bestämda tider för riksmötena allmänt önska-
des i landet, men hvilkas bifallande dock un-
derställdes konungens nåd och vishet; men åt
kronan inrymdes befogenheten att under ho-
tande krig göra statsskuld och pilägga utskyl-
der, utan att deröfver höra ständerna. I frå-
gan om utskotten anhöll man att de måtte bil-
das efier 1842 års mönster; slutligen beslöts
att uppskjuta med valen till dem och till de-
putationen, tilldess H. M:ts beslut öfver dessa
hemställningar vore kändt.
Sålunda omskapade återsåg andra kurian sina
beslut. Till något åberopande af landets rät-
tigheter förmärktes icke vidare något spår hos
dem, ej heller till någon bestämdt utsatt
tid. för riksmötena; alltsammans var behand-
ladt som en nådansökning, och de förkastade
utskotien återupptagna, ehuru i annan skepnad.
Kunde och borde väl andra kurian antaga dy-
lika beslut såsom sina?... Allmänna öftver-
tygelsen var att det icke borde ske, och hade
det varit -möjligt att verka genom pressen i
detta hänseende, så skulle denn öfvertygelse
ha blifvit högt uttalad. Men censuren hindra-
de allt sådant, och, enligt en särskild lag af
Tyska Förbundet, fick ieke det ringaste omta-
las eller bedömas, af hvad som istindernas sa-
lar -ordades, ja icke ens någon underrättelse
meddelas derom, wvtan blott hvad det officiella
bladet tillkännvag.f. Prcussiska statstidningen
(Preussische Allgemein2 Zeitung)) har af denna
anledning fört haftiga strider med Augsburger-
tidningen och andra, som cj b: shörigen iaktta-
git ifrågavarande lag, hvilken är al NE r inskrän-
kande för att kunna hållas vid makt. Vid frå-
gan buruvida herrekurisn3 beslut skulle anta-
gas eller sfböjas, var likväl tiden så knapp, att
pressen blott under en ful!komlig tryckfrihet
skulle kunnat verksamt bit träda, och denna fri-
het ligger för oss ännu så temligen i fjerran.
I andra kurian hade då äfven inträdt ea yt-
terlig tröithet; de ficste deputerad: längtade
ifrigt hem och kunde knappast qvarhbållas.
Största delen af ledamöterna bestod af köp-
män, godsezare, bönder, hvilkas närvaro hemma
enträget påkallades af deras affärer; och dess-
utom sig man med Fäpnad, att 2ll möda och
allt arbete skulle vara slösadt alldeles frulkt-
löst, i fa!l man förkastade berrekurians beslut;
ja, att då icke en gårg ansökningen om landt-
dagens sammankallande pa bestämda tider skulle
kunna framtränga till threnen; och det för-
medlande doktrinära partiet fann det vara bättre
alt hafva uträllat något litet, än alldeles intet.
Man antog alltså — visserligen i öfvertygelse
att man icke trodde sig kunna annat — her-
rekurians beslut, och lät dermed landets rät-
tigheter, för hvilka men kämpat så länge, falla,
derigenom ait man, i stället för allt åberopan-
de af skäl, öfverlät sig åt Konungens nåd och
vishet, som man ut!ryckte det.
Endast 32 ledimöter af andra kurian fordra-
de förkastandet af herrekurians beslut, under
förklarande, alt de 2ldrig skulle frivilligt öfs er-
gifva landets rättigheter. Dessa 532 voro åter
till största delen deputerade för rhenska bkon-
deståndet oc3 rhenska städerna, med hrr von
der Heidt, Mevissen och Stedman i spetsen,
jemte de depaterade från staden Breslau och
enstaka deputerade från de öfriga provinserna.
Det enda, som förkastade:, och med en mejc-
vitet af 300 röster emot 4485, var herrekuriens
beslut, att staten skulie tilldelas befogenheien
till låns upptagande i krigstider oeh till ut-
skylders ålöggande, utan att tilikalla ständerna.
Allt det öfriga bifölls.
Vid siden eftergifvenhet hos ständerna före-
ställde mon sig, at kronan skulle, å sin sida,
antaga had begge komrarne med mer än 23
majoritet beslutat utbedja sig. I fast tro bärpa
var det, som andra kammaren hade fattat sitt
sista beslut, och många rykten voro äfven ut-
spridda, antydande hurusom konungen blott
väntade att stinderna skulle nalkas honom bön-
fallande och hemställande allt blott till hans
nåd, men icke fordrande, för ait af egen drift
gå deras önskningar till mötes. Sålunda hette
det i kamrarne, att man borde slå en bro åt
konungen, gnom alt visa honom förtroende,
måste unna konungen den tilifredsställelsen att
kunna otvunget och opåkalladt förläna hvad
man Annara Pra att cam en rättiohet 2fiar-
a
