mig åt milt olyckliga öde, det är beklagansvärdt nog..... Gå! gåln Hvarföre skall jag ej kunna bevilja er denna enda bön? Grymma Albertina! det kan ej vara ert allvar att bannlysa mig ur er åsyn!... Ja, jag erkänner det; jag är orsaken till alla era iidanden ... men endast min gränslösa kärlek har tvungit mig att blifva det. Men vet, att det står i min makt att skingra dessa dystra moln, som sammanskockat sig öfver ert hufvud, och de skola försvinna såsom nattens dimmor vid dagens ankomst. Skänk mig endast er kärlek ... Ni svarar ej... ångestfull vrider ni de händer, dem jag ville hölja med juveler .... Albertina, o, min Albertina, jag kan ej lefva utan er!b Med ansträngning af sina sista krafter lyckades hon undfly hans tillämnade omfamning. Nu var Adelheims tålamod uttröttadt; ban skyndade efter henne. Gud! kunna icke en gång fängelsets murar skydda mig för detta nedriga våld! ropade hon. Tvärtom! de öfverlemna dig säkrast i mina händer. här finnes ingen undflykt.... Dina väktare äro köpta, du är -bjelplöst öfverlemnad i min hand ..... gif derföre de bonne gråce, hvad som ej står i din makt att neka... Ty må jag i evighet vara fördömd, om ej nu, för mig åtminstone, sällhetens timma skall slå! Äfven denna gång böjde hon sig undan, och utom sig af förtviflan, beröfvad allt hopp om mensklig hjelp, störtade hon sig på knä, under utrop: o Gud, min Gud! rädda mig ur denna nöd! At dig öfverlemnar jag mig! Hennes långa, gula hår, hvars färg intet puder mera vanställde, hade nedfallit och flöt omkring henne på golfvet. Hon var så rörande skön i detta ögonblick, att Adelheim, betagen af synen, stod stel och fördjupad i hennes åskådande. Den enda tanke, som nu plågade honom, var den: hvarföre kan hon ej älska mig? Men snart flydde åter hvarje ädlare rörelse ur hans hjerta, och han såg i henne endast den sköna qvinnap, hjelplöst öfverlemnad åt hans välbehag; han böjde sig ned, gör att upplyfta henne.