sjelfva fanjunkarn... Och fred ha vi, Gud ske Iof, se
han, så är det ingen fara...
Ack, ni förstår mig inte! Jag gråter inte af frukta:
för krig... mina tårar frampressas af det förnedrande...
Gud i himmelen! jag är gardeskarl, kamrat med sådana
som för brott blifvit dömda dertill, boröfvad mina papper
och ur stånd att fortsätta min resa...l
Kära barn! ... bli inte stött öfver att jag kallar ho
nom så... jag har intet annat barn... ge sig tillfreds
Vår Herre har visst utkorat mig till hans bjelp... Näst
sommar, kanske efter jul, kan han få permission... ja
skall betala förn ... och då kan han resa, hvart han vill
ser han ... och kanhända att hans slägtingar lösa ut ho
nom. Men hör, en sak måste han lofva mig; han måst
lofva mig att ha förtroende för mig och min gubbe, oc
aldrig låta de här galgfåglarne vid regementet narra si
till något dumt streck, spel, dobbel eller stöld... Ja, js
han runkar på hufvudet, han, och tror väl, att tocket ä
omöjligt ... men, Gud bevaran! När man ifrån morgo
till qväll aldrig ser annat, än sattyg, så kan ingen undr
på, att man blir en sate sjelf. Se så, var glad nu, så int
någon får se honom gråta... det skäll nog gå bral,
Ja, i grafven!... återljöd det i hans bröst.
Gumman löste redligt sitt löfte, och hvem hade lättar
för det, än en person af hennes klass? Det var minsan
icke roligt att komma i en sådan matadorskas onåd, son
en rik krögerskas. Hennes stränga dekreter utfärdade
och åtlyddes såsom order. Hvad mer var: hon skyddad
ynglingen för det djupa moraliska förderf, som väckt hen
nes fruktan ... Gud tröste den, som försökte öfvertal
hennes skyddling att spela eller rumla! På denna simpl
krog skyddades hans seder bättre, än i månget förnäm
hus. Besöktes han deremot af någon beskedlig under
officer eller kamrat, som af ett olyckligt öde blifvit inka
stad i gardeshopen, så uppmuntrade hon Albrecht att bjud: