mig åt milt olyckliga öde, det är beklagansvärdt nog.....
Gå! gåln
Hvarföre skall jag ej kunna bevilja er denna enda
bön? Grymma Albertina! det kan ej vara ert allvar att
bannlysa mig ur er åsyn!... Ja, jag erkänner det; jag är
orsaken till alla era iidanden ... men endast min gränslösa
kärlek har tvungit mig att blifva det. Men vet, att det
står i min makt att skingra dessa dystra moln, som sam-
manskockat sig öfver ert hufvud, och de skola försvinna
såsom nattens dimmor vid dagens ankomst. Skänk mig
endast er kärlek ... Ni svarar ej... ångestfull vrider ni
de händer, dem jag ville hölja med juveler .... Albertina,
o, min Albertina, jag kan ej lefva utan er!b
Med ansträngning af sina sista krafter lyckades hon
undfly hans tillämnade omfamning.
Nu var Adelheims tålamod uttröttadt; ban skyndade
efter henne.
Gud! kunna icke en gång fängelsets murar skydda mig
för detta nedriga våld! ropade hon.
Tvärtom! de öfverlemna dig säkrast i mina händer.
här finnes ingen undflykt.... Dina väktare äro köpta, du
är -bjelplöst öfverlemnad i min hand ..... gif derföre de
bonne gråce, hvad som ej står i din makt att neka... Ty
må jag i evighet vara fördömd, om ej nu, för mig åtmin-
stone, sällhetens timma skall slå!
Äfven denna gång böjde hon sig undan, och utom sig
af förtviflan, beröfvad allt hopp om mensklig hjelp, stör-
tade hon sig på knä, under utrop: o
Gud, min Gud! rädda mig ur denna nöd! At dig öf-
verlemnar jag mig!
Hennes långa, gula hår, hvars färg intet puder mera
vanställde, hade nedfallit och flöt omkring henne på golfvet.
Hon var så rörande skön i detta ögonblick, att Adel-
heim, betagen af synen, stod stel och fördjupad i hennes
åskådande.
Den enda tanke, som nu plågade honom, var den: hvar-
före kan hon ej älska mig?
Men snart flydde åter hvarje ädlare rörelse ur hans
hjerta, och han såg i henne endast den sköna qvinnap,
hjelplöst öfverlemnad åt hans välbehag; han böjde sig ned,
gör att upplyfta henne.