lörhallancen, representalioren tampiugast fordetas ?
tvenne kamrar samt att en stark återhållande kraft
bör i den ena nedläggas, her den likvål ej kunröt
gilla den åsigt, som yrkar den era kammarens bil-
dande endast af konservativa, den andras uteslutande
af progressiva elementer, eller, med andra ord, att
den ena kammaren borde representera endast folkets
återhållande minoritet, den andra blott dess rörliga
majoritet, hvilket komitnD tvertom anser såsom ett
vådligt politiskt misstag. Det ligger i sakens natur,
att i en väl organiserad stat, styrelsen måste utgöra
en återhållande kraft, och af grundlegen utrustas
med förmåga att i behofvets stund uppfylla detta
sitt kall. Främst gäller detta för den ärftliga monar-
kien, sjelf hvilande på grundsatsen af häfdvunna
rättigheters helgd. Men styrelsen måste äfven vara
en representant för den bögsta upplysningen, det är
för det lugna framskridandet. Skulle derföre, i en
stat med sådan styrelsereform, den första kammaren
uteslutande bildas till representant af en återhållande
princip, eller, med andra ord, i vissa fall till styrel-
sens organ, men i andra, eller, då frågan vore att
efterkomma den rörllgare mängdens fordringar, till
dess motståndare, vore, om ej den största vådan,
åtminstone den säkraste följden deraf, att denna
kammare förlorade sitt förtroende såsom representant
af folket; men att vara ett sannt och upplyst ut-
tryck af folkets tänkesätt, är, enligt komitens öfver-
tygelse, den första kan, marens, så väl som den an-
dras ändamål och bestämmelse, börende derföre en-
dast den skillnad i deras sammansättning iakttagas,
aut den andra kammarens majoritet må kunna an-
ses representera folkers tänkesätt och önskningar,
sådane de för ögonblicket hos flertalet uttala sig,
under det den första kammarens majoritet bildar
ett uttryck af sama tänkesätt, med den förmedling
deri, som af en större erfarenhet. vids:räcktare bild-
ning och ell mognare omdöme, kan blifva en följd.
Komiten föreställer sig att en första kammare så-
lunda sammansatt, skall blifva ett stöd lika mycket
för konungamakten, som för folkets lagbundna och
sansade frihet; — för konungamakten, som hon be-
friar från nödvändigheten att ofia begagna sitt veto
och från faran att derigonom förlora mängdens till-
gifvenhet, äfvensom från frestelsen att alltför sällan
begagna det och derigenvom förlora de upplystares
aktning; — för folkets frihet, emedan bon skall åt
samhället bereda en, visserligen stundom lång-
sam, men deremot jemnare och varaktigare utveck
ling, än med en på ett rum samlad :epresentation
kan vinnas.
Genom det anförda, tror sig komitin hafva åda-
galagdt, att representationens fördelning i tvenne af-
delningar eller kamrar, är den representationsform,
hvilken, under det den förekommer våldsamma skak-
ningar, bäst befordrar samhällets lugr utveckling
och lemnar skydd åt alla intressen. Afseende torde
ock förtjena, att, utom det att tvåkammarsystemet
blifvit antaget af åtskilliga makter af första ordnin-
gen, denna representationsform äfven är gällande i
de mindre Europeiska stater, med hvilka Sverige, i
hänseende till politisk vigt, folkmängd och flera an-
dra förhållanden, kan närmast mäta sig såsom t. ex.
Baiern, Belgien, Holland, Sachsen, Wirtemberg, Ba-
den m. fl. Och då inga särskildta anledningar fin-
nas att betvifla ändamålsenligheten af tvåkam:nar-
systemets tillämpning äfven i Sverige, har komiten
anselt sig böra föreslå, att jemväl härstädes
representanierna må sammanträda i två
kamrar, på det sätt bildade, som i det
följande skall visas.
Om å ena sidan måste erkännas, att till en väl
ordnad folkrepresentation hörer, att den bör vara så
sammansatt, at den i möjligaste måtto är ett sannt
uttryck af pationens upplysta allmänna vilja och önsk-
ningar samt förenar alla enski!ta intressen till gemen-
samt nyttiga ändamål; — ett förhållande, som svår-
ligen synes kunna vinnas, med mindre den politiska
friheten utsträckes så långt som möjligt och rättighet
att deltaga i valet af nationens ombud tillerkännes
en hvar, hvilkens sambhälls-ställning ingifver för-
troende till hans intresse för statens bestånd och
fortgående förkofran; — så torde dock, å den an-
dra, så mycket mindre häraf följa, att hvarje sålunda
politiskt berättigad medborgare bör ega lika infiy-
tande på sammansättningen af representationen, som
licke lärer kunna bestridas, att hos flerialet af desse
torde saknas de kunskaper, den upplysning, den kän-
nedom om allmänna angelägenheter, med ett ord, det
politiska förstånd, som lemnar en moralisk borgen,
att representantvalen å dess sida verkligen skulle
blifva afspeglingar af den upplysta allmänna folk-
viljan.
Andra Europeiska folk, med en representation,
byggd på samfälda valprincipens grund, hafva, till
förekommande af de vådor för samhällets säkerhet,
hvilka ansetts kunna blifva följder af en representa-
tion, sammansatt af personer med egenskaper, icke
motsvarande det allmännas rättvisa fordringar, trott
sig böra antingen göra inskränkningari rättigheten att
välja representanter, såsom i Frankrike, der, genom
stadgande af en valcensus, uppgående ända till 200
francs direct skat, största delen af nationen blifvit
utesluten från all delaktighet i representantvalen samt
hela politiska makten lagd i bänderna på de för-
mögna, eller inskränka valbarheten till representant,
såsom i England, der, — ehuru folkets politiska rät-
tigheter äro ganska långt utsträckta genom medgifven
valrätt för alla, som besitta 40 ärlig inkomst, —
valbarhet till ledamotskap i Underhuset för lands-
bygden likväl endast tillkommer dem, som hafva en
årlig inkomst af minst 600 St. motsvarande å 42 rdr
bko, sv. bko 7,200 rdr och af 300 eller 3,600 rdr
bko, då fråga är om att representera en stad, genom
hvilken valbarhetens inskränkning tydligen sig up-
penbarar enahanda syfte, som gifver sig tillkänna i
detta lands alla öfriga sociala institutioner, att nem-
ligen befordra en mäktig aristokraties Öfvervägande
inflytelse.
Ingendera af dessa utvägar har synts komiten lämp-
lig att vidtaga här i Sverige, der bvarken medelklass
eller aristokrati ega öfvervägande politisk makt, utan
der tvärtom vidsträcktare politisk frihet af ålder va-
rit och ännu är rådande, än kenske i något annat
land inom vår verdsdel.
Att här i landet, der både valrä
filllamma hvaria anara of Lam man
och valbarhet
i fvan då mincta