Når jag var färdig att resa härifrån, erhöll jag denna
penning, såsom en slags amulett, af min mor. En zigener-
ska hade spått, att den skulle komma att göra min lycka.
Vår resa till Amerika gick väl och bra, äfvensom återre-
san, ända till dess vi hade inlupit i Engelska kanalen. Men
då uppkom en förskräcklig storm, som hvart ögonblick
hotade att krossa oss mot Frankrikes klivpiga kuster. I
nöden föll mig profetian om min amulett i sinnet. Den
skulle ju bringa mig lycka ... och ingen högre kunde väl
finnas, än att mitt lif räddades för omsorgen om min mor,
maka och son. Då lofvade jag, att, om jag med lifvet
komme ur denna nöd, skulle jag skänka penningen åt den
första fattige, jag mötte. Sedan jag med andakt gjort detta
löfte, intogo mig sällsamma fantasier. Jag tyckte mig se
en familj i det ytterligaste elände; denna penningen rädda-
de den från nöd och undergång ... jag tyckte mig se de-
ras glädje, höra deras tacksägelser, och tänkte: måtte den
nu först blifva vårt nödankare! l
Det blef så; jag var bönhörd. Efter få ögonblick ka-
stade vinden om, och den storm, som hotade oss med un-
dergång, förde oss med otrolig hastighet upp i Nordsjön.
Vår resa var sedan den lyckligaste, man kan tänka sig. Vi
kastade ankar i hamnen, och återseendet af den stad, der
de mina vistades, fyllde mitt bröst med outsäglig förtjus-
ning. Knappt hade jag satt foten i land, innan min blick
föll på en man, krökt under årens tyngd och sysselsatt
med tvättning af, jag kunde ej se hvad..-
Denna syn rörde mig djupt. Jag såg den gamle gub-
ben, som öfverlefvat sin tid, fattig, öfvergifven, ensam i
verlden, utan någon enda varelse, mot hvars bröst han
kunde luta sitt hufvud. Du tvättar sjelf dina paltor —
tänkte jag — har således ingen vänlig band, som, när det
kommer dertil!l, kan torka dödssvetten från din panna. Jag
gaf gubben penningen ...
Det var verkligen att få lyckan för godt prisl afbröt
Louise leende.
Nu hörde man de gamle tala högre i det inre rum-
met; snart återkommo de ut. i ;
Min unge vän,, sade Seton till Gustaf, jag känner nu
allt. Min vänskap för er hustrus far är tillräcklig ursäkt
för, att jag ingriper i ert öde. Skynda att se er olyckliga
svåger. I morgon gör jag på ett par dagar en nödvändig
resa, och ni, jemte er hustru, måste åtfölja mig. Till be-
löning för mamsell Ekermans ömma vänskap, uppdrar jag åt
-henne bestyret om hvad som erfordras till resan och att bjel-
i på prostinnan inlägga tillräcklig matsäck för en tre å fyra