Grefven tvärstadnade.
Men ett gällt klirrande af de sönderslagna rutorna och
ett skri af fasa, så gällt den skrämda qvinnan kunde upp-
gifva, ryckte honom ur sin bestörtning.
Han hastade till det andra fönstret och såg, till sin
verkliga förskräckelse, den gamla hushållerskan Elsa komma
tvärs öfver gården. Hon hade både hört och sett Alber-
tina slog ihop händerna öfver hufvudet, och sprang, så myc-
Iket hon förmådde, in i huset.
Under det Albertina tackade Gud för sin räddning, ut-
bröt grefvens raseri i de förfärligaste svordomar, hvaraf
bon, tack vare hans vana att uppblanda allt hvad han sade
imed fransyska, ej förstod mer än hälften; men det hon
förstod, var tillräckligt att nästan förstena henne af fasa.
Snart hördes Elsas steg utanför dörren och strax der-
efter bennes röst. .
Öppna dörrn, fru Wäsström lilla! Öppna! hur i Guds
namn har hon kommit bit?
Glad boppade Albertina ned ifrån sin farliga ställning
och skyndade att fråndraga rigeln och öppna.
Hushållerskan hade ej ännu hunnit öfverstiga tröskeln,
innan Albertina kastade sig i hennes armar, under utrop:
Rädda mig! ett falskt bud från grefvinnan narrade
mig hit. s
Den gamla öfversåg rummet. Grefvens både uppsyn
och gestalt uttryckte den ursinnigaste förbittring.... Al-
bertinas förskräckelse, som nu, genom den oförtänkt lyck-
liga frälsningen, öfvergått i ett tillstånd af half sanslöshet . . .
allt röjde uppträdets beskaffenhet.
Hon runkade på hufvudet, utan att säga ett ord, fat-
tade Albertina om lifvet och nästan bar henne ur rummet
och ner till sig, der hon skyndade att med ättika, hufvud-
Ispiritus och hvad mera hon kunde ha i sitt skåp, återbringa
Iden lidande till sansning, hvilken först någorlunda återvanns,
Isedan en flod af tårar lättat hennes bröst.
För Albertina var det ej att denna eftermiddag tänka
på något besök hos mamsell Ekerman, utan hon beslöt att
Igå hem,
Då hon beredde sig dertill, sade den goda gumman, som
såg hur matt hon var:
I