Den olyckliga Johanna anropade kyrkoherden, som döpt hennes son och förlofvat henne med Albert, om bistånd och försvar; men fåfängt försökte den hederlige mannen allt, som stod i hans makt, för att öfvervinna enkefruns envishet. . Å Om hon någon gång af hans föreställningar kände sig rörd, så var straxt den äldre brodren tillreds att upprifva såret. Fru Åsplund! sade kyrkoherden slutligen, ni nekar er beklagansvärde son er förlåtelse och ert samtycke till en förbindelse, som han vid myndig ålder ingått, och störtar honom dymedelst i vansinne och förtviflan ... Annu är ni i helsans dagar... men frukta! för er står ock dödsbädden tillredd... och då ni nedlägges på den, så torde n ångra er hårdhet, men törhända ej mer äga förmåga at godtgöra den., Mot sin vilja kände hon sig slagen af hans ord; mer fördom och fruktan för Henrik stadgade hennes redar tagna beslut. Ännu en gång syntes solen, innan hon för evigt ned gick i moln, kasta en svag strimma öfver Johannas och Alberts sorgliga öden. De voro återgifna åt hvarann. Penningar förmådde, hvad både böner och religion vor för svaga att åstadkomma... Seton, som nu återkommi till Sverige, ville börja en rättegång, hvilken han till dera fördel hoppades vinna, men hindrades af Johanna, i hvar öron fru Asplunds förbannelser öfver hennes barn änm återljödo. Imedlertid tvang han dem att åtminstone skänk: Albert friheten. Johanna, hvars rykte ändå var förstördt, och som e egde annat i verlden än sin Albert, flyttade till honom. Då han till följe af hennes omsorger snart återställde till helsan, fortfor han, dels af gammal vana, dels af er känsla för det nådebröd, honom bestods, att vara sin bror förste kontorist. Imedlertid förordnades denne, för Albert: sinne;svaghets skull, att vara hans förmyndare. I detta betryckta tillstånd förunnade man dem nu nå gra års lugn, och kanhända skulle Johannas tålamod oct undergifvenhet, i förening med kyrkoherdens och Seton föreställningar, förmått besegra modrens hat och förson: