ej blef grefvinna! När jag ser min snälla, beskedliga Al
bertina komma hem om middagarna, ser, hur glädien 13
ser i lilla Alberts ögon, ser, med hvilken fröjd hon lägge
honom till sitt bröst... o, då ihågkommer jag min ege
flydda ungdomstid! Nej, jag säger det ännu en gång: ja
ville ej hafva varit grefvinna! Det är omöjligt för en så
dan att riktigt hålla af sitt barn!
Förlåt mig, det är just det grefvinnan Adelheim Ii
göra. Ilon älskar ju sin son ända till narraktighet!
Hur är det möjligt? Albertina säger, att hon ej de
ringaste bryr sig om barnet... och gossen ska!l vara vac
ker som en engel...
Hvart ord ökade Louises förundran. Hon yitrade lik
väl intet vidare härom, utan berättade i stället, huru lyck
ligt gummans sak aflupit och alt baron Sparre åt henn
räddat tusen daler.
Prostinnan fattade välgörarinnans band och utgöt sig
de varmaste tacksägelser, och, sedan Louise bortgått, upp
sände den fromma gumman de mest brinnande förböne
för räddningen af den unga, på fördömelsens brant sväf
vande flickans själ.
ÅTTONDE KAPITLET.
Ju mer Louise tänkte på, hvad hon sett och hört, de
sto mer fann hon sin misstanka grundad.
Hon måste räddas!, sade hon för sig sjelf. Hon kun
de lätt, i sin okunnighet och oskuld, blifva ett offer åt e
den sedeslösaste menniska i verlden.
1 en på ögonblicket skrifven och afsänd biljett bad hor
Albertina nödvändigt komma till sig morgonen derpå.
Albertina infann sig på utsatt tid.
God morgon, lilla goda fru Wäsström! ropade Louis
emot henne; hvad frun var snäll, som kom! Jag ha
aldrig varit så i behof af fruns bjalp, som nu. Baron
syster har haft den olyckan att rifva sönder ett par en
gageanter, dem hon fått till skönks i Paris af en vän..
jag har åtagit mig att skaffa dem lagade, och nämt frun
Frun kan aldrig föreställa sig, så glad grefvinnan då blef
fär äro del
Albertina, förtjust öfver alt kunna göra en återtjens
åt den, som bevisat henne så många, fann att det väl val
svårt, men ej ogörligt, och grep genast verket an.
Louise satte sig bredvid henne och började tala on
hvarjehanda, till dess hon slutligen vände talet på Adelbeims