———— ——VQ x?o)G OT Långt ifrån att glädja sig öfver den förmögenhet, han genom sin slägtings testamente erhållit, blef Albert dagligen dystrare till sinnes. Då föreställde Seton honom nödvänd:gheten af att på lagligt sätt försäkra sina barn om att en gång få ärfva, hvad han kunde lemna efter sig. Albert insåg, att hans vän hade rätt, och, ehuru han fruktade ytterligare förföljelser af sin mor och bror, undertecknade han dock, i kyrkoherdens och Setons närvaro såsom vittnen, ett dokument till sina barns förmån, och nedlade det i förmyndarekammaren. Hans nästa åtgärd var att lemna Johanna sina barns dopbevis och deras eget förlofningsbetyg, jemte förmynda. rekammarens depositionsattest. Göm detta väl, Johannal voro hans ord; våra barn framtida lycka beror derpål Han gaf sig ej tillfreds, förr än han sett henne sy i papperen i en stickad sidenstubb. Hans aning hade icke bedragit honom. Dagen efte gick han, såsom vanligt, upp På kontoret. Huru ofta erinrade sig ej Johanna sedermera, met hvilken ovanlig häfwighet han då omfamnat henne, huru in nerligt han kysst och smekt sin lilla Albertina. Johanna bad honom stadna hemma den dagen, emedai hon såg honom så upprörd, och ett ögonblick tvekade har ... Men det kom bud, att hans mor ville tala med ho nom ... Han kysste ännu en gång sin Johanna... de såg hvarannan aldrig mer. Hela dagen väntade hon, men ingen Albert kom.. Vi förbigå det uppträde af jemmer och förtviflan, som vän tade henne. På morgonen hade fabrikör Asplund blifvit underrättar om det af hans bror deponerade dokumentet... Med gul banade han sig vägen till dess åtkomst... Då Albert inträdde i sin mors rum, kom hon emo honom med testementet i sina händer, och utöste de gruf ligaste förebråelser... han uthärdade ej mer... Man tillkallade en doktor, som attesterade, att Albert efter en timmas samtal med sin mor, fallit i en plötsti sinnes het, som inom få minuter öfvergått till fullkom ligt vansinne; att detta allt härledde sig ifrån umgänge