rättens. utöfning inom tvenne särskilda så beskaffade kategorier, som förslaget innehåller; men sedan det med denna inrättning afsedda ändamål — trygghet för de bildade klasserna mot ett allt för öfvervägande inflytande. från den stora hopens eller s. k. massans sida — blifvit vunnet, har jag trott en gradering i röstberäkning efter förmögenhet, inom de särskilda kategorierna, vara lika litet af behof påkallad, som förenlig med vår tids humana åsigter om menniskovärde, eller utgöra en rättvis och lämplig bestämmelse för medborgares offentliga verksamhet; aldraminst efter den sextondubbla skala, som kommitten antagit. Då öfverhufvud allt missförhållande i rättigheter emellan den mer och den mindre bemedlade, så vidt. omständigheterna kunna anses tillåta, bör undvikas, har jag, efter att vara öfverröstad i frågan om valrättens utsträckning inom den lägre kategorien, sett mig, för likstämmighetens skull, föranlåten att bidraga till den inskränkning äfven för de väljande inom den högre kategorien, som icke ursprungligen legat i min afsigt. Beträffande sättet att organisera den Örfre eller Första kammaren, anmäler jag vördsamt min reservation i följande delar: 4) deremot, att kommittten ej föreslagit denna kammares utväljande, successivt i mån af uppstående ledigheter, genom den på grund af allmänt val och förtroende tillkomna Andra kammaren, eller ännu heldre genom ett med denna kammares nummerär lika antal samtidigt utsedde elektorer, som under påstående riksdag kunnat sammanträda å den ort, hvarest denna hölls, till förrättande af nödiga val för en påföljande; hvarvid väl kap invändas, att desse elektorer sannolikt till större del skulle komma att utgöras af samma personer, hvilka erhållit förtroendet att vara riksdagsmän i Andra kammaren, men likväl ingalunda är antagligt, att så alltid skulle blifva förhållandet, då man känner buru ofta den händelsen redan nu förekommer, att de mest utmärkte samhällsmedlemmar rygga tillbaka för riksdagsmannakallet, medan de beredvilligt åtaga sig delaktighet i vården om kommunala angelägenheter af vida större besvärlighet än den, att under ett kort besök i hufvudstaden nedlägga sin röstsedel i en valurna; 2) deremot, att då särskilda valnämnder ansetts nödige, tiden för deras funktion blifvit föreslagen ända till 9 år, i stället för 3 år, som efter mitt omdöme skolat förmildra det menliga inflytandet af möjligen skeende misstag om utsedde valmäns karakter och åsigter; 3) emot förslaget om Konungens rätt att utnämna en del af kammaren. Mig har synts, att den fråga kommitteen haft sig förelagd handlat om det sätt, hvarpå Svenska folket borde organisera sitt konstitutionella inflytande och verka till sina intellektuella och materiella krafters utveckling, i bredd med konungadömets orubbliga befästande och bibehållande vid den starka, men lagbundna makt, som hvarken behöfver eller vinner på inblandning i de nationen tillhörande bestyr; och att kommittåen således i denna del af sitt förslag missförstått på en gång sin egen kallelse och konungadömets sanna interesse. Slutligen finner jag mig föranlåten, att kortligen framställa min skiljaktiga tanka i ytterligare tvenne punkter, som omfatta hvarje utbildad mnationalförsamlings mest vigtiga ändamål och rättigheter: lagars stiftande och förbättring, samt statsutgifters och skatters bestämmande. I förra hänseendet hafva kommitterade ansett ett ovilkorligt bifall af båda kamrarnes särskilda pluralitet alltid nödigt för civil-, krimineloch ecklesiastik-lagförändring, hvilket jag trott utgöra allt för starkt hinder emot tillfredsställandet af en framskridande tids sannolika behof af reformer, samt derföre hafva bordt utbytas mot ett förslag, hvarigenom dylika frågor, vid uppstående olika meningar kamrarne emellan, kunnat afgöras medelst samverkan eller samfäld omröstning af hela representationen. I sednare hänseendet åter, eller rörande statsregleringsoch beskattningsfrågor, har ett förslag kommit att hos kommitteen blifva gällande, som efter all anledning icke tillfredsställer ens flertalet af kommitttens egne herrar ledamöter. Möjligheten, ej desto mindre, af detta förslags adopterande vid det tillfälle, då ämnet först afhandlades, kan förklaras endast genom den ordning, hvaruti härmed gemenskap egande frågor blifvit hos kommittåen afgjorde, och sättet att derom öfverlägga. Protokollet vitsordar huru den åsigt, som jag för min del önskat se gällande, fallit för en knapp majoritet, och upplyser Itillika en reflekterande granskare om orsaken till I kullkastandet af ett sednare försök att återförena och sammanfläta den brustna tågan i kommittens larbete. Jag åberopar vördsamt mitt anförande på detta rum den 24 sistl Februari, såsom motiv för min reservation emot kommitteens förslag, i sitt närvarande skick, om tvistiga statsregleringsfrågors I hänskjutande till en nämnd, sammansatt af ett lika antal ledamöter från båda kamrarne, hvilket förslag är af den beskaffenhet, att det af lätt insedda skäl Jtillintetgör den sista gnistan af mitt hopp om ett önskvärdt resultat af kommitteens arbete. I en folkförsamling, fördelad på två, genom valsätt och val) barhetsqvalifikationer olika kamrar, med utnämningslrätt för Konungen till tredjedelen af den ena, på sätt kommittåen föreslagit, anser jag den kammare, Isom utgår direkte och endast från folket och följlaktligen närmast representerar den skattdragande menigheten, böra ensam få bestämma de statsutgifIter och bördor, som kunna äskas utöfver hvad erfarenheten visat vara tillfyllest för statsmachinens Jorubbade gång och tpprätthållande under vanliga förhållanden, men att deremot båda kamrarnes särIskildta beslut borde erfordras för åstadkommande af indragning eller nedsättning af nu beviljade anslagsIsummor och pålagor, på det landets styrelse måtte vara fullkomligt betryggad emot verkningarne afen möjligen någon gång missledd eller öfverspänd opinions vindkast; — och denna åsigt har varit grunden för min hemställan, att, i stället för en nämnd till afgörande af skiljaktiga meningar i statsreglelringsväg kamrarne emellan, det bordt af kommittåen föreslås att: Frågor om statens inkomster och utgifter måtte behandlas på det sätt, att de inkomstoch utgiftsIsummor som äro uppförde uti 1845 års riksstat (eme;idan denna är ett redan bestående factum, kändt till Isitt innehåll) ansågos ega den beskaffenhet, att ändring I deruti icke medgåfves utan båda kamrarnes samtycke, hvilket äfven skulle erfordras i frågor om åtagen be. I villnings fördelande, om rikets belastande med gäld rloch i allt det, som rörer banken och förvaltninger af riksgäldskontoret: hvaremot i öfrigt Första kam