förhöjningar. Ett sådant uppförande bör icke ske
utan tvenne riksdagars beslut, så att det icke må
bero på en enda tillfälligtvis frikostig riksförsämling
att öfver höfvan uppstegra den ordinarie staten.
Serskildt beslut bör derom fattas, ty om blotta be-
viljandet vid tvenne eller flera riksdagar skulle öf-
verflytta ett extraordinarie anslag på ordinarie stat,
skulle riksförsamlingen försättas i nödvändighet att
afslå anslag, hvilka den annars kunde vara benägen
att medgifva.
Förslag acgående rikets belastande med gäld bör
behandlas såsom anslagsfråga. Uti andra med be-
skattningen sammanhängande ämnen, såsom bevill-
ningens fördelning och grunderna derför, frågor om
förändring i kronans ordinarie inkomster, i grun-
derna för krigsmaktens rotering och indelning, eller
för domänernas förvaltning m. m., torde väl den
andra kammaren böra hafva uteslutande initiatif,
men den första vara berättigad att uti dess förslag
föreslå jemkningar och förändringar.
: Det har emot detta förslag blifvit anmärkt, att
nämndens borttagande ingriper i konungamaktens
rätt, att i det förstärkta utskottet hafva en ny in-
stans öppen, för vinnande af sådane anslag, som icke
ibland riksstånden vunnit tillräckligt understöd. Om
detta må anses såsom en slags förminskning af rät-
tigheter, så torde dock denna förminskning vara
fullt ersatt genom den större säkerhet detta förslag
erbjuder för de ordinarie statsanslagen, hvilka för
närvarande, äfven så väl som nya anslag, kunna
blifva underkastade den osäkra utgången af en vo-
tering i det förstärkta utskottet. För öfrigt torde
detta utskott vara den af våra representativa inrätt-
ningar, om hvars olämplighet tankarne inom natio-
nen äro minst delade. Om det äfven vore öfver-
ensstämmande med en sund statskonst, att åt en de-
legation öfverlemna representationens dyrbaraste rät-
tighet, kan det dock aldrig anses förenligt med re-
geringens värdighet eller med en billig omtanka för
folkets bästa, att låta statsbidragen bestämmas icke
af representationens förtroende, utan genom en slags
lottkastning.
Det var för att, så vidt på mig ankom, medverka
till någon förändring i anslagsfrågornas behandling,
vare sig på ofvan föreslagna sätt, eller på något an-
nat bättre, som under vidare öfverläggning, i hän-
delse kommittån funnit för godt, att i en sådan in-
låta sig, möjligen hade kunnat väckas, som jag bir
trädde det jemkningsförslag, hvilket emot slutet af
sistlidne Februari månad hade tillkommit under en-
skilda samtal mellan åtskilliga af kommittens med-
lemmar, hvilka lifligt önskade att åtminstone kunna
häfva det nu framlagde förslagets grundfel, skulle
det än ske med ömsesidig uppoffring af egna åsig-
ter i åtskilliga andra, jemnförelsevis mindre makt-
påliggande punkter.
Då frågan om uppdrag åt konungamakten att ut-
nämna en del af den första kammarens ledamöter
förekom till öfverläggning, hade redan sådane be-
slut blifvit fattade angående de öfriga ledamöternas
tillsättande och beskattningsfrågornas behandling,
som försatte mig i nödvändighet att votera nej, u-
tan att jag derigenom vill anses hafva uttalat min
öfvertygelse, huruvida ett sådant element i den för-
sta kammaren må under andra förhållanden anses
nyttigt eller nödvändigt. Imedlertid kan jag icke
biträda deras mening, som betrakta denna utnäm-
ningsrätt, såsom en slags ersättning för det inflytan-
de konungamakten för det närvarande förmenas ut-
öfva på representationen, genom sin rättighet att
upphöja i adligt stånd och att utnämna biskopar.
Mig veterligen har den förra rättigheten aldrig se-
dan 14719 varit begagnad, för att vinna inflytelse
på representationen, och den lär väl icke heller hä-
danefter kunna användas för sådant ändamål.
Riddarhuset är redan så talrikt, att en förändring
i derstädes rådande åsigter svårligen genom nya ut-
nämningar kan åstadkommas, såvida icke dessa er-
hålla en utsträckning, hvilken skulle stämpla åtgär-
den såsom revolutionär. Rättigheten att utnämna
biskopar är redan betydligen inskränkt genom ve-
derbörandes rätt att uppsätta forslag och jag kan
för öfrigt för min del icke förutsätta, att vid dessa
vigtiga platsers besättande några andra konsidera-
tioner gjort sig gällande, än duglighet och värdig-
het till det ansvarsfulla embetet. I allmänhet be-
farar jag, att ett uppdrag åt konungamakten, att
tillsätta riksdagsmän, för den sjelf skulle medföra
mera oligenhet än båtnad. De sålunda utnämnde
medlemmarne skulle alltid af den stora mängden
betraktas såsom uttryckande regeringens åsigter, hvil-
ken derigenom i allmänna tänkesättet ofta kunde
göras ansvarig, icke endast för sig sjelf, utan äfven
för andra... Konungamaktens egentliga organer i
riksförsamlingen äro utan tvifyel dess ministrar, och
varaktigt stöd kan den endast hemta af sådane re-
presentanter, som äro af folket valde och inför det
ansvarige. En parlamentarisk seger, tillkommen ge-
nom de voteringssedlar, hvilka Konungens män in-
lagt i voteringsurnan, blefve efter min öfvertygelse
till sina följder mera skadelig än gagnelig och, om
den flera gånger förnyades, en källa till missnöje
och obelåtenhet.
De öfriga punkter, uti hvilka jag skiljt mig ifrån
kommitttens pluralitet, stå med de redan angifne i
närmare eller fjermare sammanhang, och torde der-
före icke behöfva närmare angifvas. Stockholm d.
5 Juni 1847. I Olof Wingqvist.
c än (Forts. följer.)
—————ALL——— OR