städer, som äro förenade till ett valdistrikt, till stor del äro för hvarandra främmande, och således -helst med valet falla inom sig sjelfva, blir följden sanuolikt den, att ibland de små städer, hvilka hvar för sig icke kunnat erhålla rätt att utse en representant, den, som inom distriktet har högsta röstetal, ensam bestämmer valet. Vissa städer skola härigenom få ett alltför stort inflytande, under det andra förlora äfven det obetydliga, de skulle ägt, om de fått välja gemensamt med närmaste landsbygd, och olägenheten häraf blir så mycket större, som de förra ofta skola inom sig sakna skickliga ämnen till riksdagsmän, och de sednare förlora allt interesse för valen. Till någon del skulle väl det onda kunna afhielnas. om de min