Den olyckliga Johanna anropade kyrkoherden, som döpt
hennes son och förlofvat henne med Albert, om bistånd
och försvar; men fåfängt försökte den hederlige mannen
allt, som stod i hans makt, för att öfvervinna enkefruns
envishet. . Å
Om hon någon gång af hans föreställningar kände sig
rörd, så var straxt den äldre brodren tillreds att upprifva
såret.
- Fru Åsplund! sade kyrkoherden slutligen, ni nekar
er beklagansvärde son er förlåtelse och ert samtycke till
en förbindelse, som han vid myndig ålder ingått, och stör-
tar honom dymedelst i vansinne och förtviflan ... Annu
är ni i helsans dagar... men frukta! för er står ock döds-
bädden tillredd... och då ni nedlägges på den, så torde n
ångra er hårdhet, men törhända ej mer äga förmåga at
godtgöra den.,
Mot sin vilja kände hon sig slagen af hans ord; mer
fördom och fruktan för Henrik stadgade hennes redar
tagna beslut.
Ännu en gång syntes solen, innan hon för evigt ned
gick i moln, kasta en svag strimma öfver Johannas och
Alberts sorgliga öden. De voro återgifna åt hvarann.
Penningar förmådde, hvad både böner och religion vor
för svaga att åstadkomma... Seton, som nu återkommi
till Sverige, ville börja en rättegång, hvilken han till dera
fördel hoppades vinna, men hindrades af Johanna, i hvar
öron fru Asplunds förbannelser öfver hennes barn änm
återljödo. Imedlertid tvang han dem att åtminstone skänk:
Albert friheten.
Johanna, hvars rykte ändå var förstördt, och som e
egde annat i verlden än sin Albert, flyttade till honom.
Då han till följe af hennes omsorger snart återställde
till helsan, fortfor han, dels af gammal vana, dels af er
känsla för det nådebröd, honom bestods, att vara sin bror
förste kontorist. Imedlertid förordnades denne, för Albert:
sinne;svaghets skull, att vara hans förmyndare.
I detta betryckta tillstånd förunnade man dem nu nå
gra års lugn, och kanhända skulle Johannas tålamod oct
undergifvenhet, i förening med kyrkoherdens och Seton
föreställningar, förmått besegra modrens hat och förson: