och en god del kortare var nu äfven hon, ty trä skorna voro höga och Mrs Peerybingle var liter Hon satte kitteln på elden. Under den hon gjord detta, förlorade -hon sitt goda lynne, eller förlad det för ett ögonblick, ty regnet,. som var otrefligt kallt och i detta halffrusna, snöblandade tillstånd då det tyckes kunna genomtränga alla slags ämnen till och med träskor, — hade tagit fasta på Mr Peerybingles tår och äfven stänkt på hennes ben Då vi högmodas, och det med skäl, öfver våra va dor och kålla 085 serdeles snygga och nätta hvar strumpor angår, finna vi säkert detta, åtminston för ögonblicket, svårt att fördraga. Utomdess var kitteln envis och retsam. Den vill alldeles icke stå riktigt på brandringen, icke vill den heller på minsta sätt höra talas om att vänlig förlikas med de kolstycken, som lades under den 4 stället lutade han sig framåt, med utseende af er -drucken, och dreglade som en riktig idiot till kit tel på spishällen. Han var trätgirig, och hväste och fräste knarrigt mot elden. — Till råga på allt gjorde locket, motstående alla bemödanden af Mrs Peery:bingles fingrar, först en kullerbytta och dykade sedan med en fintlig ståndaktighet — värd en bättre sak — ned till sjelfva botten af kitteln. Och aldrig gjorde vraket af Royal George hälften så mycket motstånd innan det kom upp ur vattnet som denna kittels lock använde emot Mrs PeeryDingle, innan hon var i stånd att få det upp igen Kitteln såg äfven nu trumpen och tjurhufvad ut förande sitt bandtag med en min af trotsighet, och uppresande sin pip, näsvist och gäckande, mot Mrs Peerybingle, likasom sade han: Jag vill inte koka. Ingen skall förmå mig dertillh, — — — — — Det är intet tvifvel om att kittelas sång var en välkomstoch inbjudningssång till någon utomhus, till någon som i detta ögonblick närmade sig det illa undangömda hemmet och den fladdrande brasan. Mrs Peerybingle förstod det fullkomligt der Aon satt begrundande framför spiseln. Det är en mörk natt, sjöng kitteln, och de vissnade löfven ligga vid vägen; uppöfver är allt dimma och mörker, nedunder är allt gyttja och lera; och der finnes endast en ljusning i den dystra mul. na luften, jag vet intet om det är någon en gång, ty det är ingenticg annat, än ett starkt sken a! mörkt flammande rödt, der, hvarest solen och vinden tillsammans sticka molnen i brand, emedan de gjort sig skyldige till ett sådant väder; och det vidsträcktaste, öppna landskap är endast ett långt, dystert, svart streck. Det är rimfrost på milstolpen och tö på vägen, isen är icke vatten — vattnet är icke fritt — och ni kan icke säga att något är hvad det borde vara; men han kommer, kommer, kommer! Och här, om det behagar er, var det som syrsan instämde med ett chirp, chirp, chirp! af sådan styrka i förhållande till hennes storlek, om man jemförde den med kittelns (ty ni kunde knappt se henne), att om hon hade sprängt sig sjelf som ett öfverladdadt gevär, om hon fallit ett offer på stället och sjungit sin lilla kropp i femtio stycken, skulle det förefallit som en naturlig och oundviklig följd, :efter hvilken hon verkligen hade sträfvat. Kitteln var nu vid slutet af sin solo. Den fortsatte visserligen med oförminskad ifver, men syrsan 40g nu första fiolen och behöll den. Gode himmel, hvad hon sjöng! Hennes gälla, skarpa, genomträngande röst genljöd i hela huset, och tycktes dallra likt en stjerna i mörkret utanför. Det var en liten obeskriflig drill och darrning uti den, då den var som högst, hvilket ingaf den tanken, att hon kommit alldeles ur jemnvigt och endast bragtes på fötter igen af sin egen lifliga enthusiasm. De kommo dock ganska väl öfverens, syrsan och kitteln. Ämnet för sången var ännu detsamma, och högre, högre, allt högre sjöngo de i sin täflan. Den lilla vackra lyssnarinnan, ty vacker var hon och ung, ehuru af en något hvad man kallar trindlagd figur (hvilket jag för min del intet har emot), tände ett ljus, kastade en blick åt slåtterkarlen ofvanpå klockan, hvilken höll på att insamla en temlig dagsverksskörd af minuter, och såg ut genom fönstret, der hon, i anseende till mörkret, såg ingenting annat än sitt eget ansigte återspegladt af glaset. Och min tanka är (sådan skulle utan tvifvel äfven er hafva varit), att hon kunde hafva sett långt bort, utan att dock få se någonting hälften så angenämt. — När hon kom tillbaka och satte sig ner på sin förra plats, höllo syrsan och kitteln ännu på i ett verkligt raseri med sin täflan. Deri låg hela retelsen af en kapplöpning. Chirp, chirp, chirp! skrek syrsan en mil före. Hum, hum, hum! svarade kitteln, susande på afstånd som en stor snurra. Chirp, chirp, chirp! sade syrsan, på amdra sidan hörnet. Hum, hum, hum — m! brummade kitteln, hållande stånd på sitt sätt, utan minsta tanke på att gifva efter. Chirp, chirp, chirp! sjöng syrsan starkare än någonsin. Hum, hum-m-m! sade kitteln långsamt och stadigt. Chirp, chirp, chirp! inföll syrsan, ämnande att alldeles göra slut på hbonomp — — — — STÄTTNINGAR OCH FÖRHÅTTANDEN IT