och en god del kortare var nu äfven hon, ty trä
skorna voro höga och Mrs Peerybingle var liter
Hon satte kitteln på elden. Under den hon gjord
detta, förlorade -hon sitt goda lynne, eller förlad
det för ett ögonblick, ty regnet,. som var otrefligt
kallt och i detta halffrusna, snöblandade tillstånd
då det tyckes kunna genomtränga alla slags ämnen
till och med träskor, — hade tagit fasta på Mr
Peerybingles tår och äfven stänkt på hennes ben
Då vi högmodas, och det med skäl, öfver våra va
dor och kålla 085 serdeles snygga och nätta hvar
strumpor angår, finna vi säkert detta, åtminston
för ögonblicket, svårt att fördraga.
Utomdess var kitteln envis och retsam. Den vill
alldeles icke stå riktigt på brandringen, icke vill
den heller på minsta sätt höra talas om att vänlig
förlikas med de kolstycken, som lades under den
4 stället lutade han sig framåt, med utseende af er
-drucken, och dreglade som en riktig idiot till kit
tel på spishällen. Han var trätgirig, och hväste och
fräste knarrigt mot elden. — Till råga på allt gjorde
locket, motstående alla bemödanden af Mrs Peery:-
bingles fingrar, först en kullerbytta och dykade se-
dan med en fintlig ståndaktighet — värd en bättre
sak — ned till sjelfva botten af kitteln. Och al-
drig gjorde vraket af Royal George hälften så
mycket motstånd innan det kom upp ur vattnet
som denna kittels lock använde emot Mrs Peery-
Dingle, innan hon var i stånd att få det upp igen
Kitteln såg äfven nu trumpen och tjurhufvad ut
förande sitt bandtag med en min af trotsighet, och
uppresande sin pip, näsvist och gäckande, mot Mrs
Peerybingle, likasom sade han: Jag vill inte koka.
Ingen skall förmå mig dertillh, — — — — —
Det är intet tvifvel om att kittelas sång var en
välkomst- och inbjudningssång till någon utomhus,
till någon som i detta ögonblick närmade sig det
illa undangömda hemmet och den fladdrande bra-
san. Mrs Peerybingle förstod det fullkomligt der
Aon satt begrundande framför spiseln.
Det är en mörk natt, sjöng kitteln, och de viss-
nade löfven ligga vid vägen; uppöfver är allt dim-
ma och mörker, nedunder är allt gyttja och lera;
och der finnes endast en ljusning i den dystra mul.
na luften, jag vet intet om det är någon en gång,
ty det är ingenticg annat, än ett starkt sken a!
mörkt flammande rödt, der, hvarest solen och vin-
den tillsammans sticka molnen i brand, emedan de
gjort sig skyldige till ett sådant väder; och det vid-
sträcktaste, öppna landskap är endast ett långt, dy-
stert, svart streck. Det är rimfrost på milstolpen
och tö på vägen, isen är icke vatten — vattnet är
icke fritt — och ni kan icke säga att något är
hvad det borde vara; men han kommer, kommer,
kommer!
Och här, om det behagar er, var det som syrsan
instämde med ett chirp, chirp, chirp! af sådan
styrka i förhållande till hennes storlek, om man
jemförde den med kittelns (ty ni kunde knappt se
henne), att om hon hade sprängt sig sjelf som ett
öfverladdadt gevär, om hon fallit ett offer på stället
och sjungit sin lilla kropp i femtio stycken, skulle
det förefallit som en naturlig och oundviklig följd,
:efter hvilken hon verkligen hade sträfvat.
Kitteln var nu vid slutet af sin solo. Den fort-
satte visserligen med oförminskad ifver, men syrsan
40g nu första fiolen och behöll den. Gode himmel,
hvad hon sjöng! Hennes gälla, skarpa, genomträn-
gande röst genljöd i hela huset, och tycktes dallra
likt en stjerna i mörkret utanför. Det var en liten
obeskriflig drill och darrning uti den, då den var
som högst, hvilket ingaf den tanken, att hon kom-
mit alldeles ur jemnvigt och endast bragtes på föt-
ter igen af sin egen lifliga enthusiasm. De kommo
dock ganska väl öfverens, syrsan och kitteln. Äm-
net för sången var ännu detsamma, och högre, högre,
allt högre sjöngo de i sin täflan.
Den lilla vackra lyssnarinnan, ty vacker var hon
och ung, ehuru af en något hvad man kallar trind-
lagd figur (hvilket jag för min del intet har emot),
tände ett ljus, kastade en blick åt slåtterkarlen of-
vanpå klockan, hvilken höll på att insamla en tem-
lig dagsverksskörd af minuter, och såg ut genom
fönstret, der hon, i anseende till mörkret, såg in-
genting annat än sitt eget ansigte återspegladt af
glaset. Och min tanka är (sådan skulle utan tvifvel
äfven er hafva varit), att hon kunde hafva sett långt
bort, utan att dock få se någonting hälften så an-
genämt. — När hon kom tillbaka och satte sig ner
på sin förra plats, höllo syrsan och kitteln ännu på
i ett verkligt raseri med sin täflan. Deri låg hela
retelsen af en kapplöpning. Chirp, chirp, chirp!
skrek syrsan en mil före. Hum, hum, hum! sva-
rade kitteln, susande på afstånd som en stor snurra.
Chirp, chirp, chirp! sade syrsan, på amdra sidan
hörnet. Hum, hum, hum — m! brummade kit-
teln, hållande stånd på sitt sätt, utan minsta tanke
på att gifva efter. Chirp, chirp, chirp! sjöng syr-
san starkare än någonsin. Hum, hum-m-m! sade
kitteln långsamt och stadigt. Chirp, chirp, chirp!
inföll syrsan, ämnande att alldeles göra slut på
hbonomp — — — —
STÄTTNINGAR OCH FÖRHÅTTANDEN IT -