yrkat nio år och förblifva vid, den öfvertygelse, att
detta innebär trygghet nog. Afven tro vi fortfa-
rande, att 40 års ålder är för högt tilltagen, och
att den man, som vid 35 år icke förvärfvat nog
stadga i opinion och karakter, erhåller den icke på
ytterligare ö år. Den alltför högt bestämda ål-
dern vid inträdet och den långa utöfningen af upp-
draget sammanlagda, kommer ofelbart att hindra
utmärktare personers omväljande, hvilket vi anse
-såsom ganska menligt, så väl för kammaren sjelf,
gom för det allmänna. I sammanhang härmed nöd-
gas vi uttrycka vårt ogillande, så väl af det stora
inflytande, som inom den Första kammaren blifvit
-tillerkänd den större förmögenheten, som äfven der-
öfver, alt nog ringa afseende blifvit fästadt å en flera
gånger förvärfvad riksdagsmannaerfarenhet. I förra
fallet tro vi att bestämmelsen skall ofördelaktigt in-
verka på det förtroende kammaren bör åtnjuta i det
allmänna omdömet, hälst förutsättningen att en större
förmåga- och politisk rättskaffenhet företrädesvis skall
finnas hos de förmögnare, torde vid en närmare
granskning befinnas vara något skef och förhastad.
Erfarenheten intygar ofta nog, dels att de, som an-
tingen genom arf eller andra lyckliga tillfälligheter
uppnått en större höjd af ekonomiskt välstånd, ej
-sällan föriora den moraliska kraft och spänstighet,
som erfordras, för att med framgång motarbeta ma-
terialismens allt mer inträngande herravälde; dels
att denna ställning icke uppmanar till någon särde-
les ansträngning i allmänna värf. Undantag här-
ifrån finnas visserligen, men beklagligen äro dylika
allt för få i vårt land, för att derå kunna grunda
någon förhoppning, att det utmärkta företräde kom-
mittåens förslag inrymmer åt den större förmögen-
heten, kan if följderne rättfärdigas.
Att kamrarne, enligt kommitteens antagna grund-
sats, skola äga lika andel i den svenska folket från
uråldriga tider aldrig bestridda rättigheten att sig
sjelft beskatta, synes oss blifva ett hufvudsakligt —
om icke totalt hinder för förslagets antagande, syn-
nerligast med afseende på den sammansättning man
gifvit åt Första kammaren. Om, såsom oss synes,
rättast varit och vi äfven yrkat, Andra kammaren,
i likhet med förhållandet i flera konstitutionella
änder, ensamt haft beskattningsrätten, eller åtmin-
stone så stor del deraf, att nya anslag icke utan dess
medgifvande kunde beviljas, så hade vi för vår det
haft mindre att erinra mot ett följande beslut,
hvaremot vi nu måste reservera oss, nemligen mot
konungens utnämningsrätt till en tredjedel af första
kammaren. Härigenom har man inrymt regerings-
makten ett indirekt inflytande, ej allenast på be-
skattnivgsrätten, utan ock på styrelsen af rikets pen-
ninge- och kreditförhållanden, utväljande af stats-
revisorer, m. m. det vi icke kunna undgå att med
ogillande anmärka. Härförutan förekommer: att den
till lösning af tvistiga anslagsfrågor anordnade nämn-
den blott synes vara en nödhjelp, för att frambringa
åtminstone något slut derå, och såsom sådan kan
äga sitt värde inom en splittrad ståndsfördelning;
men utgör i verkligheten en onaturlig utväxt på en
mera förnuftigt inrättad representation, och som
utan verkligt behof eller giltig anledning bidrager
till riksdagsgöromålens inveckling och fördröjande,
-samt, hvad ännu mera är, alldeles tillintetgör möj-
ligheten att erhålla ett troget och fullständigt ut-
tryck af representationens allmännare tänkesätt i
enlighet med nationens önskningar. Förslaget att
utse denna nämnd sectionsvis, förbättrar ingalunda
saken, utan tvärtom förvärrar den, emedan den följd
deraf kan uppkomma, att nämnden fattar beslut
tvärtemot antingen bådas eller hvardera kammarens
pluralitet.
Mot bibehållandet af nuvarande 414 paragrafen i
regeringsformen reservera vi oss och anse detta bi-
behållande i högsta grad oriktigt. Denna hand-
lar, enligt vår orubbliga åsigt, om de till riksdag
skallande och kallade stånden, men ingalunda om
några förhållanden, som ligga bredvid representa-
tionsmachineriet. Att nu deraf göra ett skydd för
privilegier och rättigheter, dem folkklasser skulle
äga, utan afseende på någon rätt, den de ega eller
icke ega såsom lagstiftare, bör väl icke vara me-
ningen; men en följd bör dock utmärkas, hvilken
skulle uppstå om paragrafen bibehölles, sedan de
representerande stånden upphört. Paragrafens me-
ning är, att uti intet stånds privilegier, förmåner,
rättigheter och friheter,, någon ändring kan ske,
utan att ståndet sjelft sådant medgifver. Om nu de
lagstiftande stånden upphöra, finnes ingen, som kan
hvarken vägra eller bifalla en ändring i privilegi-
erna; och dessa blifva således af en alldeles egen
natur och icke jemnförliga med någonting annat
förut existerande. Om allt måste nya lagar och
författningar kunna vidtagas; men i Sverige skulle
förhållanden och rättigheter finnas, öfver hvilka in-
gen auktoritet eller statsmakt ägde något välde. Om
än alla adelsmän, alla prester ville medgifva än-
dringar i hvad de anse för sina privilegier, så kunde
det ändock icke ske, emedan de icke äga någon
organ, som kan framföra detta medgifvande. r
meningen åter, att kamrarne skola ärfva ståndens
rätt att besluta om stånds- (eller klass-) privilegierna,
så är ju paragrafen fullkomligt öfverflödig, emedan
dessa frågor då kunna afgöras på alldeles enahanda
sätt som andra — som grundlagsfrågor t. ex., men
afgöras kunde de dock.
Till undvikande af en större och alltid tröttande
vidlyftighet, förbigå vi flera bestämmelser, hvilka
synas oss sakna den fulla rättsenlighet, den konse-
qvens och det inre sammanhang, som bordt utmärka
det nya representationsförslaget. Vår böjelse och pligt
att ingå på alla de eftergifter, som kunnat befordra
den vigtiga sakens framgång, och hvilka icke stått
i bestämd motsats till den antagna hufvudprincipen,
kan möjligen komma att klandras, .hvarföre vi för
dessa fall få hänvisa till kommittåens protokoll, som
upptager besluten i hvarje förekommande ämne och
af hvilket säkrast kan inhämtas i hvad mån vi kun-
nat uppfatta och motsvara det vigtiga uppdrag oss
varit anförtrodt att vid detta tillfälle bevaka sven-
ska allmogens urgamla odalmannarättigheter, samt
hela nationens dermed förenade interessen. Stock-
holm d. 5 Juni 4847.
Hans Jansson. Anders Ericsson. P. Sahlström.
Då Kongl. kommitten vid en votering, som ut-
fallit med 9 röster mot 6, undertryckt det förenings-
förslag, som under den 24 Februari uti kommitteen
föredrogs; måste jag så väl emot detta beslut, som
de flere momenter, det angår, mig härmed reservera.
Jag anser nemligen, att kommittöen varit pligtig
och väl berättigad, att, vid en återblick på resul-
taterna af de omvexlande voteringarne, utan hinder
af dacca ändra att ach annat hecsdnt för att hringa