iUickCIitel UCS dbdlllllatscetvtivA VvVUIl UtStdlillllaes, UPpPpr gifves af några, att den bör representera samhällets aristokratiska element, under det den andra kammaren representerar det demokratiska elementet. Detta begrepp härledande sig från en ytlig kännedom af Englands representation, — ytlig, emedan i Ergland båda kamrarnes sammansättning är aristokratisk, churu Underhuset är af mera demokratiskt ursprung, — sammanhänger med den föreställningen, att, i en monarkisk stat, samhällets väl skulle bero af jemnvigten mellan konungameakt, aristokrati och demokrati, hvilket åter hos dessa samhäll!s-elemenvter förutsätter stridiga intressen, de der endast hos två i sender kunna förenas, då frågan är alt motarbeta det tredjes öfvermakt, Komiten har ej kunnat dela stridiga elementer ett villkor för samhäljets bestånd, är det klart att ett ögonblicks rubbning af denna jemnvigt skulle medföra dess undergång och samhället således vara oupphörligen hotadt i sina grundvalar, med mindre jemvigten vore genom formerna orubbligen tryggad, i hvilket fall åter befaras kunde, att den skulle medföra ett fullkomligt stillastående, och förqväfva det lif, som utgör ett oundgängligt I villkor för sambällets förkofran, trefnad och utveckling. Hvad skulle blifva följden af en aristokratisk I kammare, bildad för att motstå demokratien, verIkande i den andra, om dammen vid något tillfälle genombröts af strömmen? Sannolikt icke blott någon ögonblicklig skada, ty hade den stigande vågen en gång fått öfverhanden, skulle den troligen iche låta hejda sig i loppet, förr än bela det bräckliga I bålverket vore undanryckt, och då vore samhället onekligen i fara. Bildandet af tvenne sådana kamrar vore att i grundlagen med afsigt förklara strien sådan äsit. Vore jemnvigten mellan trennel den mellan de aristokratiska och demokratiska ele-j menterna öppnad och förevigad, då deremot, enligt komitens Ööfvertygelse, samhällets väl i väsendtlig: mån beror derpå, att båda endrägtigt sträfva tilll samma mål, erkänna hvarandras nödvändighet och I värde, samt aut hvardera, kännande sin bestämmelse, i enlighet dermed begränsar så väl sin verksamhet, som sina anspråk. Ehuru komiten anser det kunna blifva en välgörande följd af kamrarnes sammansättning, alt samhällets aristokratiska element under vanliga förhållanden erhåller öfvervigt i den första, liksom det demokratiska i den andra kammaren, har den likväl, af här anförda skäl, icke trott sig böra: lägga deras åtskiljande till grund för den kammarbildning, som af komitn i underdånighet förestås. En annan åsigt rörande kamrarnes olika bestämmelse har varit, att hvardera af dem skulle repreIsentera ett elier vissa särskildta intressen, så attt. ex. den första borde representera intelligensen, bildningen i samhället, den andra dess materiella förmögenhet; eller att den första skulle vara den fasta förmögenhetens, den andra handelns och näringarnes leller den mera rörliga förmögenhetens representant. Komiten har icke heller funnit denna åsigt tillfredsställande. En sådan representanternas fördelning skulle utan tvifvel leda derhän att kamrarne, om ej af andra skäl, af bristande upplysningar om hvarderas och följaktligen hela samhällets sanna fördelar, råkade i strider, hvilka visserligen icke i detua fall, såsom då man tänker sig den ena kammaren ställd till värn emot den andra, måste slutas med enderas öfvervigt och den andras tillintetgörelse, men hvilka deremot skulle sätta konungamakten i den obehagliga nödvändighet. att oupphörligt uppträda såsom skiljedomare mellan olika folkklassers stridiga interessen, och väcka split inom representationen, hvars! enighet emedlertid utgör vilkoret för folkets frihet. Slutligen har man framställt såsom grund för kam-. rarnes olika bildande, att den första kammaren borde representera sambällets återhållande, och den andra dess rörliga elementer. Denna mening synes kbafva gjort sig gällande inom 4809 års konstitutionsutskott, hvilket i sitt betänkande angående nationalrepresentationen säger, att denna borde delas i tvänne delar, föreställande nationens tvänne hufvudsakligaste, men ofta skiljaktiga, ehuru alltid lika vigtiga intressen, nemligen det ena, som, egande myc,ket att förlora vid en rubbning af sakernas ordning, kan finna sin säkerhet blott i lagarnes kraft och lugnets bibehållande: det andra åter, som uppkommande af mängdens fordringar, ofta lifvadt af ögonblickets intryck, otåligt vid alla lidanden, benäget till förändringar, men vid en väl afpassad motvigt, ernadt att tolka de talrikaste sam hällsklassers behof, äfven ofta nog skulle framföra allmänna röstens omdömen och uttrycka dess fordrin gar,. Skälet för denna åsigt är, att det skulle vara vådligt, att ställa konungamakten ensam, såsom representant för statens återbållande princip, och att rörelsen derföre redan inom representationen borde finna en metvigt, som hindrade dess alltför brådstörtande fart. En i sådantafseende gjord skiljaktighet i de tvänne kamrarnes sammansättning, förutsätter icke en fortfarande strid dem emellan, emedan alla samhällsklasser inom sig räkna medlemmar, hvilka genom sin ställning och en större kännedom af hvad det allmännas väl kräfver, äro naturligen mindre böjda för våldsamma och genomgripande förändringar, äfvensom väl endast undantagsvis en förändring så utan allt skäl torde yrkas, att ej de återhållande finna ändamålsenligt och klokt, att, förr eller sednare, mer eller mindre tillfredsställa de rör: ligares önskningar och sålunda återställa den enighet, som för ett ögonblick kan hafva varit störd. Härtill måste äfven bidraga, att icke oviljan mot rubbningar i det bestående, på samma sätt, som enskilta klasseller yrkes-intressen alltid framträder från samma håll. Ett samhälle har stundom förbättringar af nöden, hyilka ej kunna till sin behöflighet eller sitt värde bedömas utan en hög grad af statsmannabildäing och djup insigt i landets alla iore och yture förhållanden, egenskaper, som ej alltid äro hos mängden af representanter att påräkna. Rörlighet och lif ligga i all sann upplysnings innersta väsende, hvarföre ock, der denna finnes, hennes fordringar äfven på samhälls-inrättningarnes utveckling till en större fullkomlighet måste göra sig gäl lande stundom förr, än deras giltighet klart inses af det flertal, som eljest någon gång, till följd af sin egen mindre fasta ställning och sin böjlighet för dagens tycken, kan hänföras att yrka förändringar, som