han sig med, att ingen hade minsta aning om, att den yngre Asplund lefde, utom Berg, hvilken han ansåg Vara mycket för slug att, genom bekännelsen af ett så ohyggligt brott, öka sitt tillräckligt stora skuldregister. Till fullkomlig säkerhet för framtiden beslöt han dock, att längre fram på sommaren företaga en liten lustresa med sin hustru, hvars sorg behöfde skingras, och derunder på ett eller annat sätt göra sig af med den der stackars fånen. Grefve Adelheim hade hela vintern och våren ej allenast med kallsinnighet bemött sin maka, utan föraktfullt, till och med hårdt. I det allmänna låtsade han väl visa henne aktning, men det undföll ingen, att denna aktning liknade en slant, den man kastar åt en tiggare. Afnågra allvarsammare klandrades detta uppförande mot henne, af hofpöbeln, såsom Wieland redan kallade den, försmädades, af borgarafunden beskrattades hon... och hon begret således nu, föraktad af sin man och missaktad af alla andra, icke allenast en far, utan äfven en beskyddare. Hvart hon vände sina blickar, tyckte hon sig se grinande vålnader hånle mot sig. På en gång förändrades scenen. Hennes fars lik Var knappast kallnadt, innan Adelbeim närmade sig till henne... Charlotte låg på sina knän och bad till Gud, att han måtte taga benne ifrån en jord, som nu endast syntes henne en öken. Då öppnades så sakta hennes dörr, hon hörde sitt namn hviskas af samma röst, med samma ton, som fordom utgjort hennes vällust: Charlotte . : s Hon vände om sitt tårfulla ansigte. Det var hennes Man; icke den bistre, ovänlige grefven, utan den fordne; älskade Antoine. Drömmer jag? tänkte hon, ty hon vågade ej tro sina ögon. Charlotte! sade han ävnu en gång, ,huru mycket beklagar jag ej din förlust! Jag känner, hvad det är att förlora un pere ador, une mere chårie.