ingenting egå. Jag fruktade, om den i tysthet finge. inrita sig, väl icke samhällsomstörtning, — ehuru möjligen en dag kan komma, och rörelserna inom Frankrike och England synas antyda, att denna kan komma förr, än man tror, då kommunismen skall leda till en omstörtning, mot hvilken all omstörtning, den historien hitintills företett, är en barnlek —; men desto mer fruktade jag, att kommunismen, med den hätskhet met den bestående ordningen och framförallt mot dem som ega något, hvaraf den allestädes varit åtföljd, lätt kunde qväfva och förderfva de goda frön, dem Bildningscirkeln kunde bibringa. Och då dessutom kommumismen allestädes velat bygga på christendomen — och till bevis härpå läser jag endast behöfva åberopa S:t Simons Nouveau Christianisme och Cabets Nouveau Testament —, så gällde det framförallt att undanrycka honom denna bundsförvandt, som gör honom desto vådligare. Här gällde det alltså ka litet att företaga någon sofring af kommunismen, som att inlåta mig i dess detaljer; här gällde ännu mindre att ingå i någon pröfning af de reformer, som påkallas af den närvarande samhällsställningen. Här gällde endast att skildra kommunismen, sådan han är och historiskt framträdt, framdraga de absurditeter, hvarmed han i denna sin existens är behäftad, visa den låga materialistiska ståndpunkt, hvarpå han står, antyda de svåra följder, hYvartill han i denna sin beskaffenhet nödvändigt måste leda, samt, enär christendomen jemväl predikar jemnlikhet och gemensamhet, visa dennas !olika årt mot den jemnlikhet och gemensamhet, Isom kommunismens lära omfattar, samt huru den förra allsicke utesluter hvarken. privat egendom. eller olikhet mellan särskildaindivider. Detta om ;talets uppgift och föremål; och hvarvid det fram(förallt gällde att behandla mitt ämne med den korthet, som stunden erfordrade, och på ett sätt, som lämpade sig för åhörarnes interesse och fattningsförmåga. . Att inlåta mig i några skarpt begränsade definitioner af begreppen gemensamhet och jemnlikhet samt på den filosofiska slutledningens väg visa, att och på hvad sätt den enhet och allmänlighet, som ligger i dessa begrepp, ej endast tillåter, utan isin rätta uppfattning tvärtom påkallar skilnader, kunde derföre här allsicke ifrågakomma. Lika litet har jag vid andragandet af ett historiskt factum, såsom den äldre franska revolutionen, kunnat behandla detta allsidigt. Jag kurde och ville endast påpeka Ide resultater, till hvilka denna revolution ledde till följe af det råa och låga sätt, hvarpå man fattade de ideer, som lågo till grund för densamma. Detta har jag ock tydligt antydt i mitt tal, då jag yttrar: Icke derföre att hon predikade frihet och jemnlikhet, utan derföre att hon saknade en andlig grundval, blef franska revolutionen så blodig och grym., Att och i hvad mån jag saknar analytisk blick och historisk rättvisa, gifver alltså, som jag förmenar, det ifrågavarande talet föga anledning att Ibedöma. Men då jag uppträdt mot kommunismen, har jag derföre icke uppträdt emot, utan tvärtom förordat associationer; då jag sökte visa, att christendomen i sin sanning nödvändigt måste föranleda en associationsanda. Att ingå i några speciella former eller ändringar i det beståndande, som af denna associationsanda måste föranledas, var här icke tid och ställe. Men vidkommande den oändligt långt drifna hemmansklyfningen, så synes just denna associationsJanda sätta den enda naturenliga gräns för hemmansklyfningens vådor; hvarföre det ock torde böra anses för mindre rationelt att hämma denna hemmansklyfning på ett sätt, som inskränker den enskildes fria rätt att om sin egendom förfoga. I utvecklingen till sann frihet ligger också ofelbart det bästa korrektiv för misstag och förvillelser. Hvad upphörandet af den enskilda afsrätten angår, så tror jag äfven, i likhet med insändaren, att en tid skall komma, då denna skall upphöra. För hvar och en, som arbetar för mensklighetens allmänna intressen, Iskall det ock medföra en icke liten lättnad att icke behöfva belasta sig med någon omsorg för barn och maka i en tid, då man sjelf icke mera är till. Men att den allmänanda, som upphörandet af denna arfsrätt förutsätter, ännu icke är till, lärer Ing. äfven medgifva. Beträffande slutligen det materiella väsendets sammanhang med det andliga, så medgifver sä,Kerligen Ins., att det är en stor skilnad, antingen man gör det materiella eller andliga till den egentliga principen och målet för sitt sträfvande, eller för de institutioner, dem man upprättar. Gör man, i likhet med Cabet, detta till en institutions hela ändamål, att sambhällsmedlemmarne må med måttligt arbete föda och kläda sig väl, så har man härigenom ej endast inlagt uti densamma ett frö till dess egen upplösning, enär just härigenom de lidelser och begär alstras, som utgöra det upplösande elementet i hvarje samhälle, utan härigenom har man tillika dels hämmat den sanna intellektuella odlingen, dels, så vidt någon odling härmed kan stå tillsammans, gifvit den en låg och falsk rigtning och nedsatt den till ett blott medel för de materiella interessenas tillfredsställande. Deremot torde å andra sidan medgifvas, att en sann andlig odling är grundvilkoret för ett folks välstånd äfven i materielt hänseende, samt att, om bland de särskilda samhällsklasserna den ena klassen kan göra sig till herrskande öfver de andra, hon endast kan — ——————— rmsnumn— stR