— EA E—— SN
SK
Louise betraktade henne under ett sarkastiskt leende:
i Jo, det, att han har förälskat sig i en ung, vacker fru,
som heter... Wäsström!
Min Gud! Grefven är ju giful
Louises leende öfvergick till uttrycket af den största
förvåning; bon sprang ut ur rummet, men återkom straxt
med en spegel, hvilken hon höll framför Albertina.
Har aldrig en sådan här kamrat sagt, att fru Wäsström
är utomordentligt vacker?
I Albertina blef röd som drypande blod. Louise fortfor:
I
l
Och har aldrig nyssnämnda fru blifvit varse, att folket,
som hon möter på gatan, med en viss förvirring vänder sig
om, för att betrakta henne?,
Det må vara; men jag är ju gift!
Min bästa fru Wäsström, förlåt en fråga: På hvilket
lyckligt ställe af jorden har frun blifvit uppfostrad, som ej
vet, alt mången kan bli kär på nytt, fastän hon är gift?e
I Gud skall hämna brutna eder!,
Det tror jag... men det kommer sig aldrig så noga.
Och just derföre att jag känner er, sådan ni är, kunde jag
ej låta stadna på mitt samvete att lemna er i ovisshet om
den mannens karakter. Jag är väl inte alldeles säker om,
hurudant förhållandet är inom huset; men jag vill ändå
svära på, att grefven drifver något mindre vackert spel, ty
för få vcckor sedan omtalades grefvinnan Adelbeim på helt
annat sätt,
Jag går aldrig dit mera.
Deri skulle fru Wäsström göra orält. Frun måste ju
lefva af sitt arbete, och skulle frun sky för alla hus, der
karlarnes kärlek kan väckas af fruns skönhet, så finge fru
Wäisström stänga in sig och svälta ihjel.
Albertina tycktes vilja invända något.
Sita fru Wäsström, fall mig ej i talet. Verlden är så-
dan. Karlarne tro sig äga rättighet att angripa hvilket frun-
timmer som helst; men, så länge det ej lyckas dem att
föra qvinnans bjerta på deras sida, är hon oöfvervinnelig. .-
blir bjertat upproriskt, så farväl med segren! Alltså kom-
mer Adelheim ej ur fläcken. - Jag ville bara göra er upp-
märksam på hans karakter.
Snart voro engageanterna lagade, och Albertina tog af-
sked. — (Forts.)
CARL von ZEIPEL.
(