betjent, dels såsom skarpsynt kännare af den rörelse, hvar:
förkofran borde utgöra ändamålet med heta färden.
Hör du, Jeremias!, yttrade fabrikören vid afskedet
du förstår, att, om du vill lära något, så får du på ut:
ländsk botten ej låta ana, att du vet, huru en väfstol ser
ut. Du måste framför allt gifva akt på bandstolarna och
om möjligt är, huru de flammiga tygerna tillverkas!
Jeremias bugade sig med ett förnöjdt smålecnde, och
satte sig bredvid sin unga herre i vagnen.
Med ett lika förnöjdt småleende satte sig fabrikören till
bords. Frun, deremot, sam i tårar.
Mannen talade om, huru vinsten af Bergs upptäckter
mångfaldigt skulle betäcka resekostnaden.
På min fabrik, tillade han, för att trösta sin fru,
skola nu franska band också kunna väfvasl
Aldrig, snyftade frun, skulle han fått fara, om jag
kunnat föreställa mig saknaden så bitter!
Hvad skall jag göra, för att skingra min mors sorg?
hviskade i sitt bjerta den af alla förbisedde och glömde
Albert.
Det var under denna period hans bekantskap med Se-
ton inträffade. Oaktadt skilnaden i ålder, blefvo de vän-
ner. Ynglingens svärmiska svårmod tillvann honom Sko:-
tens hjerta; dennes allvar och innerlighet eröfrade Alberts
Den flit, skicklighet och stadga, Albert visade, så vil
på kontoret, som i fabriken, kunde icke undgå att väcka
fadrens förtroende och bevågenhet, och äfven modren täck-
tes ibland påmiona sig, att han var hennes son.... En
öm biick, ett vänligt tilltal, en smekning af hans mor,
skulle förmått honom att gå genom elden.
Hatt- och Möss-partierna rasade nu som värst i vårt
arma fädernesland, och i partihetta gåfvo, som hvar man
vet, damerna sina fäder och män ej efter.
Alberts far och mor voro lyckligtvis af samma parti,
så att i deras hus friheten och freden någorlunda trifdes
under samma tak... De voro mössor, både herre och fru.
Men olyckan ville, att den slägting, som uppfostrat Albert,
var hatt. Hvad under då, att äfven hans fosterson blef
det! Af aktning för sina föräldrar motsade han dem lik-
väl aldrig, utan slöt sin oro, sin öfvertygelse, under djup
tystnad, inom sig. Men modren misstänkte honom för att
vara hattarna hemligt tillgifven, och partihatet utsläckte
den i hennes hjerta nyss tända, och för honom så svagt
glimmande, gnistan af moderskärleken. Då hennes älskling
återkom från Frankrike, var det som om någon Albert al-
drig funnits till.
Det olyckliga året 4756 inföll. Just som Ständerna
vOro pa väg alt åtskiljas, upptäcktes en sammangaddning,