ingenting egå. Jag fruktade, om den i tysthet finge.
inrita sig, väl icke samhällsomstörtning, — ehuru
möjligen en dag kan komma, och rörelserna inom
Frankrike och England synas antyda, att denna kan
komma förr, än man tror, då kommunismen skall
leda till en omstörtning, mot hvilken all omstört-
ning, den historien hitintills företett, är en barn-
lek —; men desto mer fruktade jag, att kommu-
nismen, med den hätskhet met den bestående ord-
ningen och framförallt mot dem som ega något,
hvaraf den allestädes varit åtföljd, lätt kunde
qväfva och förderfva de goda frön, dem Bildnings-
cirkeln kunde bibringa. Och då dessutom kommu-
mismen allestädes velat bygga på christendomen —
och till bevis härpå läser jag endast behöfva åbe-
ropa S:t Simons Nouveau Christianisme och Cabets
Nouveau Testament —, så gällde det framförallt
att undanrycka honom denna bundsförvandt, som
gör honom desto vådligare. Här gällde det alltså
ka litet att företaga någon sofring af kommunis-
men, som att inlåta mig i dess detaljer; här gällde
ännu mindre att ingå i någon pröfning af de re-
former, som påkallas af den närvarande samhälls-
ställningen. Här gällde endast att skildra kommu-
nismen, sådan han är och historiskt framträdt, fram-
draga de absurditeter, hvarmed han i denna sin
existens är behäftad, visa den låga materialistiska
ståndpunkt, hvarpå han står, antyda de svåra följ-
der, hYvartill han i denna sin beskaffenhet nödvän-
digt måste leda, samt, enär christendomen jemväl
predikar jemnlikhet och gemensamhet, visa dennas
!olika årt mot den jemnlikhet och gemensamhet,
Isom kommunismens lära omfattar, samt huru den
förra allsicke utesluter hvarken. privat egendom. el-
ler olikhet mellan särskilda- individer. Detta om
;talets uppgift och föremål; och hvarvid det fram-
(förallt gällde att behandla mitt ämne med den kort-
het, som stunden erfordrade, och på ett sätt, som
lämpade sig för åhörarnes interesse och fattnings-
förmåga. .
Att inlåta mig i några skarpt begränsade defini-
tioner af begreppen gemensamhet och jemnlikhet
samt på den filosofiska slutledningens väg visa, att
och på hvad sätt den enhet och allmänlighet, som
ligger i dessa begrepp, ej endast tillåter, utan isin
rätta uppfattning tvärtom påkallar skilnader, kunde
derföre här allsicke ifrågakomma. Lika litet har
jag vid andragandet af ett historiskt factum, såsom
den äldre franska revolutionen, kunnat behandla
detta allsidigt. Jag kurde och ville endast påpeka
Ide resultater, till hvilka denna revolution ledde till
följe af det råa och låga sätt, hvarpå man fattade
de ideer, som lågo till grund för densamma. Detta
har jag ock tydligt antydt i mitt tal, då jag yttrar:
Icke derföre att hon predikade frihet och jemnlik-
het, utan derföre att hon saknade en andlig grund-
val, blef franska revolutionen så blodig och grym.,
Att och i hvad mån jag saknar analytisk blick
och historisk rättvisa, gifver alltså, som jag för-
menar, det ifrågavarande talet föga anledning att
Ibedöma.
Men då jag uppträdt mot kommunismen, har jag
derföre icke uppträdt emot, utan tvärtom förordat
associationer; då jag sökte visa, att christendomen
i sin sanning nödvändigt måste föranleda en asso-
ciationsanda. Att ingå i några speciella former el-
ler ändringar i det beståndande, som af denna asso-
ciationsanda måste föranledas, var här icke tid och
ställe. Men vidkommande den oändligt långt drifna
hemmansklyfningen, så synes just denna associations-
Janda sätta den enda naturenliga gräns för hemmans-
klyfningens vådor; hvarföre det ock torde böra anses
för mindre rationelt att hämma denna hemmans-
klyfning på ett sätt, som inskränker den enskildes
fria rätt att om sin egendom förfoga. I utvecklin-
gen till sann frihet ligger också ofelbart det bästa
korrektiv för misstag och förvillelser. Hvad upp-
hörandet af den enskilda afsrätten angår, så tror
jag äfven, i likhet med insändaren, att en tid skall
komma, då denna skall upphöra. För hvar och en,
som arbetar för mensklighetens allmänna intressen,
Iskall det ock medföra en icke liten lättnad att icke
behöfva belasta sig med någon omsorg för barn och
maka i en tid, då man sjelf icke mera är till. Men
att den allmänanda, som upphörandet af denna
arfsrätt förutsätter, ännu icke är till, lärer Ing. äf-
ven medgifva.
Beträffande slutligen det materiella väsendets
sammanhang med det andliga, så medgifver sä-
,Kerligen Ins., att det är en stor skilnad, antingen
man gör det materiella eller andliga till den egent-
liga principen och målet för sitt sträfvande, eller
för de institutioner, dem man upprättar. Gör man,
i likhet med Cabet, detta till en institutions hela
ändamål, att sambhällsmedlemmarne må med mått-
ligt arbete föda och kläda sig väl, så har man här-
igenom ej endast inlagt uti densamma ett frö till
dess egen upplösning, enär just härigenom de lidel-
ser och begär alstras, som utgöra det upplösande
elementet i hvarje samhälle, utan härigenom har
man tillika dels hämmat den sanna intellektuella
odlingen, dels, så vidt någon odling härmed kan
stå tillsammans, gifvit den en låg och falsk rigt-
ning och nedsatt den till ett blott medel för de
materiella interessenas tillfredsställande. Deremot
torde å andra sidan medgifvas, att en sann andlig
odling är grundvilkoret för ett folks välstånd äfven
i materielt hänseende, samt att, om bland de sär-
skilda samhällsklasserna den ena klassen kan göra
sig till herrskande öfver de andra, hon endast kan
— ——————— rmsnumn—
stR