Grefven tvärstadnade. Men ett gällt klirrande af de sönderslagna rutorna och ett skri af fasa, så gällt den skrämda qvinnan kunde uppgifva, ryckte honom ur sin bestörtning. Han hastade till det andra fönstret och såg, till sin verkliga förskräckelse, den gamla hushållerskan Elsa komma tvärs öfver gården. Hon hade både hört och sett Albertina slog ihop händerna öfver hufvudet, och sprang, så mycIket hon förmådde, in i huset. Under det Albertina tackade Gud för sin räddning, utbröt grefvens raseri i de förfärligaste svordomar, hvaraf bon, tack vare hans vana att uppblanda allt hvad han sade imed fransyska, ej förstod mer än hälften; men det hon förstod, var tillräckligt att nästan förstena henne af fasa. Snart hördes Elsas steg utanför dörren och strax derefter bennes röst. . Öppna dörrn, fru Wäsström lilla! Öppna! hur i Guds namn har hon kommit bit? Glad boppade Albertina ned ifrån sin farliga ställning och skyndade att fråndraga rigeln och öppna. Hushållerskan hade ej ännu hunnit öfverstiga tröskeln, innan Albertina kastade sig i hennes armar, under utrop: Rädda mig! ett falskt bud från grefvinnan narrade mig hit. s Den gamla öfversåg rummet. Grefvens både uppsyn och gestalt uttryckte den ursinnigaste förbittring.... Albertinas förskräckelse, som nu, genom den oförtänkt lyckliga frälsningen, öfvergått i ett tillstånd af half sanslöshet . . . allt röjde uppträdets beskaffenhet. Hon runkade på hufvudet, utan att säga ett ord, fattade Albertina om lifvet och nästan bar henne ur rummet och ner till sig, der hon skyndade att med ättika, hufvudIspiritus och hvad mera hon kunde ha i sitt skåp, återbringa Iden lidande till sansning, hvilken först någorlunda återvanns, Isedan en flod af tårar lättat hennes bröst. För Albertina var det ej att denna eftermiddag tänka på något besök hos mamsell Ekerman, utan hon beslöt att Igå hem, Då hon beredde sig dertill, sade den goda gumman, som såg hur matt hon var: I