han sig med, att ingen hade minsta aning om, att den
yngre Asplund lefde, utom Berg, hvilken han ansåg Vara
mycket för slug att, genom bekännelsen af ett så ohygg-
ligt brott, öka sitt tillräckligt stora skuldregister. Till full-
komlig säkerhet för framtiden beslöt han dock, att längre
fram på sommaren företaga en liten lustresa med sin hu-
stru, hvars sorg behöfde skingras, och derunder på ett eller
annat sätt göra sig af med den der stackars fånen.
Grefve Adelheim hade hela vintern och våren ej alle-
nast med kallsinnighet bemött sin maka, utan föraktfullt,
till och med hårdt. I det allmänna låtsade han väl visa
henne aktning, men det undföll ingen, att denna aktning
liknade en slant, den man kastar åt en tiggare. Afnågra
allvarsammare klandrades detta uppförande mot henne, af
hofpöbeln, såsom Wieland redan kallade den, försmäda-
des, af borgarafunden beskrattades hon... och hon begret
således nu, föraktad af sin man och missaktad af alla an-
dra, icke allenast en far, utan äfven en beskyddare. Hvart
hon vände sina blickar, tyckte hon sig se grinande vålna-
der hånle mot sig.
På en gång förändrades scenen. Hennes fars lik Var
knappast kallnadt, innan Adelbeim närmade sig till henne...
Charlotte låg på sina knän och bad till Gud, att han måtte
taga benne ifrån en jord, som nu endast syntes henne en
öken. Då öppnades så sakta hennes dörr, hon hörde sitt
namn hviskas af samma röst, med samma ton, som fordom
utgjort hennes vällust:
Charlotte . : s
Hon vände om sitt tårfulla ansigte. Det var hennes
Man; icke den bistre, ovänlige grefven, utan den fordne;
älskade Antoine.
Drömmer jag? tänkte hon, ty hon vågade ej tro sina ögon.
Charlotte! sade han ävnu en gång, ,huru mycket be-
klagar jag ej din förlust! Jag känner, hvad det är att för-
lora un pere ador, une mere chårie.