lörhallancen, representalioren tampiugast fordetas ? tvenne kamrar samt att en stark återhållande kraft bör i den ena nedläggas, her den likvål ej kunröt gilla den åsigt, som yrkar den era kammarens bildande endast af konservativa, den andras uteslutande af progressiva elementer, eller, med andra ord, att den ena kammaren borde representera endast folkets återhållande minoritet, den andra blott dess rörliga majoritet, hvilket komitnD tvertom anser såsom ett vådligt politiskt misstag. Det ligger i sakens natur, att i en väl organiserad stat, styrelsen måste utgöra en återhållande kraft, och af grundlegen utrustas med förmåga att i behofvets stund uppfylla detta sitt kall. Främst gäller detta för den ärftliga monarkien, sjelf hvilande på grundsatsen af häfdvunna rättigheters helgd. Men styrelsen måste äfven vara en representant för den bögsta upplysningen, det är för det lugna framskridandet. Skulle derföre, i en stat med sådan styrelsereform, den första kammaren uteslutande bildas till representant af en återhållande princip, eller, med andra ord, i vissa fall till styrelsens organ, men i andra, eller, då frågan vore att efterkomma den rörllgare mängdens fordringar, till dess motståndare, vore, om ej den största vådan, åtminstone den säkraste följden deraf, att denna kammare förlorade sitt förtroende såsom representant af folket; men att vara ett sannt och upplyst uttryck af folkets tänkesätt, är, enligt komitens öfvertygelse, den första kan, marens, så väl som den andras ändamål och bestämmelse, börende derföre endast den skillnad i deras sammansättning iakttagas, aut den andra kammarens majoritet må kunna anses representera folkers tänkesätt och önskningar, sådane de för ögonblicket hos flertalet uttala sig, under det den första kammarens majoritet bildar ett uttryck af sama tänkesätt, med den förmedling deri, som af en större erfarenhet. vids:räcktare bildning och ell mognare omdöme, kan blifva en följd. Komiten föreställer sig att en första kammare sålunda sammansatt, skall blifva ett stöd lika mycket för konungamakten, som för folkets lagbundna och sansade frihet; — för konungamakten, som hon befriar från nödvändigheten att ofia begagna sitt veto och från faran att derigonom förlora mängdens tillgifvenhet, äfvensom från frestelsen att alltför sällan begagna det och derigenvom förlora de upplystares aktning; — för folkets frihet, emedan bon skall åt samhället bereda en, visserligen stundom långsam, men deremot jemnare och varaktigare utveck ling, än med en på ett rum samlad :epresentation kan vinnas. Genom det anförda, tror sig komitin hafva ådagalagdt, att representationens fördelning i tvenne afdelningar eller kamrar, är den representationsform, hvilken, under det den förekommer våldsamma skakningar, bäst befordrar samhällets lugr utveckling och lemnar skydd åt alla intressen. Afseende torde ock förtjena, att, utom det att tvåkammarsystemet blifvit antaget af åtskilliga makter af första ordningen, denna representationsform äfven är gällande i de mindre Europeiska stater, med hvilka Sverige, i hänseende till politisk vigt, folkmängd och flera andra förhållanden, kan närmast mäta sig såsom t. ex. Baiern, Belgien, Holland, Sachsen, Wirtemberg, Baden m. fl. Och då inga särskildta anledningar finnas att betvifla ändamålsenligheten af tvåkam:narsystemets tillämpning äfven i Sverige, har komiten anselt sig böra föreslå, att jemväl härstädes representanierna må sammanträda i två kamrar, på det sätt bildade, som i det följande skall visas. Om å ena sidan måste erkännas, att till en väl ordnad folkrepresentation hörer, att den bör vara så sammansatt, at den i möjligaste måtto är ett sannt uttryck af pationens upplysta allmänna vilja och önskningar samt förenar alla enski!ta intressen till gemensamt nyttiga ändamål; — ett förhållande, som svårligen synes kunna vinnas, med mindre den politiska friheten utsträckes så långt som möjligt och rättighet att deltaga i valet af nationens ombud tillerkännes en hvar, hvilkens sambhälls-ställning ingifver förtroende till hans intresse för statens bestånd och fortgående förkofran; — så torde dock, å den andra, så mycket mindre häraf följa, att hvarje sålunda politiskt berättigad medborgare bör ega lika infiytande på sammansättningen af representationen, som licke lärer kunna bestridas, att hos flerialet af desse torde saknas de kunskaper, den upplysning, den kännedom om allmänna angelägenheter, med ett ord, det politiska förstånd, som lemnar en moralisk borgen, att representantvalen å dess sida verkligen skulle blifva afspeglingar af den upplysta allmänna folkviljan. Andra Europeiska folk, med en representation, byggd på samfälda valprincipens grund, hafva, till förekommande af de vådor för samhällets säkerhet, hvilka ansetts kunna blifva följder af en representation, sammansatt af personer med egenskaper, icke motsvarande det allmännas rättvisa fordringar, trott sig böra antingen göra inskränkningari rättigheten att välja representanter, såsom i Frankrike, der, genom stadgande af en valcensus, uppgående ända till 200 francs direct skat, största delen af nationen blifvit utesluten från all delaktighet i representantvalen samt hela politiska makten lagd i bänderna på de förmögna, eller inskränka valbarheten till representant, såsom i England, der, — ehuru folkets politiska rättigheter äro ganska långt utsträckta genom medgifven valrätt för alla, som besitta 40 ärlig inkomst, — valbarhet till ledamotskap i Underhuset för landsbygden likväl endast tillkommer dem, som hafva en årlig inkomst af minst 600 St. motsvarande å 42 rdr bko, sv. bko 7,200 rdr och af 300 eller 3,600 rdr bko, då fråga är om att representera en stad, genom hvilken valbarhetens inskränkning tydligen sig uppenbarar enahanda syfte, som gifver sig tillkänna i detta lands alla öfriga sociala institutioner, att nemligen befordra en mäktig aristokraties Öfvervägande inflytelse. Ingendera af dessa utvägar har synts komiten lämplig att vidtaga här i Sverige, der bvarken medelklass eller aristokrati ega öfvervägande politisk makt, utan der tvärtom vidsträcktare politisk frihet af ålder varit och ännu är rådande, än kenske i något annat land inom vår verdsdel. Att här i landet, der både valrä filllamma hvaria anara of Lam man och valbarhet i fvan då mincta