Tingatorp, som är beläget ; mil från Hultaholm,
så begaf sig Larsson åstad och följde efter Anders-
son, i afsigt, att sedan han inlåtit sig i samtal med
honom och utforskat, hvarest han hade sina pen-
ningar förvarade, medelst våld sätta honom ur stånd
att försvara sig och derefter tillegna sig pennin-
garne. Uti en vid samma byväg varande gammal
lada inlade Larsson sin skjutväska och bössan, för
att icke deraf vid våldets utförande vara hindrad.
Vid pass V, mil från Hultaholm upphann han Lars
Andersson, som var 40 å 50 år gammal, rörde sig
långsamt och i allt sitt beteende var, såsom Larsson
tyckte, en slabber eller sluse,. Låtsande okun-
nighet om hvem - Andersson vore, hälsade Larsson
honom, samt sade sig, på Anderssons fråga, vara
från en annan församling än Ukna och stadd på väg
till Yxnerum, för att inträda i antagen tjenst som
dräng hos en der bosatt bonde. Härefter fortsatte
begge vandrarne tillsammans vägen, hvarvid Lars-
son gick till venster om Andersson, hvilken i ven-
stra handen höll sitt knyte. Larsson fortgick. alit-
jemt uti sitt uppsåt att taga penningarne, men ville
icke företaga något, förrän han gjort sig förvissad
att Andersson verkligen innehade de samma. För-
denskull tillfrågade han Andersson, hvar denne va-
rit. Andersson svarade att han varit i Kolsebro,
men uppgaf icke i hvad ärende och nämnde ej nå-
got om penningarne. Detta förorsakade först någon
villrådighet hos Larsson, om han skulle utföra sitt
ondskefulla uppsåt eller icke. Då vandrarne kommo
nära Tifvelsbo, invid ett utmed vägen liggande åker-
gärde, derifrån sjelfva gården var synlig, satte Lars-
son, som föreställde sig att, om Andersson medförde
penningarne, de skulle vara förvarade i någon ficka
uti hans kläder, hastigt sin fot framför Lars An-
dersson och tilldelade denne bakifrån och med knu-
ten hand ett starkt slag å nackbenet. Andersson
föll härvid framstupa, men vältrade genast om och
blef liggande med ryggen mot marken. Larsson
kastade sig nu öfver Andersson, som endast för-
mådde göra ett svagt motstånd mot Larssons vida
öfverlägsna kroppsstyrka. Under det Larsson härvid
med ena handen fasthöll Lars Anderssons båda hän-
der, undersökte han med den andra fickorna till Lars
Anderssons påhafde rock och byxor. Då härvid in-
tet påträffades, höll rånaren Andersson med venstra
handen, under det han med den högra tog knytet,
hvilket Andersson, då han föll, nedkastat på unge-
får 1V, alns afstånd från stället, der fallet skedde.
Härvid reste sig Lars Andersson upp och fattade
Larsson om venstra armen. Utan svårighet slet sig
likväl denne lös och aflägsnade sig från stället med
knytet, hvilket han väl förmärkt innehålla pennin-
gar, men icke vidare undersökt. Från förr omtalte
ladan hemtade Larsson härefter sin bössa och skjut-
väska, samt framtog här ur knytet och undanstack
under en mosstorfva nära ladan tvänne handlingar,
jemte en revers. Det öfriga instoppade han uti
skjutväskan, samt begaf sig förbi Hultaholm på hem-
vägen. Vid Melby nedsatte han sig i en skogsbacke
och undersökte närmare det rånade knytet, som han
då fann bestå af en med ändarne sammanknuten
servett, samt deruti förvarade en tom smörbytta af
trä, en tom halfqvartersflaska och en plånbok med
inneliggande penningar till betydligt belopp.
Utan att under vägen möta någon eller ingå på
något ställe, anlände Larsson kl. emellan 42 och 4
på natten till Hyllela. Der gick han genast upp
på det af honom, hans hustru och barn gemensamt
begagnade rum, som är beläget en trappa upp i en
byggning, hvars bottenvåning vid nu ifrågakomna
tid beboddes af en oxdräng. Hvarken då eller se-
dermera omtalade Larsson brottet för sin hustru
eller någon annan. Sedan han å ena väggen af
rummet upphängt skjutväskan med de deruti för-
varade, rånade penningar och persedlar, gick han
till hvila. Påföljande morgon steg Larsson i vanlig
tid upp, framtog penningarne oförmärkt ur väskan
samt undangömde dem bakom fodralet till ett i
rummet befintligt väggur. Plånboken åter kastade
Larsson på elden samt nedgräfde servetten, smör-
byttan öch flaskan i en dynggrop. Sedermera be-
gaf sig Larsson på arbete och sysselsatte sig såsom
vanligt hela dagen med stensprängning. Pennin-
garne gömde han härefter bakom ett par sparrar i
taket. Sedermera dels utlånte han penningarne,
dels betalade han dermed åtskilliga sina skulder.
Större delen blef likväl qvarliggande i taket, till-
dess Larsson höstetiden 4843 flyttade från Hyllela
till Westermåla. Efter denna tid voro penningarne
undangömda på åtskilliga ställen. Våren 4844 un-
danstack han, såsom han sjelf sedermera uppgifvit,
sluteligen det återstående beloppet, som nu utgjorde
emellan 8 och 900 rdr rgs, till större delen i sed-
lar på 50 rdr banko, uti en på Melby ägor, på !,c
mils afstånd från Westermåla belägen gammal kol-
botten. Emot denna uppgift förekommer likväl att
penningarna på det anvisade stället förgäfves efter-
sökts. Larsson har ej kunnat förmås uppgifva hvar
de verkligen finnas, i fall de icke äro förskingrade.
Lars Andersson hade icke igenkänt rånaren, men
snart började man för brottet misstänka Larsson,
hvilken, då hans affärer förut varit serdeles dåliga,
plötsligen befanns innehafyva en betydlig tillgång på
penningar, hvilkas åtkomst man icke kunde för-
klara. Larsson instämdes likväl först till vintertin-
get 1844. Här uppgaf åklagaren, att han den 46
December föregående året infunnit sig, för att hålla
undersökning hos Larsson, hvilken dervid enständigt
förnekat all delaktighet uti rånet. Några serdeles
upptäckter gjordes icke heller vid första undersök-:
ningen. Denna förnyades sedermera den 3 Febr.
4843, och ledde till märkligare resultater. Man
fann en mängd skuldsedlar, utgifna den tid rånet
begicks. Inför domstolen hördes Larsson, kunde
der icke förklara tillkomsten af skuldsedlarne, men
nekade dock enständigt till brottet. Under ransak-
ningens fortgång uppstodo mot Larsson åtskilliga
andra anklagelser. Så skulle han en gång från brö-
stet på en hemmansägare hafva stulit en denne till-
hörig hedersmedalj.
Hörd öfver hvar Larsson uppehållit sig den dag
rånet timade, sade han sig varit hemma hela för-
middagen, men på eftermiddagen varit ute på jagt,
derifrån han dock hemkommit i skymningen, hvar-
efter han hela natten blifvit hemma.
I motsats härmed berättade ett vittne, hustrun
UR Ar
I ante Mms. mm a a me (AR NA BM båg me fe AM
Stina Carlsdotter i Hyllela, hvilken bodde i undrat
våningen af samma hus, hvars öfra våning bebod-
des af svaranden (Larsson), att denne tidigt om mor-
gonen den 25 Oktober 4842 lemnat sitt hemvist
och sedermera icke hemkommit, medan vittnet va-
rit uppe, ehuru vittnet icke gått till sängs innan
klockan emellan 414 och 42 på natten. Efter denna
tid hade, efter hvad vittnet tyckt sig förmärka,
svaranden fört ett mera kostsamt lefnadssätt än förut.
För ännu en förbrytelse tilltalades svaranden. Se-
dan han blifvit stämd för medaljstölden, befanns
nemligen en dag ett sto, tillhörigt den på medal-
jen bestulnes son, skjutet ute på betesmarken. Från
stället, der stoet låg, sågos fjät efter en man. ned
till en, stoets ägare tillhörig åker, kallad Nykärr.
Af der stående A rökar hvete voro 32 necker burna
uti ett afloppsdike och nedtrampade i äfjan, resten
var på åkern söndersliten och i mullen nedtrampad,