Ja! Ett djupt mörker hvilar öfver kommerserådets död. Liljensparre är just sysselsatt -med att skingra det, och har redan till en stor;del lyckats. Den lär stå i sammanhang med en sjel mördares, en underofficers, vid Adelheims kompani. 1 En stunds tystnad uppstod. Sparren bröt den med att fråga: Hur ämnar nu herr Seton behandla: saken ? Jag ämnar fordra rättvisa.n Hvad bevis har grosshandlarn på Albert Asplunds identitet ? . Först och främst den tomma likkistan, och sedan de personer, som kände Honom och ännu lefva, bland hvilka i första rummet kan nämnas hans egen svägerska, kommerserådinnan, öch till yttermera visso lät jag i Dalarne bevittna fångvaktarens till protokoll tagna bekännelse Ni har rätt. Men hör! Gud skall veta, alt icke jag är grefve Adelheims vån, och, hvad hans egen person beträffar, vill jag icke taga ett steg för honom! Men till hvad båtnad länder: det Wäsströms, att genom uppenbarandet af detta brott kasta skugga på en familj, som räknar rätt många ädla medlemmar? Och dessutom är Adelbeim all.-deles oskyldig i detta våld. Om nu grefven, såsom målsman för husets enda arfvinge, iterger den återkomne Aspdund; hvad man fråntagit hokom, så får ju hvsr och en sitt, och då kan det väl vara mindre nödigt att betäcka det olycklige kommerserådets stöt med vanära? Han står nu inför en högre domstol, än vårl, Det är sant. Men jag ber att få göra en enda fråga. Om förhållandet varit omvändt, om en ofrälse man emot en adelig. slägt vågat; hvad den -högvälborne grefve Adelheim tillåtit sig, skulle man äfven då, månntro, hafva varit betänkt få en sådan skonsamhet? Sparren bet sig i läppen. : Imedlertid fortgick: Bergs process. Alla Adelheims försök att få tala vid-honomvoro fåfänga. Likväl tröstade