passerar man länsgränsen och befinner sig Göinge härad, bekant i Skåne för sitt raska foll och för allt det trävirke, som derifrån forsla: ned åt slättbygderna. Naturen blir ännu hår: dare, landskapet ödsligare. Det är något, som nästan stämmer en till vemod, att redan häl på långa sträckor endast se vildmarker rundt kring sig och på en fjerdedels timmas res: förgäfves söka efter röken från en skorsten Och detta är dock så till sägandes blott någr: stenkast ifrån den rika Malmöbusslätt, Sverge: mest bebygda och odlade landskap! Det äl genast en försmak af hvad den svenska jorder öfverhufvudtaget och i det stora hela ännu är, hur ursprunglig, ny, primitif, okufvad, och hu mycket i vårt fädernesland plogen och spaden ännu hafva ogjordt för alt blott uppfinna hälfen af hvad odlingsfliten längesedan uträttat vrår af kontinenten, der naturen visserligen icke eljest från början varit stort mera medgörlig och godlynnt än bär. Hvad som i Sverge först och främst fordras för att i ifrågavarande afseende ge sakerna någon fart, är kommunikationer, mera kommunikationer, ännu mera kommunikationer! Detta kan icke nog ofta predikas och upprepas, och det är en sak, som staten sjelf måste förr eller sednare taga sig af. Vårt stora land eger några lumpna miljoner menniskor, men sammanpressade på jemförelsevis små terränger, medan der mellan dessa sednare ligger öfverallt ofantliga sträckor, som antingen rentaf äro etillgöngliga och blifva det, så länge icke det allmänna griper sig an med att öppna vägar och utsigter åt dessa håll, eller i alla fall förblifva obegagneliga, så länge icke staten lemnar ett direkt handtag till att verkligen göra något af dem. Vi ega öknar några få mil från våra bördigaste sädesfält; en enda jernväg skulle på en kort tid förvandla dem till bebygda och med fördel bearbetade nejder. Denna trakt, som jag här genomreste i en något bågig riktning mot Christianstad, är den gamla i historien bekanta Snapphanebygden. Det var här i nejden kring Mellby och Brönnesta, Snapphanarna bland annat företogo sig att uppbringa den stora svenska transporten med bytena från slaget vid Lund, och dränkte hela eskorten i den närbelägna Finjasjön. Endast officeren räddades förmedelst Brönnestaprestens öfvertalningsförmåga och välde öfver sina sockneboar. Denne samme prest var för öfrigt stamfader för de sedermera i den lärda verlden mycket bekanta Bringska och Lagerbringska slägterna. I Brönnesta kyrka finnes ett balsameradt lik af en annan prestman från äldre tider, hvilken, om jag minnes rätt, hette Hartman. Folktraditionen, som icke rätt förstått sig på hemligheten att balsamera lik, har uppfunnit en ganska originell förklaringsgrund, hvarför den gode pastorn sålunda bibehållit sig efter döden med skinn ocb senor. Det säges nemligen, att han i sitt lefverne och på predikstolen skall hafva varit en ytterst sträng man, och den Onde, som mer än en gång försökt att fresta honom och att få makt med honom, hade alltid måst retirera med snöplig utgång på sitt företag; till den grad förstod presten att med eftertryck dundra sitt vade retro! och att slå med näfven i prediksolen! Då hade fan heligt lofvat vid sin heder, att han dock skulle hämnas på presten efter hans död, och till den ändan så föranstaltat att den lärde och stränge magister Hartmannus aldrig skulle ruttna i sin graf. Prestens slägtingar hade låtit både läsa messor och sjunga psalmer öfver bans lik, icke en utan bundra gånger, för att få honom till en salig förruttnelse, men omöjligt! Fan hade nu en gång fått det i sitt hufvud, och han har icke till dags dato gilvit med sig. I Mellby har jag besökt tonsättaren Otto Lindblad. Det skulle kanske kunna klinga litet besynnerligt, i fall man för utlandet, der Lindblads melodier vunnit så mycken popularitet, berättade att ÅAngbåtssångens, komponist lefver som välbeställd klockare i en aflägsen vinkel af Skåne; men sådana äro förhållanderna ivårt kära fädernesland, att en man med Lindblads vackra förmåga till och med måste skatta sig lycklig att omsider hafva erhållit en så anspråkslös position sociale,. För örigt har hvarje sak flera sidor, och det är kanske, när det kommer omkring. icke så alldeles rasande