Derefter, sedan han så blifvit ordets och kyrkans tjenare, blifver han detta ock specielt för en serskild kyrkokommun eller församling, derigenom att denna medelst val utkorar honom till sin prest. Detta församlingens val eger i Sverige rum i anseende till de aldra fleste prestsysslor och är således den allmänna regeln, hvaremot utnämning genom konungen eller kyrkopatron i långt färre fall förekommer och bör derföre betraktas endast såsom undantag ). Men i andra länder af vår konfession är ett sådant församlingens val sällspordt undantag eller ock alldeles utan exempel. Dock det är just i följd af detta val, som presten blifver i vårt land på det närmaste införlifvad med sin församling och kan anses stå i spetsen för eller ock representera denna kommun vid de många olika förrättningar honom äfven i borgerligt hänseende åligga. För dessas bestridande har han af staten icke erhållit någon fullmakt eller serskild auktorisation, och det är ganska klart, att han verkställer dem på ingen annan grund än den att han är församlingens prest. Medvetandet af den nära föreningen mellan staten och kyrkan finnes ock så djupt rotfästadt hos svenska presterskapet, att detta utan svårighet låtit ålägga sig en stor mängd för embetet främmande bestyr, hvilka i en kyrka, der gränslinien mellan staten och kyrkan är strängare uppdragen, t. ex. den reformerta, skulle anses förnärmande för detta arbetes andeliga karakter. Men i vårt fådernesland, der ofta i aflägset belägna och glest bebodda trakter ingen annan än presten kan besörja dylika uppdrag, är detta förhållande för staten fördelaktigt, ja nästan nödvändigt. Det har ock i hög grad bidragit till sedlighetens, den borgerliga ordningens och kyrkliga fridens uppehållande. Fäster man uppmärksamhet på kyrkolagstiftningen, så finner man äfven i denna bevis på den nära föreningen mellan staten och kyrkan. Den borgerliga och den kyrkliga lagstiftningen äro så inflätade i hvarandra, att ofta förekomma i samma lag eller författning föreskrifter i både borgerliga och kyrkliga ämnen. ja, man kan ock stundom blifva tveksam, till hvilkendera af dessa arter en eller annan föreskrift rättast bör hänföras. För kyrkolagskommitten blef det derföre en synnerligen svår uppgift att åtskilja dessa föreskrifter från hvarandra och indela dem i två klasser, en för de borgerliga och en för de kyrkliga ). Både i detta och flera andra hänseenden råder visserligen osäkerhet och obestämdhet i den kyrkliga lagstiftningen, men det anförda utvisar dock, huru man, under medvetande af statens och kyrkans nära förening, ofta sammanfört och sammanblandat hvad som egentligen beträffar den ena med det som tillhörer den andra, samt betraktat lagstiftningen, framför allt den i administrativa ämnen, såsom för båda gemensam. Kyrkolagstiftningen utöfvas ej blott i samband med, utan ock på samma sätt som all annan lagstiftning. Detta förer till betraktande af en annan vigtig princip för den nuvarande svenska kyrkoförfattningen, nemligen den, att riksdagarne hafva hos oss äfven den bestämmelsen att vara kyrkans generalsynoder. I reformationsseklet höllos i Sverige särskilda generalsynoder. der de kyrkliga angelägenheterne afhandlades. Kyrkolagstiftningen var då dessa synoders ensak. Så antogs på en sådan synod år 1572 den äldsta protestantiska kyrkoordningen för Sverige. Af dessa möten är det i Upsala år 1593 både vigtigast och mest bekant. Men en opposition från kyrkans sida framträdde redan vid dessa synoder. Så t. ex. vid det sistnämnda visade sig en sådan, icke utan häftighet riktad mot några den mäktige och myndige hertig Carls kyrkliga favoritider. Oppositionen fortlefde ock sedermera . till medlet af följande seklet, och framträdde dels såsom motstånd mot förslaget om consistorium generale dels i riksdagsförhandlingar. Man synes imedlertid, fått tillräcklig anledning till fruktan för generalsynoder — och denna har säkerligen ökats genom bekantskap med förhållandena i de presbyteriansktreformerta länderna, der kyrkoförfattningen blifvit grundad på dylika synoder och desse framkallat bemödanden att isolera kyrkan från staten äfvensom motstånd mot statens inblandning i kyrkliga angelägenheter. Vi bafve ock ej sedermera haft generalsynoder, ty jubelfesterne 1693 och 1793 voro endast fester, och, om än till högtidlighetens förhöjande vid den sistnämnda förslagen till ny bibelöfversättning. ny kyrkohandbok och ny psalmbok framlades, så var detta blott en paradhandling, som ej föranledde annat, än komplimentstal. Den förste, som betraktat riksdagarne såsom tillika generalsynoder, synes hafva varit konung Carl IX, förmodligen icke utan anledning af missnöje med några delar af förhandlingarne vid Upsala möte år 1593. Då han icke öfvergaf sina kyrkliga favoritider, gjorde han dem till riksdagsfrågor vid riksdagen 1600 och nästföljande riksmöten. Man finner ock, att från denna tid, vid hardt nära alla riksdagar sådane frågor förevarit, som röra kyrkans inre tillstånd samt derföre egentligen höra till generalsynod, samt att ingen någonsin ifrågasatt riksdagsombudens behörighet att upptaga och afgöra sådane ämnen. Såsom en hithörande märklig parallel må anföras, att, då på Upsala möte år 1593 Augsburgiska bekännelsen antogs såsom symbolisk bok för svenska kyrkan, så vann vid riksdagen 4664 formula concordie af Ständerna en lika sanktion ). ) Uppkomster af konungens och kyrkopatrons utnämningsrätt kan ock, åtminstone i de provinser, som af ålder tillhört Sverige, i många fall bevisas vara dels af öfverlåtelse af församlingens valrätt, ofta med anledning af erhållne fördelar, dels en åt den störste jordegaren i församlingen tillerkänd rättighet. Bevisningen skulle här föra för långt utom ämnet. ) Som kyrkan och staten äro med hvarandra förenade och i mångfaldigt hänseende samverkande, låter sig likväl ej alltid med fullkomlig säkerhet afgöra, huruvida en föreskrift af blandad kyrklig och borgerlig beskaffenhet bör hänföras till den ena eller andra af nämnde tvenne hufvudklasser. Kyrkolags-Kommittåns underd. betänkande framför förslaget till Kyrkolag, s. 12. ) Visserligen innehöllo bestämmelse om antagande af formula concordia i kongl. plakatet om religionsväsendet d. 144 Aug. 1663, som utgafs med anledning af då pågående religionstvister. men