yrkat nio år och förblifva vid, den öfvertygelse, att detta innebär trygghet nog. Afven tro vi fortfarande, att 40 års ålder är för högt tilltagen, och att den man, som vid 35 år icke förvärfvat nog stadga i opinion och karakter, erhåller den icke på ytterligare ö år. Den alltför högt bestämda åldern vid inträdet och den långa utöfningen af uppdraget sammanlagda, kommer ofelbart att hindra utmärktare personers omväljande, hvilket vi anse -såsom ganska menligt, så väl för kammaren sjelf, gom för det allmänna. I sammanhang härmed nödgas vi uttrycka vårt ogillande, så väl af det stora inflytande, som inom den Första kammaren blifvit -tillerkänd den större förmögenheten, som äfven deröfver, alt nog ringa afseende blifvit fästadt å en flera gånger förvärfvad riksdagsmannaerfarenhet. I förra fallet tro vi att bestämmelsen skall ofördelaktigt inverka på det förtroende kammaren bör åtnjuta i det allmänna omdömet, hälst förutsättningen att en större förmågaoch politisk rättskaffenhet företrädesvis skall finnas hos de förmögnare, torde vid en närmare granskning befinnas vara något skef och förhastad. Erfarenheten intygar ofta nog, dels att de, som antingen genom arf eller andra lyckliga tillfälligheter uppnått en större höjd af ekonomiskt välstånd, ej -sällan föriora den moraliska kraft och spänstighet, som erfordras, för att med framgång motarbeta materialismens allt mer inträngande herravälde; dels att denna ställning icke uppmanar till någon särdeles ansträngning i allmänna värf. Undantag härifrån finnas visserligen, men beklagligen äro dylika allt för få i vårt land, för att derå kunna grunda någon förhoppning, att det utmärkta företräde kommittåens förslag inrymmer åt den större förmögenheten, kan if följderne rättfärdigas. Att kamrarne, enligt kommitteens antagna grundsats, skola äga lika andel i den svenska folket från uråldriga tider aldrig bestridda rättigheten att sig sjelft beskatta, synes oss blifva ett hufvudsakligt — om icke totalt hinder för förslagets antagande, synnerligast med afseende på den sammansättning man gifvit åt Första kammaren. Om, såsom oss synes, rättast varit och vi äfven yrkat, Andra kammaren, i likhet med förhållandet i flera konstitutionella änder, ensamt haft beskattningsrätten, eller åtminstone så stor del deraf, att nya anslag icke utan dess medgifvande kunde beviljas, så hade vi för vår det haft mindre att erinra mot ett följande beslut, hvaremot vi nu måste reservera oss, nemligen mot konungens utnämningsrätt till en tredjedel af första kammaren. Härigenom har man inrymt regeringsmakten ett indirekt inflytande, ej allenast på beskattnivgsrätten, utan ock på styrelsen af rikets penningeoch kreditförhållanden, utväljande af statsrevisorer, m. m. det vi icke kunna undgå att med ogillande anmärka. Härförutan förekommer: att den till lösning af tvistiga anslagsfrågor anordnade nämnden blott synes vara en nödhjelp, för att frambringa åtminstone något slut derå, och såsom sådan kan äga sitt värde inom en splittrad ståndsfördelning; men utgör i verkligheten en onaturlig utväxt på en mera förnuftigt inrättad representation, och som utan verkligt behof eller giltig anledning bidrager till riksdagsgöromålens inveckling och fördröjande, -samt, hvad ännu mera är, alldeles tillintetgör möjligheten att erhålla ett troget och fullständigt uttryck af representationens allmännare tänkesätt i enlighet med nationens önskningar. Förslaget att utse denna nämnd sectionsvis, förbättrar ingalunda saken, utan tvärtom förvärrar den, emedan den följd deraf kan uppkomma, att nämnden fattar beslut tvärtemot antingen bådas eller hvardera kammarens pluralitet. Mot bibehållandet af nuvarande 414 paragrafen i regeringsformen reservera vi oss och anse detta bibehållande i högsta grad oriktigt. Denna handlar, enligt vår orubbliga åsigt, om de till riksdag skallande och kallade stånden, men ingalunda om några förhållanden, som ligga bredvid representationsmachineriet. Att nu deraf göra ett skydd för privilegier och rättigheter, dem folkklasser skulle äga, utan afseende på någon rätt, den de ega eller icke ega såsom lagstiftare, bör väl icke vara meningen; men en följd bör dock utmärkas, hvilken skulle uppstå om paragrafen bibehölles, sedan de representerande stånden upphört. Paragrafens mening är, att uti intet stånds privilegier, förmåner, rättigheter och friheter,, någon ändring kan ske, utan att ståndet sjelft sådant medgifver. Om nu de lagstiftande stånden upphöra, finnes ingen, som kan hvarken vägra eller bifalla en ändring i privilegierna; och dessa blifva således af en alldeles egen natur och icke jemnförliga med någonting annat förut existerande. Om allt måste nya lagar och författningar kunna vidtagas; men i Sverige skulle förhållanden och rättigheter finnas, öfver hvilka ingen auktoritet eller statsmakt ägde något välde. Om än alla adelsmän, alla prester ville medgifva ändringar i hvad de anse för sina privilegier, så kunde det ändock icke ske, emedan de icke äga någon organ, som kan framföra detta medgifvande. r meningen åter, att kamrarne skola ärfva ståndens rätt att besluta om stånds(eller klass-) privilegierna, så är ju paragrafen fullkomligt öfverflödig, emedan dessa frågor då kunna afgöras på alldeles enahanda sätt som andra — som grundlagsfrågor t. ex., men afgöras kunde de dock. Till undvikande af en större och alltid tröttande vidlyftighet, förbigå vi flera bestämmelser, hvilka synas oss sakna den fulla rättsenlighet, den konseqvens och det inre sammanhang, som bordt utmärka det nya representationsförslaget. Vår böjelse och pligt att ingå på alla de eftergifter, som kunnat befordra den vigtiga sakens framgång, och hvilka icke stått i bestämd motsats till den antagna hufvudprincipen, kan möjligen komma att klandras, .hvarföre vi för dessa fall få hänvisa till kommittåens protokoll, som upptager besluten i hvarje förekommande ämne och af hvilket säkrast kan inhämtas i hvad mån vi kunnat uppfatta och motsvara det vigtiga uppdrag oss varit anförtrodt att vid detta tillfälle bevaka svenska allmogens urgamla odalmannarättigheter, samt hela nationens dermed förenade interessen. Stockholm d. 5 Juni 4847. Hans Jansson. Anders Ericsson. P. Sahlström. Då Kongl. kommitten vid en votering, som utfallit med 9 röster mot 6, undertryckt det föreningsförslag, som under den 24 Februari uti kommitteen föredrogs; måste jag så väl emot detta beslut, som de flere momenter, det angår, mig härmed reservera. Jag anser nemligen, att kommittöen varit pligtig och väl berättigad, att, vid en återblick på resultaterna af de omvexlande voteringarne, utan hinder af dacca ändra att ach annat hecsdnt för att hringa