bestämde mig denna gång för dev, hvilken vid
färjestaden nedanför Bosjökloser skär tvärs öfver
Ringsjön. Den raka vägen till Christianstad:
snuddar blott förbi henne.
Ringsjön är utan tvifvel Skånes vackraste:
insjö. Den har ett påfallande tycke af de
så berömde och besjungna Farum- och Fure-
sjöarna på Sälland. Den ligger temligen djupt
nedsänkt mellan raskt sluttande höjder, och
den herrligaste bokskog bekläder öfverallt dess
stränder nästan ända ut i vattnet. Liksom
Farum- och Furesjöarna endast åtskiljas genom
ett litet näs, hvilket säkerligen i sin tid äfven
varit öfversvämmadt, så delar sig Ringsjön i
tvenne ungefär lika stora hälfter genom det helt
obetydliga vadet vid Bosjökloster, der det imed-
lertid icke ännu är värre uppgrundadt, än att
man åtminstone i någorlunda våta somrar, kan
färdas deröfver med färja eller, såsom det i
Skåne kallas med ett danskt ord, pram). Som
pråmkarlarne bo och hafva sin pråm på den
nordliga sidan, hände det, att flera resenärer
med mig samlades på stranden i väntan på att
blifva öfverpraktiserade, och jag kan icke neka
till att jag mer än ett ögonblick önskade mig
bär hafva att tillgå den bekanta Rosenschöldska
tbordönsstämman, hvilken vid ett tillfälle ut-
öfvade så magiskt lifvande verkan på pram-
karlen vid Löddeköping,. Omsider hade då ändt-
ligen de sölande färjemännen stakat sig öfver
för att hemta oss, och kärror, landåer, ryttare:
och vandringsmän embarkerade huller om bul-
ler, icke utan tumult och icke heller utan myc-
ken ängslan hos en och annan passagerare af
det täcka könet. Isynnerhet var der en ung
intagande flicka, som synbarligen föreställde sig
att detta var en verklig sjöresa; ack, en sjöresa
på fem minuter! hvarför varade den icke fem
timmar, fem dagar, fem år, hvad säger jag?
fem, jag menar en evighet!...
Så rädd och blek den lilla
i sötafars präktiga resvagn satt!
jag trodde hon skulle må illa,
det hade varit ett fanders spratt!
Jag närmade mig ödmjukast
den fagra tärnan med purpurmund;
Gud vet hvem som var sjukast,
hon eller jag, i denna stund.
Att trösta och distrahera
jag talade ord af eau de Lucepn,
jag började konversera
om Sands romaner och Eugene Sues.
Men hvad mitt bjerta hyste
hon anade visst, den unga ros,
ty småskälmskt mot mig hon myste,
och hennes fruktan var nu sin kos.
Mot aftonsolen hon spände
sin lilla betofsade parasoll;
en blick hon derunder mig sände,
men tittade straxt åt ett annat håll.
Jag pratade någonting tokigt
om Charon och om de saliges strand,
ett virrvarr konfust och brokigt...
i detsamma stötte färjan mot land.
Från Ringsjön stiger man allt högre och
högre uppför, genom skogbevuxna och till
en del nästan vilda trakter; den ena backen
eller, såsom det här heter, lien, (ett ord som
här äfven allmänt förekommer i sammansätt-
dingar, t. ex. Skärali, Fruali, och åter träffas i
de norska bergsbygderna,) tar vid der den an-
dra slutar, och man tycker sig redan vara för-
flyttad till ett sydligt Småland, så stor är skil-
naden i landskap, byggnadssätt, sjelfva folket,
så fort man kommer öfver Ringjön in på det
till Christianstads län hörande gebitet. Höör
är en temligen stor by, der civilisationen in-
fört Fortunaspel på gästgifvaregården och dess-
utom en ypperlig skjutsentreprenad, hvarigenom
den resande endast behöfver betala banko i
stället för riksgälds emot nöjet att vänta tvenne
dryga timmar på bäst. I grannskapet ligga de
bekanta sandstensbrotten, som förse landet vidt
och bredt med idel nonplusultra-qvarnstenar,
och det är ganska kuriöst att skåda hurusom
man öfverallt begagnat gamla kasserade exem-
plar af dessa qvarnstenar, att på mosaikmaner
sätta in i gråstensväggarne på ladugårdsbygg-
ningar och andra uthus; hela Höörs by hvim-
lar af dylika mosaiker, der de runda sandstens-
ögonen med pupiller af kalk, som blifvit insme-
tad för att fylla centrumbålet, spöklikt glo en
i ansigtet vid det man kuskar förbi. Ett litet
stycke bortom Höör träffar man Anneklefs grå-
svarta basaltkulle, en formation, som väckt myc-
han unnmärskcamhat hac aonlagaorna Dlavaoftar