Vid nästa håll frågade Seton kronfogden, hvad den herrr
hette, som bor vid Domarefallet.
Ja så! Joho! Bergvik på Qvarnarfve. Han är frår
Stockholm, han! Jag känner honom inte alls. Sina ut-
skylder betalar han på dagen, men han har ett tungt hus-
kors, den stackarn, en tokig slägting.
Det blef åter tyst, och resan fortsattes. Snart veko de
af från stora vägen.
Skola vi fara till Bergvik ? frågade kronfogden, som
nu fått uppstiga i Setons vagn.
aJan
Vägen blef allt dystrare och vildare, och innan kori
fick vagnen en stöt, så att den var nära att stjelpa.
Albertina skrek till af förskräckelse. Skjutsbonden höll
och Seton frågade, om hon ej hellre ville gå?
De stego ur och tillryggalade den öfriga, ej så långa
vägen till fots. Med hvart steg man nalkades fadrens bo-
ning, skakades Albertina af en tilltagande darrning, tills
den slutligen blef så häftig, att Gustaf knappt förmådde
stöda henne. Äfven Seton syntes orolig.
Vid dånet af den väldiga elfven framskymtade mellan
höga furor en treflig landtgård, snyggt bebyggd och om-
gifven af ett temligen högt och spetsigt staket.
Man varsnade en man, som sprang öfver gården, i spå-
ren tätt följd af Westgöthen, som i Säter talade vid Seton.
Gustafl sade denne, spring förut dit, men förhetsa
dig icke i hvad fall som helst!
Som en pil stack Gustaf af.
Nå, Albertina lilla, hvad stadnar du efter? Mod, mitt
barnl
Får jag lof att leda det unga fruntimret!, frågade
kronfogden.
Lät honom det, barn, så komma vi desto förr framlp
Albertina tog hans arm.
Kronofogden släpade henne med sig, så fort han för-
mådde. Nyfikenhetens ande regerade honom, och han hade
gerna för ett år cederat de helfören, han gjorde sig på
dibiten, som allmogen kallar det, om han strax kunnat
bli klok på detta äfventyr.
Vid framkomsten ingick man utan krus i ett slags sal,
der Westgöthen i ett hörn fasthöll en karl, till hälften
klädd såsom herreman, till hälften som bonde, i hvars an-
letsdrag en mer än vanlig förskräckelse stod målad.
Genom en halföppert dörr till ett inre rum syntes en
annan person utkomma, klädd i en utsliten öfverrock. Det
var en gamal man, ihvars anlete sorger och lidanden