all DrISter Vldldda val HMHUvataduc TCEPICSUOHRLAaLIVIT I
afseende på ej mindre dess sammansättning, än for-
men för dess verksamhet; men ingen, som med
uppmärksamhet följt yttripgarne af detta allmänna
tänkesätt, vare sig inom sjelfva representationen eller
derutom, kan neka, att lika enhälliga, som rösterna
länge befunnits och än i dag äro i detta hänseende,
lika skiljaktiga hafva åsigterna varit och äro ännu
om lämpligaste sättet för undanrödjande af dessa
brister och tillvägabringande af de nödiga förbättrin-
arna.
: Ehuru detta gäller om både grunden för sjelfva
representationen och de former, inom hvilka den rö-
rer sig, kan dock svårligen bestridas, att dessa skilj-
aktigheter i högre grad ega rum i fråga om den
förstnämnde, än de sednare. Orsaken dertill är ock
lätt förklarlig. Formerna nemligen för representa-
tionens verksamhet, ehuru de onekligen nära sam-
manhänga med och i viss mån måste vara beroende
af representationens sammansättning, ligga dock me-
ra på ytan, äro mera i ögonen fallande; grundvalen
åter, på hvilken sjelfva representationsbyggnaden
måste hvila, för att, med all den säkerhet, som med
menskliga förhållanden står tillsammans, kunna trot-
sa både yttre stormar och inre skakningar, är att sö-
ka långt djupare, in i folkets innersta lif, uti dess
sociala utvecklings-tillstånd så i materielt, som in-
tellektuelt hänseende och i den allmänna anda, hvar-
med samhälls-inrättningens alla högre och vigtigare
angelägenheter af detsamma omfattas.
Kastar man blicken tillbaka till synkretsens ytter-
sta gräns eller in i svenska folkets häfder från dess
äldsta tider, och öfverskådar sambällsskickets vexlin-
gar under seklernas lopp, så varsnar man i förstone
allu besuttne och mogande mäns obestridda rätt,
att med konungen deltaga i rådslagen om landets
vigtigare angelägenheter. Denna odalmännens
rätt, aldrig, så vidt kändt är, formligen frånträdd
eller upphäfven, inskränktes emedlertid småningom
efter kristendomens införande och de sig allt mer
och mer invecklande sambhällsförbållandena, i följd
af dels den katholska kyrkans stigande magt, dels
känningarna, äfven i norden, af feodalväsendets ut-
bildning i större delen af det öfriga Europa. Fol-
kets, i egentlig mening, ursprungliga rätt att ome-
delbart taga del i rådslagen, försvann så efter hand
och öfvergick i stället, under och efter striderna e-
mellan särskilda om kronan täflande konungaätter,
till kyrkans och statens mägtige vordne tjenare, eller,
såsom de kallades, de andlige och verldslige Her-
rarne, med hvilka, för att ej alldeles utesluta folk-
elementet, först förenades landskapernas Lagmän
och sedan understundom, då frågor af högsta vigt
voro å bane, ombud från häraderna och köpstä-
derna. På denna, för den äldsta samhällsförfattnin-
gen icke egendomliga, först under 14:de århundra-
det lagda och derefter småningom utbildade grund
för svenska folkrepresentationen, fullbordades under
konungarne af Wasa-huset, representationsbyggnaden
till den bestämda form, densamma tän i dag eger,
med sina fyra, från hvarandra afskiljda stånd. —
Sedan, i följd icke minst af spänningen emellan desse,
riket under loppet af de följande seklerna blifvit mer
än en gång kastadt emellan ytterligheterna af enväl-
de och partivälde samt derunder fördt nära till bran-
ten af undergång, höjdes i början af vårt nuvarande
samhällsskick, till och med inom sjelfva representa-
tionen, de första allvarliga rösterna emot ändamåls-
enligheten af denna sammansättning. Konstitutions-
utskottet vid 4809 års riksdag, i sitt memorial om
national-representationuen, förklarade sig nemligen ej
kunna undgå att erkänna, att uti stånds-fördelnin-
gen låg större delen af anledningarne till det miss-
förstånd, det uppebåll och den oordning i ärender-
nes gång, ändtligen till de ståndstvister, som så ofta
söndrat nationen, skakat samhällsordningens grund-
valar och kullstörtat statsförfattningen.
Oaktadt detta erkännande af behofvet af en repre-
sentationsreform, måste dock samma Konstitutions-
utskott, tvunget af omständigheternas magt, den sto-
ra fara, hvari fosterlandet då sväfvade och omöjlig-
heten att med den skyndsamhet, som behofvet att
ordna det stö;da samhällsskicket fordrade, kunna
vinna nödiga upplysningar, angående alla de faktiska
förhållanden, som borde afses vid en ombildning af
representationen på annan grund, än den gamla, ej
allenast lemna det gynnsamma ögonblicket för en
genomgripande förändring obegagnadt och inskränka
sig till blotta uppgifvandet af de allmänna grunder
derför, som af kommande tider kunde användas och
bearbetas, utan ock åtnöja sig med att framställa
det af konung och folk sedan antagna förslaget till
återställande af den bristfälliga representationsbygg-
naden, med begagnande af de materialier, om ock
mindre goda, som för tillfället funnos, samt att för
öfrigt anvisa medlet till byggnadens möjliga framtide
fullkomnande inifrån på den sig alltmera utbildande
allmänna öfvertygelsens fredliga väg.
Sedan enahanda åsigter rörande representations:
sättets brister äfven blifvit, om ock med mindre be-
stämdhet, uttalade vid nästpåföljande riksmöte., gjor-
de sig deremot i frågan andra gällande vid 1848 års
riksdag, då konstitutions- utskottet förklarade: at!
svenska statsförfattningen endast fordrade nya stöd
för en säkrare varaktighet; att tillfredsställandet a!
de orepresenterades anspråk innebure ej allenast en
rättvisa emot dem och nationen, utan ock ett medel,
att i Rikets Ständer införlifva flere samhällets vär-
den och krafter samt att för detta vigtiga ändamåls
ernående icke behöfdes mer eller annat, än partiella
förändringar i stånds-representationen. eller, om et!
materielt uttryck finge nyttjas, byggnadens förbät-
trade inredning och skick, utan dess nedrifningp.
Till följe af denna utaf rikets då samlade och sednart
ständer jem väl omfattade medelvägsåtgärd, hvarigenom
det af allmänna tänkesätttt allt mer och mer uttalade
missnöjet med ståndsförfattningen för någon tid afled:
des, utvidgades väl tid efter annan de trånga stånds
gränsorna något, genom beviljandet af representa:
tiopsrätt vid 4823 års riksdag åt universiteten och
Vetenskaps-akademien i presteståndet: vid riksdager
4828—1830 åt bergsbruken, äfven utom Fahlu bergs-
lag, i börgareståndet; vid riksdagen 1834—1835 å
frälse-hemmansegare i bondeståndet samt vid sis
hållne riksdag jemväl i samma stånd åt ofrälse säte
riegare; men derigenom ökades blott ännu mera då
as EL KG vas hlifn are ancnn28l nd sata äda I ra