passerar man länsgränsen och befinner sig
Göinge härad, bekant i Skåne för sitt raska foll
och för allt det trävirke, som derifrån forsla:
ned åt slättbygderna. Naturen blir ännu hår:
dare, landskapet ödsligare. Det är något, som
nästan stämmer en till vemod, att redan häl
på långa sträckor endast se vildmarker rundt
kring sig och på en fjerdedels timmas res:
förgäfves söka efter röken från en skorsten
Och detta är dock så till sägandes blott någr:
stenkast ifrån den rika Malmöbusslätt, Sverge:
mest bebygda och odlade landskap! Det äl
genast en försmak af hvad den svenska jorder
öfverhufvudtaget och i det stora hela ännu är,
hur ursprunglig, ny, primitif, okufvad, och hu
mycket i vårt fädernesland plogen och spaden
ännu hafva ogjordt för alt blott uppfinna hälf-
en af hvad odlingsfliten längesedan uträttat
vrår af kontinenten, der naturen visserligen
icke eljest från början varit stort mera med-
görlig och godlynnt än bär. Hvad som i Sverge
först och främst fordras för att i ifrågavarande
afseende ge sakerna någon fart, är kommuni-
kationer, mera kommunikationer, ännu mera
kommunikationer! Detta kan icke nog ofta
predikas och upprepas, och det är en sak, som
staten sjelf måste förr eller sednare taga sig af.
Vårt stora land eger några lumpna miljoner
menniskor, men sammanpressade på jemförelse-
vis små terränger, medan der mellan dessa
sednare ligger öfverallt ofantliga sträckor, som
antingen rentaf äro etillgöngliga och blifva det,
så länge icke det allmänna griper sig an med
att öppna vägar och utsigter åt dessa håll, eller
i alla fall förblifva obegagneliga, så länge icke
staten lemnar ett direkt handtag till att verk-
ligen göra något af dem. Vi ega öknar några
få mil från våra bördigaste sädesfält; en enda
jernväg skulle på en kort tid förvandla dem
till bebygda och med fördel bearbetade nejder.
Denna trakt, som jag här genomreste i en
något bågig riktning mot Christianstad, är den
gamla i historien bekanta Snapphanebygden. Det
var här i nejden kring Mellby och Brönnesta,
Snapphanarna bland annat företogo sig att upp-
bringa den stora svenska transporten med by-
tena från slaget vid Lund, och dränkte hela eskor-
ten i den närbelägna Finjasjön. Endast officeren
räddades förmedelst Brönnestaprestens öfvertal-
ningsförmåga och välde öfver sina sockneboar.
Denne samme prest var för öfrigt stamfader
för de sedermera i den lärda verlden mycket
bekanta Bringska och Lagerbringska slägterna.
I Brönnesta kyrka finnes ett balsameradt lik
af en annan prestman från äldre tider, hvil-
ken, om jag minnes rätt, hette Hartman. Folk-
traditionen, som icke rätt förstått sig på hem-
ligheten att balsamera lik, har uppfunnit en
ganska originell förklaringsgrund, hvarför den
gode pastorn sålunda bibehållit sig efter döden
med skinn ocb senor. Det säges nemligen, att
han i sitt lefverne och på predikstolen skall
hafva varit en ytterst sträng man, och den
Onde, som mer än en gång försökt att fresta
honom och att få makt med honom, hade all-
tid måst retirera med snöplig utgång på sitt
företag; till den grad förstod presten att med
eftertryck dundra sitt vade retro! och att slå
med näfven i prediksolen! Då hade fan heligt
lofvat vid sin heder, att han dock skulle häm-
nas på presten efter hans död, och till den
ändan så föranstaltat att den lärde och stränge
magister Hartmannus aldrig skulle ruttna i
sin graf. Prestens slägtingar hade låtit både
läsa messor och sjunga psalmer öfver bans lik,
icke en utan bundra gånger, för att få honom
till en salig förruttnelse, men omöjligt! Fan
hade nu en gång fått det i sitt hufvud, och
han har icke till dags dato gilvit med sig.
I Mellby har jag besökt tonsättaren Otto
Lindblad. Det skulle kanske kunna klinga li-
tet besynnerligt, i fall man för utlandet, der
Lindblads melodier vunnit så mycken popula-
ritet, berättade att ÅAngbåtssångens, komponist
lefver som välbeställd klockare i en aflägsen
vinkel af Skåne; men sådana äro förhållanderna
ivårt kära fädernesland, att en man med Lind-
blads vackra förmåga till och med måste skatta
sig lycklig att omsider hafva erhållit en så an-
språkslös position sociale,. För örigt har
hvarje sak flera sidor, och det är kanske, när
det kommer omkring. icke så alldeles rasande