förhöjningar. Ett sådant uppförande bör icke ske utan tvenne riksdagars beslut, så att det icke må bero på en enda tillfälligtvis frikostig riksförsämling att öfver höfvan uppstegra den ordinarie staten. Serskildt beslut bör derom fattas, ty om blotta beviljandet vid tvenne eller flera riksdagar skulle öfverflytta ett extraordinarie anslag på ordinarie stat, skulle riksförsamlingen försättas i nödvändighet att afslå anslag, hvilka den annars kunde vara benägen att medgifva. Förslag acgående rikets belastande med gäld bör behandlas såsom anslagsfråga. Uti andra med beskattningen sammanhängande ämnen, såsom bevillningens fördelning och grunderna derför, frågor om förändring i kronans ordinarie inkomster, i grunderna för krigsmaktens rotering och indelning, eller för domänernas förvaltning m. m., torde väl den andra kammaren böra hafva uteslutande initiatif, men den första vara berättigad att uti dess förslag föreslå jemkningar och förändringar. : Det har emot detta förslag blifvit anmärkt, att nämndens borttagande ingriper i konungamaktens rätt, att i det förstärkta utskottet hafva en ny instans öppen, för vinnande af sådane anslag, som icke ibland riksstånden vunnit tillräckligt understöd. Om detta må anses såsom en slags förminskning af rättigheter, så torde dock denna förminskning vara fullt ersatt genom den större säkerhet detta förslag erbjuder för de ordinarie statsanslagen, hvilka för närvarande, äfven så väl som nya anslag, kunna blifva underkastade den osäkra utgången af en votering i det förstärkta utskottet. För öfrigt torde detta utskott vara den af våra representativa inrättningar, om hvars olämplighet tankarne inom nationen äro minst delade. Om det äfven vore öfverensstämmande med en sund statskonst, att åt en delegation öfverlemna representationens dyrbaraste rättighet, kan det dock aldrig anses förenligt med regeringens värdighet eller med en billig omtanka för folkets bästa, att låta statsbidragen bestämmas icke af representationens förtroende, utan genom en slags lottkastning. Det var för att, så vidt på mig ankom, medverka till någon förändring i anslagsfrågornas behandling, vare sig på ofvan föreslagna sätt, eller på något annat bättre, som under vidare öfverläggning, i händelse kommittån funnit för godt, att i en sådan inlåta sig, möjligen hade kunnat väckas, som jag bir trädde det jemkningsförslag, hvilket emot slutet af sistlidne Februari månad hade tillkommit under enskilda samtal mellan åtskilliga af kommittens medlemmar, hvilka lifligt önskade att åtminstone kunna häfva det nu framlagde förslagets grundfel, skulle det än ske med ömsesidig uppoffring af egna åsigter i åtskilliga andra, jemnförelsevis mindre maktpåliggande punkter. Då frågan om uppdrag åt konungamakten att utnämna en del af den första kammarens ledamöter förekom till öfverläggning, hade redan sådane beslut blifvit fattade angående de öfriga ledamöternas tillsättande och beskattningsfrågornas behandling, som försatte mig i nödvändighet att votera nej, utan att jag derigenom vill anses hafva uttalat min öfvertygelse, huruvida ett sådant element i den första kammaren må under andra förhållanden anses nyttigt eller nödvändigt. Imedlertid kan jag icke biträda deras mening, som betrakta denna utnämningsrätt, såsom en slags ersättning för det inflytande konungamakten för det närvarande förmenas utöfva på representationen, genom sin rättighet att upphöja i adligt stånd och att utnämna biskopar. Mig veterligen har den förra rättigheten aldrig sedan 14719 varit begagnad, för att vinna inflytelse på representationen, och den lär väl icke heller hädanefter kunna användas för sådant ändamål. Riddarhuset är redan så talrikt, att en förändring i derstädes rådande åsigter svårligen genom nya utnämningar kan åstadkommas, såvida icke dessa erhålla en utsträckning, hvilken skulle stämpla åtgärden såsom revolutionär. Rättigheten att utnämna biskopar är redan betydligen inskränkt genom vederbörandes rätt att uppsätta forslag och jag kan för öfrigt för min del icke förutsätta, att vid dessa vigtiga platsers besättande några andra konsiderationer gjort sig gällande, än duglighet och värdighet till det ansvarsfulla embetet. I allmänhet befarar jag, att ett uppdrag åt konungamakten, att tillsätta riksdagsmän, för den sjelf skulle medföra mera oligenhet än båtnad. De sålunda utnämnde medlemmarne skulle alltid af den stora mängden betraktas såsom uttryckande regeringens åsigter, hvilken derigenom i allmänna tänkesättet ofta kunde göras ansvarig, icke endast för sig sjelf, utan äfven för andra... Konungamaktens egentliga organer i riksförsamlingen äro utan tvifyel dess ministrar, och varaktigt stöd kan den endast hemta af sådane representanter, som äro af folket valde och inför det ansvarige. En parlamentarisk seger, tillkommen genom de voteringssedlar, hvilka Konungens män inlagt i voteringsurnan, blefve efter min öfvertygelse till sina följder mera skadelig än gagnelig och, om den flera gånger förnyades, en källa till missnöje och obelåtenhet. De öfriga punkter, uti hvilka jag skiljt mig ifrån kommitttens pluralitet, stå med de redan angifne i närmare eller fjermare sammanhang, och torde derföre icke behöfva närmare angifvas. Stockholm d. 5 Juni 1847. I Olof Wingqvist. c än (Forts. följer.) —————ALL——— OR