iUickCIitel UCS dbdlllllatscetvtivA VvVUIl UtStdlillllaes, UPpPpr
gifves af några, att den bör representera samhällets
aristokratiska element, under det den andra kam-
maren representerar det demokratiska elementet.
Detta begrepp härledande sig från en ytlig känne-
dom af Englands representation, — ytlig, emedan i
Ergland båda kamrarnes sammansättning är aristo-
kratisk, churu Underhuset är af mera demokratiskt
ursprung, — sammanhänger med den föreställningen,
att, i en monarkisk stat, samhällets väl skulle bero
af jemnvigten mellan konungameakt, aristokrati och
demokrati, hvilket åter hos dessa samhäll!s-elemenvter
förutsätter stridiga intressen, de der endast hos två
i sender kunna förenas, då frågan är alt motarbeta
det tredjes öfvermakt, Komiten har ej kunnat dela
stridiga elementer ett villkor för samhäljets bestånd,
är det klart att ett ögonblicks rubbning af denna
jemnvigt skulle medföra dess undergång och sam-
hället således vara oupphörligen hotadt i sina grund-
valar, med mindre jemvigten vore genom formerna
orubbligen tryggad, i hvilket fall åter befaras kunde,
att den skulle medföra ett fullkomligt stillastående,
och förqväfva det lif, som utgör ett oundgängligt
I villkor för sambällets förkofran, trefnad och utveck-
ling. Hvad skulle blifva följden af en aristokratisk
I kammare, bildad för att motstå demokratien, ver-
Ikande i den andra, om dammen vid något tillfälle
genombröts af strömmen? Sannolikt icke blott nå-
gon ögonblicklig skada, ty hade den stigande vågen
en gång fått öfverhanden, skulle den troligen iche
låta hejda sig i loppet, förr än bela det bräckliga
I bålverket vore undanryckt, och då vore samhället o-
nekligen i fara. Bildandet af tvenne sådana kam-
rar vore att i grundlagen med afsigt förklara stri-
en sådan äsit. Vore jemnvigten mellan trennel
den mellan de aristokratiska och demokratiska ele-j
menterna öppnad och förevigad, då deremot, enligt
komitens Ööfvertygelse, samhällets väl i väsendtlig:
mån beror derpå, att båda endrägtigt sträfva tilll
samma mål, erkänna hvarandras nödvändighet och
I värde, samt aut hvardera, kännande sin bestämmelse,
i enlighet dermed begränsar så väl sin verksamhet,
som sina anspråk. Ehuru komiten anser det kun-
na blifva en välgörande följd af kamrarnes samman-
sättning, alt samhällets aristokratiska element under
vanliga förhållanden erhåller öfvervigt i den första,
liksom det demokratiska i den andra kammaren, har
den likväl, af här anförda skäl, icke trott sig böra:
lägga deras åtskiljande till grund för den kammar-
bildning, som af komitn i underdånighet förestås.
En annan åsigt rörande kamrarnes olika bestäm-
melse har varit, att hvardera af dem skulle repre-
Isentera ett elier vissa särskildta intressen, så attt. ex.
den första borde representera intelligensen, bildnin-
gen i samhället, den andra dess materiella förmö-
genhet; eller att den första skulle vara den fasta för-
mögenhetens, den andra handelns och näringarnes
leller den mera rörliga förmögenhetens representant.
Komiten har icke heller funnit denna åsigt tillfreds-
ställande. En sådan representanternas fördelning
skulle utan tvifvel leda derhän att kamrarne, om ej
af andra skäl, af bristande upplysningar om hvar-
deras och följaktligen hela samhällets sanna fördelar,
råkade i strider, hvilka visserligen icke i detua fall,
såsom då man tänker sig den ena kammaren ställd
till värn emot den andra, måste slutas med enderas
öfvervigt och den andras tillintetgörelse, men hvilka
deremot skulle sätta konungamakten i den obehag-
liga nödvändighet. att oupphörligt uppträda såsom
skiljedomare mellan olika folkklassers stridiga inter-
essen, och väcka split inom representationen, hvars!
enighet emedlertid utgör vilkoret för folkets frihet.
Slutligen har man framställt såsom grund för kam-.
rarnes olika bildande, att den första kammaren
borde representera sambällets återhållande, och den
andra dess rörliga elementer. Denna mening synes
kbafva gjort sig gällande inom 4809 års konstitutions-
utskott, hvilket i sitt betänkande angående national-
representationen säger, att denna borde delas i tvän-
ne delar, föreställande nationens tvänne hufvudsak-
ligaste, men ofta skiljaktiga, ehuru alltid lika vig-
tiga intressen, nemligen det ena, som, egande myc-
,ket att förlora vid en rubbning af sakernas ord-
ning, kan finna sin säkerhet blott i lagarnes kraft
och lugnets bibehållande: det andra åter, som
uppkommande af mängdens fordringar, ofta lifvadt
af ögonblickets intryck, otåligt vid alla lidanden,
benäget till förändringar, men vid en väl afpassad
motvigt, ernadt att tolka de talrikaste sam hälls-
klassers behof, äfven ofta nog skulle framföra all-
männa röstens omdömen och uttrycka dess fordrin
gar,. Skälet för denna åsigt är, att det skulle vara
vådligt, att ställa konungamakten ensam, såsom re-
presentant för statens återbållande princip, och att
rörelsen derföre redan inom representationen borde
finna en metvigt, som hindrade dess alltför bråd-
störtande fart. En i sådantafseende gjord skiljaktig-
het i de tvänne kamrarnes sammansättning, förut-
sätter icke en fortfarande strid dem emellan, emedan
alla samhällsklasser inom sig räkna medlemmar,
hvilka genom sin ställning och en större kännedom
af hvad det allmännas väl kräfver, äro naturligen
mindre böjda för våldsamma och genomgripande för-
ändringar, äfvensom väl endast undantagsvis en för-
ändring så utan allt skäl torde yrkas, att ej de åter-
hållande finna ändamålsenligt och klokt, att, förr
eller sednare, mer eller mindre tillfredsställa de rör:
ligares önskningar och sålunda återställa den enig-
het, som för ett ögonblick kan hafva varit störd.
Härtill måste äfven bidraga, att icke oviljan mot
rubbningar i det bestående, på samma sätt, som en-
skilta klass- eller yrkes-intressen alltid framträder
från samma håll. Ett samhälle har stundom för-
bättringar af nöden, hyilka ej kunna till sin behöf-
lighet eller sitt värde bedömas utan en hög grad af
statsmannabildäing och djup insigt i landets alla
iore och yture förhållanden, egenskaper, som ej all-
tid äro hos mängden af representanter att påräkna.
Rörlighet och lif ligga i all sann upplysnings inner-
sta väsende, hvarföre ock, der denna finnes, hennes
fordringar äfven på samhälls-inrättningarnes utveck-
ling till en större fullkomlighet måste göra sig gäl
lande stundom förr, än deras giltighet klart inses af
det flertal, som eljest någon gång, till följd af sin
egen mindre fasta ställning och sin böjlighet för da-
gens tycken, kan hänföras att yrka förändringar, som