Med sin vanliga fryntlighet svarade prostinnan:
Jaz hvad befalles?
Herr kamrer Berg hade imedlertid stigit in.
I vAb, ödmjukaste tjenere, min sötaste fru Wäsström!
det fägnar mig oändligt alt se henne i så högönskelig väl-
måga! Fru prostinna, jag ber tusen gånger om förlåtelse,
i händelse jsg inkommoderar! Mitt namn är Berg.
Nu blef det prostinnans tur att skifia färg: hon såg
framför sig den egentliga anstiftaren till allt det lidande,
som öfvergått hennes hus.
Miit ärende,, fortfor Berg helt lugat, är alt höra ef-
ter, om tvenne fabrikshjon sagt sannt... Ack; se här äro
de!v Han låtsade nu först blifva de båda qvinnorna varse.
Deras uppgift målte väl då vara sann.... jag förmodade,
att de på orätta vägar erhållit sina granna kläder. Nå,
barn, ni äro förmodligen här för att tacka?
Janr, svarade de och nego.
Prostinnans mun, likasom Albertinas, var förseglad; de
iakttogo djup tystnad; men Louise, hvars tunga nu brann
som en eld, steg fram cch sade med sin vanliga djerfva
ton:
Vet ni, min herre, alt, ehuru er afsigt möjligtvis kan
vara god, tror jag ändå, att den mycket sn:rare skulle vin-
nas, om ni födde och klädde ert folk så, att ni sluppe, så-
som en polisbetjent, smyga er efter dem, för att göra er
underkunnig, om de ha stulit, när de ha fått eu hel kjol
på sig.)
Berg blef gröngul af ilska, men svarade än lå med sam-
ma lena röst:
Herre min Gud! hvem skulle önska det hellre än jag!
Men jag vet inte med hvem jag har den äran att tala?
Med Louise Ekerman hos baron Sparre.,
Ack, är det baron Sparres mamsell jag har den äran
alt tala med! Huru högeligen får jag ej gratulera fru
Wäsström till detta aktningsvärda fruntimmers bekantskap !