ej blef grefvinna! När jag ser min snälla, beskedliga Al bertina komma hem om middagarna, ser, hur glädien 13 ser i lilla Alberts ögon, ser, med hvilken fröjd hon lägge honom till sitt bröst... o, då ihågkommer jag min ege flydda ungdomstid! Nej, jag säger det ännu en gång: ja ville ej hafva varit grefvinna! Det är omöjligt för en så dan att riktigt hålla af sitt barn! Förlåt mig, det är just det grefvinnan Adelheim Ii göra. Ilon älskar ju sin son ända till narraktighet! Hur är det möjligt? Albertina säger, att hon ej de ringaste bryr sig om barnet... och gossen ska!l vara vac ker som en engel... Hvart ord ökade Louises förundran. Hon yitrade lik väl intet vidare härom, utan berättade i stället, huru lyck ligt gummans sak aflupit och alt baron Sparre åt henn räddat tusen daler. Prostinnan fattade välgörarinnans band och utgöt sig de varmaste tacksägelser, och, sedan Louise bortgått, upp sände den fromma gumman de mest brinnande förböne för räddningen af den unga, på fördömelsens brant sväf vande flickans själ. ÅTTONDE KAPITLET. Ju mer Louise tänkte på, hvad hon sett och hört, de sto mer fann hon sin misstanka grundad. Hon måste räddas!, sade hon för sig sjelf. Hon kun de lätt, i sin okunnighet och oskuld, blifva ett offer åt e den sedeslösaste menniska i verlden. 1 en på ögonblicket skrifven och afsänd biljett bad hor Albertina nödvändigt komma till sig morgonen derpå. Albertina infann sig på utsatt tid. God morgon, lilla goda fru Wäsström! ropade Louis emot henne; hvad frun var snäll, som kom! Jag ha aldrig varit så i behof af fruns bjalp, som nu. Baron syster har haft den olyckan att rifva sönder ett par en gageanter, dem hon fått till skönks i Paris af en vän.. jag har åtagit mig att skaffa dem lagade, och nämt frun Frun kan aldrig föreställa sig, så glad grefvinnan då blef fär äro del Albertina, förtjust öfver alt kunna göra en återtjens åt den, som bevisat henne så många, fann att det väl val svårt, men ej ogörligt, och grep genast verket an. Louise satte sig bredvid henne och började tala on hvarjehanda, till dess hon slutligen vände talet på Adelbeims