hunnit ner på gatan, kommer aft göra ett betydligt af-
bräck i fru Möllers öfversitteri. Kungens makt har varit
nästan otillräcklig att hålla hennes kepriser och påfund i
tygel.n
Fru Möller sjelf måtte säkert anat något dylikt, ty knappt
såg hon sig ensam, innan hon framträdde till sin spegel
och beskådade sig i den med en högst tankfull uppsyn.
Janr, utbrast hon omsider, kommer den der till teatern,
så spelar hon bestämdt inom två år mina röler. Hon har
för stor både figur och: röst att dubblera Stading... detär
fåfängt alt jag söker dölja det för mig... hon är vackrare
än jag... så mycket värre, som vi båda äro blonda...
men hennes ögon äro större, briljantare, mera talande...
Om mina anletsdrag äro lifligare och mera par caprice, så
äro hennes mera regelbundna, utan att derföre vara stela ...
Hvilken majestätisk figur, hvilken ädel hållning skall hon
ej innan kort fål... han behöfver blott göra en geste för
att behaga. Och i en stor scen, som t. ex. i Alcestes af-
sked från barnen, då jeg måste anstränga all min konst
för att lyckas, der upplyfter hon endast sina tårfyllda
ögon... och segrar... Hur skall jag bete mig? Till hvem
skall jag vända mig?... Till hertigarna? Jo, de äro de
rätta! springa ju efter alla nya ansigten... de skola bli de
första, som föredraga henne framför mig!
Hon genomtänkte hela raden af sina kavaljer-bekantska-
per, men var ej i stånd att finna en enda, hvars känsla ej
skulle sättas i brand af den uppträdande skönheten.
Hon åtnöjer sig säkert med ett vida lägre eng2gement ...
Kungen skall med nöje se att han kan spara, och jag är
undanskuffad . . . .
Hon kastade sig på soffan. Efter en stund utbrast hon:
Alla medel måste användas att hindra henne från en-
gagement. Men tyst!... Hon går inte in förrän hennes
man kommer tillbaka... Jag skall göra mig till hennes
Protectrice, och... om ej all förhoppning sviker mig...
skall det bli han, som ej tillåter henne att taga detta steg.
TJUGONDE KAPITLET.
Många gånger hafva rikens öden afgjorts med mindre
bryderi, än det prostinnan erfor då Albertina berättade
Henne, att de voro bjudna på spektaklet till Stenborgs te-
ater, der Kronfogdarne skulle gifvas. An föreföll det henne
som en dödssynd att begifva sig dit, än, till följe af hen-
nes förändrade grundsattser, såsom något högst likgiltigt. .
Jan, sade hon omsider, hade jag varit hälften så vill-
rådig då din svärfar, min salig man, friade till mig, så
vore jag flicka än i denna stund !